Livet

Det kommer dagar

då min himmel inte alls är blå

ja det kommer dagar

när tiden går så sakta som tid kan gå

när ingenting nej ingenting

blir som man tänkt

Ja det kommer dagar

då nästan allt är för svårt att förstå

och man tvingas in på vägar

där det kan kännas allt för tungt att gå

men även de mörkaste av dagar

ska jag söka efter ljus här ändå

Ja det är dagarna som går

dagarna som går

som är livet

det är dagarna som går

dagarna som går

som är livet

dagarna som går som går

som är livet

Det kommer dagar

då ingenting är lätt att förstå sig på

men vi ska hjälpas åt att slå

alla orosmoln till marken då

för även dessa gråa dar

lever vi livet här ändå

Ja det är dagarna...

Det kommer dagar och

ja det kommer dagar

när tiden går så sakta som tid kan gå

men vi ska hjälpas åt att slå

alla orosmoln till marken då

Ja det är dagarna...

Det mesta gör bara ont.

Dom fullspäckade dagarna av sjukdom, planering i livet är inte lika intensiva längre. Nu när man ibland får en stund av andrum så rusar händelser ikapp en. Smärtan är obeskrivlig och svår att ta in. Det är först nu jag räknar med att det är mamma som ringer eller går in genom dörren..... 

Det tuffaste av allt just nu är att vår älskade Isaks värld rasar runt omkring honom. När han igår fick en dipp inser jag samtidigt, Vem plockade Alltid upp honom? Vem fanns på 3 sekunder om han mådde dåligt? Vem visste exakt vad han behövde höra?

Smärta från alla håll...

Det gäller att nu hitta styrkan för att hjälpa honom i detta. Allt tycks nu komma ikapp även hjärtproblemen. Han har inte tränat innebandy på 6 veckor, det säger Allt!

Varför ska han behöva få så mycket, så tidigt i livet? Nu räcker det! Låt min son vara!

Tröjan jag har på mig valde mamma ut att ta med sig in i andra sidan.

Bland det sista Isak & mormor lovade varandra var att vid varje FCB match så skulle dom tänka på varandra när hymnen spelades... Många och starka känslor är det.

Kan inte hjälpa att mina tankar far till två andra med cancer. Finaste Å som kämpar så det är inte Rättvist överhuvudtaget. Min mamma fick i alla fall 67 år..... men att ha 3 relativt små barn med en obotlig cancer, bara tanken är svindlande och tårarna rinner. Man undrar? Har också en nära släkting som i dagarna väntar på besked om prognos & behandling. En go och glad 57-åring, ofattbart. Vet verkligen känslan av väntan på besked som om det var igår. Livet blir skört, tiden stannar ändå ska dagarna rulla på. 

Balansen mellan tacksamhet över det man har och känslorna/händelserna inuti som ska bearbetas är hårfin. Man får av bästa förmåga försöka hänga med och på någotvis låta huvud, hjärta & mage bestämma.

Saknar din dagliga titt,

dina frågor.

Din blick när du tittade på barnen.

Spontan dans med Magnus,

er kärlek.

Ditt lyssnande öra.

Din omtanke.

Kram

Petra

Begravningen 2 dec 2013

Vet egentligen inte vad jag orkar skriva.

Men jag vill ändå visa och berätta att det blev bättre än vad jag trott. Stunden blev fin och människorna hon valt ut dom Bästa. Det låg ett lugn över bystugan, en frid. Mycket musik, fina ord, ljus, lite skog, enkelhet med Kärlek. Allt som hon önskade.

I morgon har det gått 3 veckor sen du somnade in. En intensiv period i sig. Nu hamnar man i ett tomt vacum. Min stackars man sliter fortfarande på med att få in vatten till pappa... och i dag kommer hemtjänst dit för att planera. Nästa sjuka tar bara vid där den andre lämnade.

Känner att jag måste stoppa filmen något innan jag kan fortsätta. Behöver hitta balans i min egna fina familj, behöver vara en stark och trygg mamma till två barn omruskade av livet. Vi behöver Landa!

Kram

Petra

Resan går nu mot sitt slut

på ett vis.

Du finns såklart alltid med oss men ändå inte. Konstig känsla som är mycket svårt att ta på och förhålla sig till. 

I morgon är dagen för begravning...ärligt, Jag vill INTE! Senaste dagarna har gått på tok för fort och ni vet när man har den där hemska magkänslan inför vissa saker i livet som man bara vill hoppa över. 

Tyckte mig vara så stark för ett par dagar sen nu är jag inte lika stöddig. Kroppen börjar också ta ordentligt med stryk. Under mammas sista två veckor i livet glömde jag att sköta magen och gå på toaletten sen dess fungerar ingenting och magen står spänt rakt ut och gör mest ont. Mensen skulle ha kommit för några veckor sen men har totalt uteblivit. Kroppen är allmänt seg och jag är såå trött.

Kan liksom inte heller känna att det kanske är skönt när allt är överstökat i morgon.....jag vill ju INTE att hon är borta ens en gång!!!

Ser och hör mera reaktioner runt omkring oss. Det var väl eran pappa som var sjuk i cancer inte mamma? Från ingenstans så drog hon på sig en jäkla elak cancer-variant från helvetet och sen var allt över.

Pappa blev utskriven från lasarettet i dag. I fredags var jag och M in för att göra honom sällskap till onkologen. Hämtade honom på kirurgen och körde honom i rullstol upp. Hela mitt väsen letade efter mamma, såg henne i varje hörn. Trodde knappt att jag skulle känna som jag gjorde och spela upp bandet av minnen vi skapat oss på denna avdelning. Det första jag såg var soffan i väntrummet som hon inför sin sista cellgiftsbehandling inte orkade sitta i utan la sig ner i. Du fattades mig mamma det där var vår plats, vår tid. 

