Ännu en intensiv period

Vilka dagar det varit..

vill försöka skriva ikapp sen.

Men nu är nu och jag försöker ta in och landa.

Har nyss kommit hem från lasarettet där pappa nu är inlagd, igen. 5:e gången nu sen november. Ringde in igår för att få reda på ett ultraljud som gjorts när han kom in. Sköterskan svarar Det ser väldigt illa ut! Cancern har spritt sig till levern. Vi följer nu mammas spår på många plan. Han ligger nu på mammas rum nr 8. Det var bara att ta tjuren vid hornen och kliva in. Minnen i alla dess hörn. Buketten med blåklint jag plockade som fick stå i hennes fönster, handfatet där hennes neccesär stod (där stod nu pappas) , garderoben där den fina galgen hängde, läkaren som såg ut som Barcelonas gamla tränare...... Mamma vår älskade mamma. 

Nya minnen har i dag skapats. Mötet med en pappa som var på väg på match när vi kom. Smörgåsen han delade med sin Magnus, samtalet om han vågade dra iväg nån liten fis nu när han låg på eget rum. Dom viktiga ord om hur han önskar sitt slut här i livet. Och hur han med värme säger att han vill ligga brevid sin Marianne.

Vi pratar mycket i bilen på väg hem och i badrummet säger Magnus sen Hur lyckas vi hålla fokus? Ja det kan man undra. Det har inte ens gått 3 månader sen vi stoppade vår Bästaste Manne i kistan i Rogs bystuga.

Ja nog är allt förunderligt.

Men jag har förstått det stora,

att vi är modiga och starka som vågar känna LYCKA i allt ändå.

Kram

Petra

Mera samtal

Dom ringde igen från lasarettet i morse...

Mötet igår, samtalet i går. Orkar inte berätta.

Men jag kan däremot säga att jag står nu och tippar farligt nära över till dit jag INTE vill komma. Vårsolen irriterar mera än den ger just nu, precis som den finaste sommaren på länge (vädermässigt) Allt yr i skallen från utvecklingssamtalet med Lovis i skolan i fredags där man hör läraren berätta om Lovis öppenhet med bla resorna till Sahlgrenska. (har vi varit där, har vår son en pacemaker!?) vidare far tankarna på mötet igår, samtal från skolan som undrar hur det är med Isak, papperet om våran mormors grav som måste beslutas, möte på tors med skolan och sen Eva som sköter årsbokslutet, bilder till falu kommun som måste tas på sommarstugan då vi ska försöka hyra ut för att klara det ekonomiskt, mammas som står inlåst behöver tillstånd hos länsstyrelsen för att strös ut i det fria, bouppteckningen som kom tillbaka och vände, sängen som ska ner i vardagsrummet hos pappa till tors......

Kan nog fortsätta med lite till men jag orkar inte.

Ska försöka förtränga allt en stund och finnas på jobbet i tanken, förresten behöver bara ringa Isaks skolan först.

Känner mig som Bambi på hal is. Mina knän skakar, händerna darrar och jag får säga till mig själv att andas då det sticker till över bröst och ut i axlar som gör att det blir yrsligt. Jävla prövningar!!!!

Vet att du inte ens tänkte på det kusin J men jag gjorde efter vi lagt på. Frågade inte ens om ditt jobb, er renovering!? Det är INTE jag!!! Men jag vet att du vet, men jag vill vara Jag och ingen trött människa fast i livets skitigaste skit! Det räcker NU! 

Kram

Petra

Apatisk

I dag känner jag min nollställd...

& överkörd.

Allt på en och samma gång.

Det är så extrema laddningar och vändningar just nu. Så mycket är intryckt på en dag att det vissa dagar känns som om en dag är en vecka. Man tappar greppet om det var i dag, i går eller några dagar sen det hände när man ska berätta något. En extrem trötthet bor nu i mig.

