Tror ni mig?

I dag på em ringer dom från skolan och säger att Isak svimmat och att ambulans är på väg. För första gången får jag panik. Varför vet jag inte kanske för att ingen av oss är med , kanske för att orken är slut, kanske för att räddslan kryper på en mer för varje gång. Vad är det som händer med vår älskade pojk ? Tur nog är M stark i dag. Han skickar ut kunder ur butiken och slår igen dörrarna, kör bilen, ringer grannbutiken och prata med ambulanspersonalen medans jag sitter brevid och hyperventilerar... Känns så jobbigt när man inte vet hur han mår denna gång eller om han ramlat illa och slagit sig för det är en av fasorna. Tror aldrig M kört så fort.

Väl framme vid skolan får vi komma in i ambulansen där dom tar ekg som skickas till avd.27 och sen rådgör dom per telefon + att vi också ber dem ringa Isaks barnläkare. Det blir upp till oss och känna hur vi vill göra... vånda. Vad är rätt och fel och hur ska vi veta när inte ens läkarna vet. Efter endels funderande landar vi i hemgång, känns ändå som att dom inget kan göra därinne. Alla prover och tester ha gjorts på dom misstankar dom har just nu, vi kommer ingen vart. Nu måste vi samla oss, skriva ner våra frågor igen för så här kan ingen av oss ha det, för att sen kontakta läkarna igen.

Jag är så tacksam över vår familjetrygghet igen den ger ändock den lilla styrka som nu behövs.

Jag som efter allt elände jag skrivit tänkt dela med mig av något roligare på bloggen, men jag tycks inte hinna klämma in det...

Kram Petra