Delar med mig av den bild vi ramat in till i morgon.

Själv kan jag inte ens titta på henne...

Kram

Petra

Glömde tillägga att Isak pacemaker startat i går och även förra helgen!? Varför kan man undra? Det finns heller ingen som kan svara oss på det :( ovisshet, men visst bra att den sitter där. Vill dock ändå Veta!
Tilläggas bör också toppnoteringen på Calimero sägas Vi hade ett tapp på 44% i omsättning mot förra året i November. Life´s great!

Det är en jädrans tur att vi är trygga i varandra som familj och att våra band är Starkare än någonsin!

Slut AB

Då är pappa inlagd igen. Efter en dags påtryckningar från sina bröder så klev jag in efter jobbet och sa vad jag tyckte. Hade bra stöd från farbror & faster som såg väldigt trötta ut. Gick hem beställde sjuktransport som hämtade honom. Första rapporterna för hög sänka och uttorkning igen...Må dom denna gång inte skriva ut honom i morgon fm! Vore katastrof om han inte kan medverka på begravningen på mån! Fredag morgon ska han också till onkologen, fullspäckat schema. Tror dock sjukvården sakta men säkert börjar förstå att detta inte kan ligga i våra händer längre och att hans skick är riktigt dåligt på många plan. I morgon får Mange ta tag i hans brunnsborrning. Längtar efter min man som jag inte sett mycket av sen vattenläckan...

Vad är en bal på slottet?

Fortsätter ändå hoppas att vi är i slutfas av allt skit och att vi Fixar det!!!

Kram

Petra

Kan det inte bara sluta!?

Varför måste varje dag ha sin kamp?

Om man bara fick landa i att mamma ej längre finns.... men det finns inte ens utrymme för det. 

Hjärtat gör så ont efter att vår son på måndag kväll kommer ner igen efter läggdags. Han är ledsen, undrar var mormor är och om hon har det bra? Hon var min pelare säger han. Och Ja så var det och jag vet det men det gör inte mindre ont för det. Tycker att han nu gjort sin resa och att det nu är dags för vindarna runt honom att vända! Man är så maktlös, älskade, älskade barn. Gårdagen ägnades åt att via skolan försöka hitta en bra plan för honom att ta fäste på igen, snart... Han har inte tränat innebandy på flera veckor och det finns ingen längtan i honom att göra det heller....det säger en hel del.

Pappa är nu riktigt dålig, IGEN!

Har därför ägnat denna morgon med samtal till lasarettet och hans syskon. Han är ramlat i trappen igår, skrubbat sina knän. Han behåller inget det lilla han får i sig rinner rakt igenom. Han uppträder förvirrat och hans hy är helt grå dessutom rasar han snabbt i vikt. Rekommendationerna  från lasarettet var Åk in akut! Lätt att övertyga någon som INTE vill!

Vi får försöka leta av den sista kraften som finns. Hur vi ska orka och hinna allt till begravningen det undrar man. Men jag gör just nu som min mor, tar en stund i taget och försöker bara göra det bästa av varje timme.

Men nog är jag rätt trött och sliten nu

så även Mange & Isak...

Vem klappar först?

Min fina lilla familj.

Tur vi har en liten solstråle som verkar rätt ok i allt.

Vad gäller vårat företag så har vi i november hittills tappat fina 57% av vår omsättning.

Rättvist, nej knappast.

Så den som vill göra något för att hjälpa på enkelt sätt, köp era julklappar på Calimero!

Lite till då...

Kram

Petra

Vilken resa mamma.

Tankar och händelser yr runt i mitt huvud. 

Från 20 juli till nu, inte ens hela 4 månader gick innan du fick somna in. Den finaste sommaren på länge i andras ögon blev för vår del något helt annat.

Älskade mamma

så många minnen vi i resan hann få

så mycket skratt

så mycket oro

så mycket Kärlek.

Minns hur jag den Lördagen ringde hem för att höra hur du mådde och hur pappa berättade att ni var på väg in till akuten. Redan då sa jag att nu är något mycket fel, men jag hoppades så att magkänslan lurade mig.

När jag sen besökte dig så sa mitt hjärta att du var sjuk men min hjärna styrde mig så gott jag kunde på annat. Det pratades om en inflammerad galla.... Du var gul, jag visste. Satt redan då hos dig mycket.

Beskedet som sen kom 3 dagar efter. Rummet, människorna, tårar, chock och samtalet i trapphuset till min lillasyster. Minns hur jag kvällen innan pratade med henne medans jag försökte handla på Ica. Jag sa kom hem och var med jag är rädd att det blir tuffa besked. Men hon valde att avvakta vilket jag också respekterade. Men jag minns där i trapphuset det första hon sa Förlåt för att jag inte är där... Smärtan att ringa sin gravida älskade lillasyster och meddela mammas hemska besked i det tomma trapphuset kommer för alltid att sitta etsat kvar.

Dagarna som följde blev mera provtagningar, mera väntan. Många besök men alltid en tapper mamma. Den röda tråden är verkligen, inget gnäll. Makalösa människa, älskade mamma.

Jag minns hur jag hjälpte henne att duscha och hur jag sedan på väg hem gråtandes ringde syrran. Det var absolut inget problem att vare sig vara med mamma eller att hjälpa henne. Men där i duschen kom första mötet med doften av cancer. Den sitter där också fast i mitt sinne. Elaka sjukdom!

Du blev sen flyttad till gyn då dom febrilt letade primärtumören. Jag minns hur du fastande för en fin trägalge i ditt lilla skåp. Någon hade glömt en galge med texten herrekipering Malung och den ville du gärna ha. Jag och Mange fick göra en cup och sno med den hem ;) Tokiga mamma.