När jag igår kväll sa godnatt till min nattuggla till man så inser jag att vi glömt en deadline på en klädorder till hösten. Som tur var hade vi i går fm gjort det mesta så lite finputsning behövdes bara, trodde vi... När vi båda djupt suckande sätter oss ner då man blir så trött av att annat upptar så mycket av ens tid att man inte sköter sitt jobb. Tar upp vår order och ser att vi glömt spara jobbet vi gjort på fm.............vi fick börja om. Hade i dag trott på lite andhämtning men det blev jobb då vi har sjuk personal. 

Försöker hänga i lite till....

Kram

Petra

Vill nu ringa dig!

Behöver nu dina kloka ord när vår son inte längre klarar all press. Du var den som förstod honom bäst. Har efter jul gått riktigt bra att ta sig till skolan. Men nu börjar lärarna ställa krav på att han måste komma ikapp det som gick förlorat i höstas. Det kombinerat med att morfar nu ligger på lasarettet blev tvärstopp. Jag våndas så över i hur jag ska stötta honom i rätt beslut. Stötta honom i nuet eller ge stöd åt att hoppa av? Jag får följa min magkänsla och att jag känner honom väldigt bra. Men det är inte lätt...

Han är hemma i dag, vi får landa lite. Vi har ju också i dag ett som det känns rätt avgörande möte med vården. Ett vårdplaneringsmöte med läkare och kommun om vad som händer med pappa. En stor klump i magen vill jag lova.

Kram

Petra

Ett steg

Då blommorna behövde vatten och soporna stod och väntade i granngården så passade vi på att ta tjuren vid hornen. Har varit väldigt svårt att gå ner förut och gå in i mammas rum. Nu gick jag och båda barnen dit. Så starkt men också en känsla av frid. Två mycket engagerade barn som på någotvis också myste av lite mormor-tid. Det blev stort men det kändes också så skönt att första klivet nu är gjort. Tårar blandades med skratt när dom provade gamla glasögon. Är så stolt över våra barn men också lättad över att vi öppet delar Allt med varandra.

Magnus var innan jobbet in med mediciner till pappa. När han kom in fick han information att han hittas i entré hallen på lasarettet.... När dom ringde i morse sa dom att förvirringen kunde komma från blåsan om det står alltför mycket urin där. Men han fick då hjälp vid tömning (det gör han var 4:e timme) och efter det hade dom lagt den teorin åt sidan. Verkar som med febern vara cancern som nu spökar mest. Är vi framme vid nästa slutstation?

Kram

P

Väckt

I morse ringde mobilen och det var från lasarettet. Svårt att få in patienter och bedöma utan att egentligen känna igen dom. Just därför ringde en sköterska för att få lite mera information om pappa. Han hittades i morse i ett förråd, påklädd och på väg att åka hem! Under natten hade också feber tillkommit vilket är tecken på att metastaserna växer och sprids. Kastas tillbaka i tankarna och minns mammas febertoppar... Börjar få cancer-rutin.

Mitt eget mående är nu tillbaka i samma stadie som förut. Runt kroppen går ett känsloband, skört som porslin. En liten putt åt fel håll och allt kraschar. I huvudet rusar tankarna oftast i hundra men där emellan går dom också ner i "normal" tankar. Svårt att förklara och kanske svårt att förstå om man inte har liknande i bagaget. Men det är dessa kast i kropp & knopp som gör att energin töms till det yttre flera ggr per dag. För mig blir det en viktig bit i processen att få ner det i ord då faller det ändå på plats och jag förstår mina reaktioner. Låter djupt :) men Det är jag och det är okej för mig!

Någonstans långt där framme blir mitt jobb att tipsa omvärlden om att en sorg/chockprocess i livet är mycket bra att bearbeta i ord eller bilder. För dom som har svårt att skriva så tror jag på att måla av sig känslor, det fick ju jag och mamma prova en gång.