Under sommaren spelades Oskar Linnros - Från balkongen så många ord där blev till minnen. Vi kan sno en bil (eller en galge) och låtsas att du är fri.

Åh vad jag önskade det!

Det var inte så här det skulle bli.

Jag minns när vi fick hem dig på permis, hur jag körde dig liggandes i vår bil. Ditt illamående var din stora kamp och det var innan cellgifterna. Våran mamma som alltid älskat mat petade vi nu i lite, lite slät soppa. Som jag led med dig men försökte göra allt och lite till för att det skulle fungera för dig. Själv klagade du inte alls.

Efter ett par veckors väntan kom sen leverbiopsi svaret. Vi var nu ett samlat team som följde dig och det vet jag värmde dig och gjorde dig stark mentalt men din kropp var så svag. 

Vi mottog beskedet att dom bara gissade var primärtumören satt och att det ändå inte spelade någon roll. Din cancer var elak och spridd.

Mamma finaste mamma sjukdomen tog ett rejält tag från dag ett.

Vi såg i läkarnas ögon att det var riktigt illa.

Men du ville inte ge upp, cellgifter ville du ha. Det var inget dom kunde neka dig. Du din toka svarade bättre än vad dom trott. Jag vet att du hade ett stort mål, goaste lilla Anni.

Deras första prognos var bara någon vecka men med ditt mål blev det nästan 4 månader och Anni fick bli 3 veckor.

Du fick sen en lite hype :) med ditt kortison så var du som gubben i lådan. For runt med din nya vän rullatorn Messi, röd och fin. I den körde du blommor, krukor, posten och din mobil spelandes med musik du tyckte om. Vi hörde hur Björn Skifs någonstans sjöng Håll mitt hjärta och där såg vi dig komma gåendes mot oss. Du styrde din kosa mot Magnus där du bytte till Frank Sinatra-cheek to cheek och sa till honom Du och jag Mange kind mot kind.

Jag minns också hur du en hel månad efter ditt besked tog dig upp till oss för första gången. Jag hade tillagat skonsam torskgratäng med hemlagad potatismos som du åt. Där kom en liten vändning i dina matproblem. Du som aldrig svär sa Fan va gott jag tror jag lä ta lite till. Som jag njöt av en så enkel vardaglig sak att se sin mamma äta!

Vi hittade ett sätt att umgås under dina behandlingar. Bläddrade i tidningar, pratade inredning och recept. Jag retade henne för att hon börjat läsa tant tidningar som hon aldrig förr gjort. Mamma vilken tid vi hade, vi gjorde båda vårat bästa av den. Vi lät inte cancern bli ett svart moln i kring oss, vi passade på att njuta av varandra. Många gånger uttryckte du din tacksamhet och flera gånger sa du att du inte var med din mamma lika mycket i hennes sjukdom. Men mamma att vi kunde umgås som vi gjorde var för att du vågade bjuda in i din sjukdom och dina tankar om döden. Du är så stor i det och som människa.

Du har valt ut din stab under sommarens månader och vi har stått dig trogen ända in i kaklet. Du har Aldrig varit ett problem, kampen har varit den hemskaste av sjukdomar.

Att du sen berättat hur du önskar efter din död har underlättat för oss. Alla i sjukteamet har beundrat dig för din oräddsla  att dö och på slutet när alla bilder for runt dig så skrämde inget dig. Du delade med dig av dina "spöken" och vi fnissade tillsammans. I bland innebar dom tok men ofta förstod man innebörden och allvaret av dom också. Som morgonen jag kom ner och du berättade hur Isak stått i hörnet och vakat över dig hela långa natten. Du såg så trygg ut när du berättade det.

Jag minns hur du två dagar innan du somnade viskade i mitt öra Du kan börja förbereda dig nu. Mina tårar trillade ner på din kind, det var allt du sa till mig den dagen. På min sons 16 års dag.

Så kom då torsdagen den 14 november.

Magnus hade suttit vaken hos dig hela natten så han knatade hem. Jag & siss tog över. Hemtjänst & palliativa kom samtidigt dom pysslade med dig en stund. När dom åkte vid halv tio så var dom sista orden att du fortfarande kändes varm så du var inte riktigt där än. Min mobil ringde J fick svara då jag hade Anni i mina armar. Precis när hon lägger på så inser jag att något är på väg att hända. Det är nu Jenny, säger jag. Hon sätter sig vid mamma stryker hennes arm och pratar lugnt med henne. Det är ok mamma vi har varandra du får släppa taget. Vi båda säger att vi älskar henne. J tittar på mig och undrar om hon ska ta pyret? Nej svarar jag inte om du själv inte vill. Jag känner en trygghet av att dela min moster-värme till vårat nya liv i det som händer. Det känns väldigt naturligt att Jenny får det sista av mamman. J tittar på mig plötsligt och säger är det lugnt? Jag försöker känna efter och svarar Ja jag tror det med ett leende. Du då frågar jag tillbaka Är du lugn? Ja svarar hon tillsammans med ett litet fniss och jag bara bekräftar att det är ok med lite fniss. I allt så har hon då somnat in på bästa tänkbara sätt. Är helt övertygad att hon valde sin stund. Mamma med sina döttrar och det nya lilla livet.

 Vackert, sorgligt

Här ligger hon klädd i en svart FCB tröja och svart långklänning.

Min mamma, barnens mormor, Manges allt, såklart valde hon att ta med sig en matchtröja vår toka.

Resten av den dagen får bli nästa laddning.

Nu paus ett tag.

Kram

alla fina

Fas hundrasjuttioelva

Tänkte i morse skriva lite om våra faser som han bli flera faser till innan dagen tog slut. Ibland är vi i olika faser och ibland i samma. Vi börjar nu bli ett ganska slitet gäng som inte riktigt får ihop allt. Men på något vis så håller vi varandra ovanför ytan. Tror att det är för att vi pratar mycket om allt och att vi försöker komma i håg att kramas.

Men visst är det skört nu och för varje minut som går närmar vi oss det jobbiga slutet. 

Mamma har gått in i dvala och på ett sätt så har endel av henne börjat lämna oss, det känns ofattbart. Tiden från att hon hade lite ont i magen 20 juli till nu har rullat på med behandlingar och läkarbesök. Plötsligt är vi framme...

Detta var det sista som fick hända en redan väldigt sårad familj!!! Vi tyckte nog att vi fått smaka på motgång ändå. Varför behövdes nådastöten? 

Livet är då för märkligt ibland.

Känns nu mycket konstigt att krypa till sängs. Natten kan vara den natten då allt tog slut, natten hon drog sitt sista andetag. Magnus sitter där nere och vakar över den vackraste av själar. Själv kryper jag ner brevid Lovis med larm och dubbla telefoner.

 Ständigt på vår vakt.

Ovissheten har blivit vår vardag igen.

Vår lott kan man säga.

Ja ni go vänner 

orden börjar tappa sin kraft.

Matthet och mållöshet är snart ett faktum.

Vad hände?

Varför blev det så här?

Sov gott

/ Petra

Isak & Mormor

I dag fyller våran finaste Isak 16 år.

I dag har min kära mamma viskat i mitt öra -Nu kan du börja förbereda dig.

Någonting vände ganska drastiskt i går då hon fick beskedet att pappa skrevs ut från lasarettet. Hon sken upp och sen tittade hon upp och sa - Det står största av allt är kärleken i taket

En stund senare viftade hon bort alla småfåglar runt omkring henne med ett leende.

Timmarna efter föll hon i djup sömn och dom få gånger ögonen öppnades så var det helt tomt i blicken. 

När jag i går kväll skulle säga godnatt så kom rädslan att det kunde vara min sista chans. Tårarna trillade medans jag kramade henne sa att jag älskade henne. Sen ville jag bara tacka henne från djupet av mitt hjärta hur tacksam jag är över allt hon gett mig och min familj. Värderingar på livet och att dela med sig värme till andra. Ge & ta enkelheten att bry sig om.

I går kväll blev en jobbig kväll...

This is It

på något vis....

Har känns mig lite misslyckad runt födelsedagsbarnet vilket jag i går sa till honom. Då svarar han -Det enda jag önskar mig är att du just nu är en bra dotter.

Hur stor är inte han? Min fina pojke, fostrade av sin fantastiska mormor.

Vi reder oss.

Men i går slets en bit av mig bort och jag tror aldrig den biten kommer att fyllas igen men jag tror att jag kan fylla andra bitar så att den tomma biten klarar sig ändå.

Nu ner till mamman för att vätska hennes torra mun.

Kärlek

Petra

Finaste Maria

Har med fröjd suttit brevid er och sett den värme ni har.

Är så glad att du fick en bit av mamma och att hon kunde dela lite berättelser om din mormor. Du var lika gammal då som min egna Lovis är nu när hon förlorar sin mormor.

Hon kände på dina öron och tiden står stilla en stund. Så mycket sorg men Så mycket Värme.

Livet låter oss nu känna allt och lite till....

Kram

Petra

Man undrar?

Har nyss kollat in mamman. Tycker att hon ser lite "piggare" ut än i går. Lite mera "vaken" i ögonen. Men så blundar hon till för en stund, öppnar sen ögonen och säger Nu ser jag massor av folk runt omkring mig som faller i ultrarapid. Jag ser Magnus falla sakta. Frågar henne vem det är mera men då svarar hon att hon avbröt sin bild innan den blev klar sen tittar hon på mig och Magnus och säger Ni som är så snälla och gulliga får inte ramla och slå er. Magnus svarar henne det går bra och vi ramlade ju så sakta då slår vi oss inte. Då ler hon och ögonen glittrar. Ingen är som vår mamma.

Sköterskor, läkare,bekanta beundrar hennes lugn i allt. I går frågade dom henne om det var otäckt med alla dessa bilder. Men hon svarar med ett stort smile att nej absolut inte. Hon är heller ej rädd för att dö. Henne största rädsla är på oss och då ser man oro i hennes ögon. Tanken på hur ledsna vi kommer att bli och jag tror också känslan att hon "överger" oss när hon vet att vi behöver henne. 

Så då var det dags,

 att ta oss fram en dag igen.

Tycker att vi gör det rätt bra.

Mamma sa direkt i somras att det var bra att vi hade lite erfarenhet

och det är så sant min klokaste mamma. Många bitar har vi redan tränat på. Sen tror jag att vi kommer långt på att prata, prata om Allt!

Kram

Petra

Stegen i regnet

Var tar dagarna vägen.

Inuti har ju livet stannat upp.

Har i dag fått hem pappa på permission då tiden för mamma rinner oss ur händerna.

Har nyss varit ner gett dom sina mediciner, visat dom hur larmet fungerar. Pratat lite med pappa som är i chock efter att inte ha sett mamma sen i måndags.

Mamma är alltid vacker men just nu har den elaka sjukdomen tagit över snart hela hennes kropp. Hon hallucinerar allt mera...

Stegen hem i mörkret med regnet strilandes längst mina kinder vittnar om hur livet just nu är. Den svarta natten är tung, långt borta är solen med sin blåa himmel. 