Nej dags att lämna tanke-ruset en stund för att göra vanliga saker. Väcka barnen, laga mat och sen åka till jobbet en stund. Behöver spara lite kraft för i dag har jag och barnen bestämt att vi ska gå ner i grannhuset då Lovis letar efter ett plagg som var mormor Annas och Isak vill ha en speciell mormor Manne T-shirt. Det är mycket som är känslosamt nu.... 

Krama om varandra!

Kram

Petra

Då var vi där igen..

Vi var igår in för att besöka pappa jag och M. Det är en viss känsla redan när man parkerar vid lasarettet. Är väldigt tacksam över att han nu ligger i nya vårdblocket där inga minnen skapats lika starkt. Precis när jag skriver så minns jag att vi visst var in på det nya med mamma i rullstol (dagen då hon gjorde sitt sista besök) för att besöka pappa som då låg inne. Ja minnen förträngs, minnen poppar upp.

Hur som helst så hade kirurgen i går lämnat över ev vidare behandling till palliativa teamet. Efter vårat besök går vi sedan upp till palliativet för att höra hur deras tankar gick. Ju mera vi närmar oss dessto starkare börjar kroppen reagera. Man går in via onkologen dit.... Plötsligt får man andnöd och det svartnar till för ett ögonblick, känslorna är Starka. Har varit dit en gång förut och klarat det men denna gång känns allt annorlunda. Mamma är överallt. 

När vi sen kom hem igår så behövde vi ner dit för att kolla almanackan och post. Plötsligt far man bakåt i tiden och bilder far över allt som hänt. Tårarna rinner och längtan är stor.

På sen em somnar jag i soffan av utmattning.

I morse åkte vi in igen med rena kläder till lasarettet. Denna gång har han bytt och ligger på palliativas nyöppnade vårdavdelning som i sin tur ligger i gamla gyns-lokaler. Hans rum visar sig vara på vänster sida precis mittemot mammas rum på höger sida. Rummet mellan alla provsvar och beslut. Rummet där vi snodde en trä galge, rummet dit jag plockade blåklint. Åter igen far det till så pass att jag måste sätta mig ner för att sedan gå ut en stund. Så tungt att tvingas tillbaka så snart. Tyckte nyss vi sa hej då till detta nu kan vi bara räcka ut handen igen för att säga hej. Åter igen pratar jag med sjukvården mycket i telefonen. På måndag ska ett större vårdplanerings samtal göras. 

Nej nu hinner jag inte skriva mera Isak kommer med en buss!

Kram

Petra

Up´s and downs

Läser mitt förra inlägg och tycker det visar hur mycket kaos det är i perioder. Får svårt att uttrycka mig när Allt kommer i huvudet på en och samma gång. Men jag landar ändå i att det viktiga är inte hur jag skriver utan Att jag skriver!

Livet fortsätter rulla på i hundra...

Kallelse till ultraljud på Isaks hjärta har kommit.

Farsan är inlagd igen...

Känns ibland som hela livet kretsar runt oro, sjukdomar, diagnoser, utredningar. Glömmer aldrig när jag var med mamma på en cellgiftsbehandling och hon passade på att ta med en tom medicinburk till Bengt för att begära ny medicin. Sköterskan säger då Ja ni har cancer båda två, det hör inte till vanligheten. Nej varför vara vanlig? Det vore väl trist...

Både mamma och Magnus har i perioder sagt Åh om vi ändå kunde få sitta och säga att vi har långsamt/tråkigt. Det var läääääääängesen det.

Skulle varit på min första mammografi för två år sen men jag kommer som aldrig dit. Det är så lätt att säga men det är bara att göra det, tänk på dig själv. Känner mig bara så less på alla dessa samtal och besök på lasarett och vårdcentraler. 