Vi möter mörkret med gemensamma krafter.

Kram

Petra

Ingen vacker bild

men just nu är världen inte vacker.

Alla har en riktig dipp dag i dag.

Allt är segt och man tycks bara trampa vatten.

Hoppas på nya tag i morgon.

Är mitt i allt tacksam över att vi har värme ikring oss.

Tack!

Kram

Petra

Vi kämpar nu förtvivlat

Den snåriga skogen växer sig tätare.

 Önskade nu att vi tagit oss en bit mot ljuset.

Mammas kropp visar nu för varje dag att livet snart når sitt slut. Målet i dag hade varit att få hem pappa från lasarettet så att dom kunde få hålla varandras händer för en stund. Tyvärr har det skett en del missar så nu har hans infektionsvärden gått i skyn igen och antibiotikan är insatt igen.... Just nu är mitt stora jobb att föra dom samman igen. Kampen börjar bli allt för tuff. 

Tycker vi hänger i,

tycker att vi hjälps åt.

Njuter emellanåt över våra samtal,

över vårat härliga sätt att umgås.

Tycker att vi gör vårat bästa

och förtjänar nu att slippa kämpa så förtvivlat runt allt.

Vill bara kunna sitta hos mamma

supa in det sista av hennes fantastiska aura.

Kram

Petra

Hjärtat gör ont

Ordnade i går så att faster Lisa sov hos mamma en natt. Ser att min finaste Magnus nu kämpar och kände att vi behövde varandras trygghet en stund. 

Kändes mycket konstigt att lämna henne där i går även om hon fanns i dom tryggaste händer. Har vaknat hundra ggr i natt livrädd över att inte finnas på plats.

Mammas ben gav vika inatt då hon var på toaletten. Gör så fruktansvärt ont att se henne. Smärtan i hjärtat är utom denna värld.

Trodde att det skulle ge lite vila och ny kraft men det ledde bara till att när man fick en "paus" så orkade kroppen gråta. Rasar inombords...

Hjärtesten från varma Teneriffa.

Kram

Petra

Ett nytt liv

Min finaste Lovis fick i uppdrag av mig att ta dessa bilder då jag var tvungen att åka mot jobbet. Mammas hand på nästa liv vi väntar på. Ett viktigt möte. Allt hänger på en tråd, livet är nu fruktansvärt skört. Vi kan ingen annat än hoppas. Tyvärr är känslan av att just hoppet rinner oss ur händerna varje dag...

Kram

Petra

Så mycket på en och samma gång

Hinner verkligen inte med att skriva ner allt just nu. Vilka dygn det varit!

Dessa sena nätter med grubbleri har jag bestämt mig för att försöka plocka upp kameran igen. Säger ibland att jag skulle vilja skriva en bok ;) Jag har landat i att det är nog i detta kaos ett bra sätt för mig att bearbeta. Lägga känslor i bild. Måste hitta nya vägar att göra av allt som far i kroppen hit och dit.

Så jag skriver inte mera i dag...

Kram

Petra

Så många tankar

Är du på väg finaste mamma.

Tänker du hoppa på höstfåglarnas flytt?

Drar min älskade mormor Anna, din vackra mamma eller din tokiga syster min endaste och härligaste moster i dig? 

Ingen kan svara på det men i min mage känner jag hur vi närmar oss.

JAG ÄLSKAR DIG MAMMA!

Härligt!!!

Trött som bara den beslutar jag mig för att göra mat i dag då jag vet att det inte finns vare sig utrymme eller ork i morgon fm. Tycker för ett ögonblick att allt känns ok vid spisen , två rätter på G och jag unnar mig ett glas vin mitt i veckan då jag pytsat i det i grytan. Manges mobil visslar till med ett sms från mamma, pappa ligger nu med feber....

Allt blandar sig i ilska, uppgivenhet, frågor om varför allt på en och samma gång? Har vi förtjänat detta? Tydligen!

Nej tillbaka till spisen, leka "jag fixar" det leken en stund.

Förresten jag måste också plita ner vad som sas under dagens sjukbesök. Mamma berättade för sköterskan att hon förlorat 15 kg och hon svarade då mamma att hon inte tyckte att hon såg allt för mager ut ändå. Ärligt svarar mamma då att jag hade lite att ta av och tur var väl det. Då mumlar pappa om hur mycket han gått upp av bla mediciner men också för att han ej längre kan träna. Han berättar för sköterskan hur vältränad han varit. Då mumlar mamma från sin säng Var glad att du har aptit och kan äta och att du inte mår illa varje sekund! Båda lider på olika sätt och på väldigt olika sätt. Mitt emellan svart och vitt ska jag stå. Men för mig gäller vitt i livet. Lyckan i det lilla även om man kan ha svårt att tro det då jag mest skriver om elände. Men jag har en bra grund och jag har en förbaskat underbar syster med fantastisk familj. Jag har Mycket!

Kram

Petra

Varför nöja sig!?

Under em i dag fick pappa så starka smärtor att han kröp förbi mamma (som bara ligger i sin säng i vardagsrummet) gråtandes för att ta sig till soffan. Väl där fick han med smärtorna en rejäl frossa att han bara satt och skakade. Skyndade mig att ringa onkologen från jobbet men fick bara svar att dom kunde ringa vid 9 i morgon bitti.... 

Väl hemma hade han tagit mera morfin och fått lite balans i sina smärtor. Som tur är kom också palliativet till mamma med mera dropp och vi kunde rådfråga om morfinintag under natten då han vägrar åka till akuten. Har nu lovat att ringa in direkt i morgon.Vi som jobbar två dagar till utan personal önskade i bland att vi i af hade lite flyt när dom tänker må som sämst, Men nej det vill INTE vara enkelt.

Pissliv!

Vad gäller mamma så är det knappt att jag ens vill prata om det. Ser inga förbättringar och man får nu svårt att greppa något hopp. Sakta med säkert dra det ihop sig till att vi behöver en stab det ska gudarna veta. Har som mål att ta oss till måndagen och hennes onkologbesök sen finns stor risk för red alarm...

Tack igen Anette

vilket lyft & ljus i mörkret!

Kram

Petra

Glor ut

Sitter i mitt varma hem och glor ut i det kolsvarta mörkret i väntan på billysen. Dom är på väg ut med dropp till mamman. Allt är en känslostorm igen, gråter mig numera till sömns. 

Min finaste är också rejält tagen av stundens allvar. Ser i barnens ögon att dom vet, det gör ont.

Vi ska nu försöka oss på att jobba själva i dagarna tre. Känns tyngst att inte finnas brevid barnen. Vad gäller grannarna har jag ringt in hjälp i morgon. Fina farbror A  & faster L.

Jag känner att vi allt närmare kommer dagen då jag är redo att trycka på det STORA röda larmknappen. Vem som finns där då det vet jag inte riktigt.

Inga dagar är bra dagar men Isak fyller år om två veckor och Älskade kusin M ska om 4 veckor få sitt första barn. Vi vill att du tar dig samman och kämpar lite till för just nu har din låga totalt slocknat!  Önskar så att det var vår eller sommar det är mörkt nog ändå i min själ. Jag har med omsorg sparat fina grankvistar och kottar innan snön gömmer dom, jag borde plockat mera....

Kampen vi haft i tre år byggde vi kraft i att tänka på vilken fantastisk tid vi skulle få med dig mamma. Behöver just nu lite tala om att du lever så mycket under pappas villkor och du följer hans intressen. Ändå vet jag hur mycket du håller av mig & J och hur du avgudar dina barnbarn. Det har Inte varit lätt för oss och är just nu mera än vidrigt. Jag vill ge dig all kärlek och hjälp du förtjänar men jag når inte fram. Det gör mig så ont och jag vet att jag inte kan vända en livstid på en handvändning. Men att vi ska behöva skiljas så här är den värsta mardrömmen av dom alla och jag känner mig så liten och maktlös.

Av hela mitt hjärta Jag Älskar dig större än livet själv du är min familjs allt.

Kram

Petra

Dödens hus

Mycket starka ord.

Kan kännas så känslokallt att uttrycka sig så men det är sanningen. Mina föräldrar har båda obotlig cancer och för varje dag som går närmar vi oss slutet.

Mamma blir inte bättre och just nu ligger en viss känsla över hela huset det kan man inte bortse från. Självklart hoppas jag på att den extra insatta lite akuta tiden på måndag med en onkologläkare ska ge lite hopp igen! Men jag vet också att det nu är halmstrån vi greppar och förmodligen det sista. Det gör ont, ont. Har nu under em gjort ännu ett samtal till palliativa...

Mamma berättade för en tid sen hur tacksam hon var över sitt nätverk som hon ser som ett cirkusnät. Hon beskrev hur det kändes med att jämföra sitt nät med trampolin-akrobaterna på cirkus. Hur vi står och håller i detta nät och plockar upp henne när hon faller. Det har hänt så mycket på dessa 3 månader och jag kan inte riktigt känna att vi längre bildar detta nät. Jag vill ta del av henne men det är inte heller lika lätt av olika själ. Även fast bloggen är låst så finns det spöken i garderoben som ännu inte kan släppas ut. 

Jag inser ändå att vår tid börjar att ta slut och jag måste försöka hitta oss tiden jag & min Älskade mamma.

Under tiden bygger jag mitt egna nät som jag mer beskriver som spindelns. Mitt nät sitter på sköra halmstrån än och vill inte riktigt kännas stabila. Det är så mycket som stormar omkring detta att jag aldrig riktigt hinner låta det få trygg stabilitet. Jag jobbar på det varje eviga minut för mig & min familjs skull. Alla känslor är nu Så starka. Tanken vid hur mycket jag Älskar mina egna tre griper tag i hjärtat och tar nästan andan ur mig samtidigt som tårarna stiger högt i ögonen. Sorg & Lycka, Liv & död allt går hand i hand.

Kram

Petra

Hur gör man?

Mycket tyngd och djupa funderingar hänger på bloggen. Men det är också just dom bitarna som måste ur mitt system, sättas i bearbetning på något vis. 

Efter mitt senaste inlägg då jag blivit moster igen för andra gången och mamma var något piggare så somnade jag av ren utmattning. Man förväntar sig i sitt vanliga liv ett lyckorus men just nu i mitt liv när jag vet att jag för en stund kan andas ut då slår tröttheten till. Det är ingen lätt grej att bli utslagen av något som är bra...

Vi åkte på torsdag em för att besöka miraklet endast ett dygn gammal. Tur att jag sovit en stund för jag kunde ta in, jag kunde njuta och det var ren och skär Kärlek. Lyckan vore total om man kunnat få en daglig dos. Vårat nya hopp, det lilla livet.

På fredagen så for grannarna mot Värmlands skogarna och det gav mig och min familj möjlighet till lite andhämtning. Hur mycket jag än älskar min mamma så är det otroligt tufft att dagligen dela hennes sjukdom och det blir inte lättare.

Har alltså i dagarna två hållit mig ifrån det sjuka och jag känner att jag behöver det men jag känner mig också lite som en bov som delvis håller mig undan. Tungt

Men nu i dag efter jobbet ringde hon då det var dags för mig att byta hennes plåster. Dags att ta tjuren vid hornen. Nu gör det ont igen.