Mycket klagan blev det. Överlever nog detta men att låta livet rulla på utan mamma det gör ont just nu. Du fattas oss så oerhört. Det är en otroligt tung börda att parera pappas mående utan dig! Min familj slits i tusen bitar just nu. Det blir en skuld att inte orka men vi pallar snart inte mera, men det är inte enkelt att rädda sig själv och sin familj. Jag måste nu välja att skydda mina barn!! Vilka år dom har bakom sig!? Isak var inte i skolan på 2 mån men det är vi/han lyckats bryta även om balansen och det han ligger efter inte är i fas än. Men prio ett var bara att kliva upp på mornarna och gå dit, där är vi. Han har inte spelat en innebandymatch på 3 1/2 mån!? Det säger Allt. Men på någotvis är jag också stolt att han känner efter, tar en sak år gången. Han är klok vår fina pojk.

Usch vi har så mycket kvar.

Ett möte med palliativa. Alla mammas saker...

Vill inte just nu. Klarar inte av att ens se en bild av henne.

Försöker att ta en sak åt gången och inte se för mycket på alla måsten men det blir allt svårare. Vi har tappat ett halvår på vårat jobb också. Årsbokslutet måste visa ett någorlunda ok. Om något rasar, rasar Allt.

Jag skulle kunna skriva hela dagen. Det är så många händelser/bilder som behöver Ut!

Var rädda om Varandra!!!!

Kram

Petra

Från ingenstans

så kommer händelser och tankar på nu & då.

Har haft en fin fm med OS-tv sen mat med hela familjen och äntligen fick jag och Lovis till en promenad. Tar en kopp kaffe framför datorn och det surrar till i huvudet. 

Läste på cancerfonden sida en del under mammas sjukdomsperiod och minns att jag redan då var in på ämnet sorg. Sorgen har olika faser och det är efter 3 mån det börjar sjunka in något och det är precis den tiden vi närmar oss. Alla hjärtansdag 14 feb så är det exakt 3 månader sen jag såg dit sista andetag i livet!

Vi pratar om dig varje dag, du är med oss hela tiden. 

Min syster har varit här i ett par nätter och jag blev mera påverkad av den än jag trodde. Eller ja jag hade nog inte tänkt att det i sig skulle göra skillnad utan mera vara skönt att träffas som vanligt.Men plötsligt med Anni i famnen och med Lisa lekandes brevid så stiger tårarna över att mamma inte får följa deras uppväxt. Känner så starkt att det är mina ögon nu och mitt hjärta som har ansvar för dessa ljuvliga två tjejer. Mitt band är om än ännu starkare nu. Låter kanske konstigt men det är så min själ säger. Vi fick också en mycket speciell start i livet jag och lilla A som låg där i mina armar när det hände, det där ofattbara. Hennes första tre veckor så fanns hon också mitt i händelsernas centrum där cancern gripit taget om oss alla. Tålmodig och snäll gav hon mig ett lugn och en verklighet om livet. För mig var det både viktigt och naturligt att ge min lillasyster så mycket av mamma som hon själv orkade på slutet, jag hade fått massor under hela sjukdomsperioden.

Ja just nu poppar det upp händelser som vi när dom kommer delar med varandra var vi än må vara. Men dom är starka och på någotvis blir dom starkare när någon annan säger dom. Lider med min man som ofta säger att han önskar bara få hålla om henne bara en timme, med min syster vars barn aldrig får sin fina mormor och min barn som har ett tomrum i sitt hjärta. I förrgår hör jag och J hur Lisa 3 1/2 år frågar stor kusin Lovis -Lovis saknar du mormor? Mm svarar Lovis och Lisa säger då Mormor är i skyn.

Ja denna fas är så mycket jobbigare eftersom känslorna gör så förbannat ont, saknaden blir bara större och sorgen bara starkare.

Nej nu släpper jag detta för en stund då jag vet att det är tillbaka snart igen. mellan gångerna letar jag bra saker också. Allt för att överleva och ta oss vidare i livets uppochner gångar...

Ha en fin helg!

Kram Petra