Hon Är Sjuk!

Frågar mig nu: Hur gör man för att möta döden? Hur hjälper man sin mamma igenom detta på bästa sätt? Hur orkar man? Var hittar man kraften?

Det är en plåga att se henne och det gör fruktansvärt ont att veta att det är en fas till. I skallen far också tankar på om det är den sista fasen eller om vi kan gripa tag om en positiv period igen?

Det sliter i mig när jag vill vara i Gävle, när jag vet att mamma behöver mig, jag behövs på mitt jobb, mina barn behöver mig och var finns lucka för luft? Varje dag får nya planer hur man än försöker planera för att alla ska må bra. Nya bud, nya tag. Vi säger det enkelt att vi lever en timme åt gången att vi tar en stund åt gången och visst det går men det är verkligen inte så lätt som det låter. 

Häromdagen var jag mest arg och bara tuggade till Magnus Jag vill ha mitt vanliga liv! Jag vill åka till mitt jobb! Jag vill skjutsa min barn! Jag vill gå på Ica! Jag vill att allt är som det brukar!

Pappa sa till mig och Magnus nu när vi var ner. Varför har hon så ont i en axel? Plötsligt minns jag att det var lika i somras och Magnus påminner mig att dom sa att det brukar vara leversmärta som sätter sig där. Det ruskar om en och jag hatar minnena från då, vill inte tillbaka!

Kram

Petra

Äntligen

så kom hon i alla fall och jag har blivit moster igen.

STORT!

En otrolig befrielse att allt gått bra trots 14 dagars extra väntan och en del extra gram att kämpa ut. Även om detta är ren och skär glädje så töms man på energi när man väntat så i detta kaos och funderat till och från på att allt ska gå bra. 

Att springa mellan en illamående sjuk mamma hem till telefon för att vänta samtal om ankomsten på denna lilla tjej blir aningens vrickat men så är vårat liv just nu. 

Mamma är så pass svag så veckans behandlingar blev aldrig av (kanske jag skrev i förra inlägget) hon mår skit och lite till. Mycket tungt att se henne så nere, hör inte till vanligheten inte ens i detta. Hon tom svär över hur tufft det just nu är :( den som känner mamma förstår då att nu är det illa. Jag hoppas, hoppas att kortisonet redan i dag får det att vända något så att hon känner någon form av hopp igen!!!! Hon behöver börja äta igen hennes ansikte sjunker in igen och hyn är gul/grå.

Har också många av mina tankar hos min kusin vars goa lilla son 1 år ska genomgå magnetröntgen i dag. Något gick fel under hans förlossning och många frågor finns nu. Precis som det vi genomgått med Isak så måste man låta tiden ha sin gilla gång i detta. Det finns ingen läkare som har ett rakt bra svar efter bara en undersökning. Man får leva i en ständig ovisshet...

Det är tur att barnen ger så fantastiskt mycket tillbaka.

Vi kämpar på tillsammans!

Fick nyss en bild på min mobil på mosters tjejer. Printade ut den och Mange gick ner med den till grannarna. Härligt att kunna sprida lite lycka!

Lovis har lagt nykomlingen som bakgrunds bild på sin mobil ;)

Planen är att styra kosan mot bebisdoft i dag!

Men numera blir allt som det blir det man tror ska ske om en timme blir aldrig riktigt så. Vi kör en timme åt gången och hoppas på att bebisen är inom räckhåll :)

KRAAAAAM

Petra

Regntunga skyar

Nej det vill inte riktigt vända. Efter att igår fm pratat med min kloka syster och min älskade man så ringde jag in till mammas läkare. Hon blev tacksam över att jag ringde och med lite mera info så har veckans cellgiftsbehandlingar skjutits upp till nästa vecka. Än en gång visar det att man måste lita på sin magkänsla då jag i går kväll var ner till mamma och hon sa att det hade varit tufft för henne att bara ta sig fram och tillbaka till lasarettet. Nu ger vi det några dagar, medicineringen ändras och hon får nu en kortisonskjuts igen. Förhoppningen är att hon börjar äta lite igen och orkar ta sig ur sängen. Puh det gäller att vara om sig och kring sig ...

Det gäller att plocka fram energin till det som det behövs för och det är inte alltid lätt. Det gäller också att hela tiden ha lite i reserv. Min finaste syster har i dag gått över 14 dagar, vill vara deras stöd när det behövs och när Lisa behöver sin moster.Vill vara en glad, stark "vara med" moster. Ser också en allt tröttare son och kan inte hjälpa att vi fortfarande går lite på tå redo att han rasar. Låter kanske konstigt men det är så vi känner både jag och M. Otroligt tacksam att vi vågar prata och dela detta med varann. Vissa dagar kan man nästan tro man är knäpp men vi håller varandra strax ovanför ytan.

Jag undrar i perioder var dagarna tar vägen men dom här dagarna som blir intensiva gör att hela ens väsen blir segt. Känner hur tankarna för mig bort flera gånger om dagarna och jag tappar vad jag höll på med. Allt tar så mycket längre tid och förvirringen är förvirrande. Men jag köper det för det mesta och försöker att inte låta det bli ett problem, just nu ser vårat liv ut så här det är liksom bara att tillåtas åka med på resan.

Ska snart hoppa i min stövlar och gå ner. Har i dag lovat gå igenom deras kylskåp som inte är att leka med efter att hon varit sängliggandes ett tag förutom i lördags. Är ändå så glad att hon när hon får lite styrka just väljer att åka och se Isak spela innebandy än att försöka "komma i kapp" med något gammalt kylskåp. 

En liten bit till

vårat motto!

Kram

Petra

Vi sjunker sakta igen

Mamman är sämre.

Det vill inte lätta efter lunginflammationen. Allt rinner rakt igenom och hon är nu sängliggandes, sover mycket. Dom tror ev på antibiotikan men hon har återigen tappat all smak precis som i somras och det beror inte på någon lunginflammation säger min lillasyster i dag. Så sant. Mamma säger i dag det känns som smaken kommer ända nerifrån tarmarna. Vad händer i din kropp finaste mamman? Hon provade lite julmust och det smakar bara gift säger hon, allt smakar skit! Gjorde i dag mos och en stackars fiskpinne till henne precis som då i somras. Är vi tillbaka på ruta ett?

Vill inte ta till mig, 

vill inte tro på det!

Det är en tuff tid helt klart.

Man försöker att leva "normalt" i små stunder 

i sitt jobb, med sina barn, på Ica.

En stund går det men det gör allt ondare när man kastas tillbaka till det som faktiskt är verkligt. Den dödliga förbannade cancern! Ovissheten, rädslan över dom smärtor hon ska behöva ha, skräcken över den dag hon somnar. Ont är bara förnamnet däremellan ska man hämta någon form av balans och kraft.

 Lätt, nej knappast.

Val, inga alls.

Men det är livets gång och man hoppas bara att man hänger i.

I morgon ska det tas prover inför cellgiftsbehandling ons & tors. Väntan på vad dom säger om hon klarar dom eller ej är tuff men har gjorts förr och kommer förmodligen göras hundra gånger till i denna familj. Önskar bara att vi också kunde få någon form av ro i framtiden där varje dag inte behöver bestå av oro. Längtar enorm till den tiden långt där framme.

Krama om era nära

tala om för någon att ni tycker om, det kan vara så värdefullt!

Kram

Petra

Den här är från mig till dig säger min älskade Magnus.

What would I do without your smart mouth

Drawing me in, and you kicking me out

Got my head spinning, no kidding, I cant pin you down

What's going on in that beautiful mind

I'm on your magical mystery ride

And I'm so dizzy, don't know what hit me, but I'll be alright

My head's underwater

But I'm breathing fine

You're crazy and I'm out of my mind

Cause all of me

Loves all of you

Love your curves and all your edges

All your perfect imperfections

Give your all to me

I'll give my all to you

You're my end and my beginning

Even when I lose I'm winning

Cause I give you all of me

And you give me all of you, oh

How many times do I have to tell you

Even when you're crying you're beautiful too

The world is beating you down, I'm around through every mood

You're my downfall, you're my muse

My worst distraction, my rhythm and blues

I can't stop singing, it's ringing, in my head for you

My head's underwater

But I'm breathing fine

You're crazy and I'm out of my mind

Cause all of me

Loves all of you

Love your curves and all your edges

All your perfect imperfections

Give your all to me

I'll give my all to you

You're my end and my beginning

Even when I lose I'm winning

Cause I give you all of me

And you give me all of you, all of you!

Cards on the table, we're both showing hearts

Risking it all, though it's hard

Cause all of me

Loves all of you

Love your curves and all your edges

All your perfect imperfections

Give your all to me

I'll give my all to you

You're my end and my beginning

Even when I lose I'm winning

Cause I give you all of me

And you give me all of you

I give you all of me

And you give me all, all of you, oh

Den grep tag i mitt allra innersta och när jag i går kväll la mig trillade tårarna.

You´re my end and my beginning.

Alla tankar satte fart i en lång karusell tur. Min lycka över min trygga familj, min olycka över cancerns grepp om båda mina föräldrar, barnen, framtiden, vårat sårbara företag och funderingar på vad vi kan hitta på ist vi vill vara tillsammans! Hur ska man kunna fatta kloka beslut mitt i resan som aldrig tycks nå slutstation. 

Kram

Petra

Rita känslor

 Har varje dag denna veckan försökt att finnas med när mamma fått antibiotika och morfin. I förrgår så berättade en av sköterskorna att hon gick på en utbildning i Örebro och hon undrade om hon fick göra en sak med oss. Farsan pep i väg fortare än blixten men jag och mamma ville naturligtvis hjälpa henne. Mamma sa snabbt att vi är lika du och jag värdelösa på att sjunga och rita men vad gör väl det :). Vi skulle välja färger som kändes bra och måla vad vi kände just nu!

Mammas bild

Hon började med att berätta om dom fyra små streckgubbarna hon gjort. Sköterskan frågar precis vad det långa blå är? Men det är såklart Isak mormors stjärna på jorden sen har vi två tjejer i rosa och en liten rosa figur som är bebisen i magen. MINA barnbarn säger hon med stolthet i rösten. Hon ber mig också läsa upp vad Isak skrivit om henne på fb. STOLT, rörd. Hon har ritat sitt hus hennes trygghet. När hon sen ska göra en sol inser hon att den inte längre är den färg den brukar, för henne är den numera blå. Från solen strålar uppåt gröna strålar som är bra men neråt kommer ibland svarta strålar som är tunga och jobbiga. Längst ner är känslor som hon beskriver som varma och kalla. Sköterskan frågar när dom känns och mamma svarar ibland bara.

En speciell stund att dela med varandra!

Min bild

Började med trädet som denna höst betytt något mera i sina vackra färger. Eldiga starka men också vackra så man blir tårögd precis som mina känslor. Ritar sen den mörka tunneln som varje dag pockar på uppmärksamhet men också kärleken som mitt i allt är så stark. I mitten finns en stor Kram runt min egna trio till familj som står där på vår gjutna grund i alla väder. Ritar också sommaren då allt började och orden min mamma sa till mig i mina jobbiga tonår. Bakom molnen lyser alltid solen. Önskar mamma mera än allt att det var så.

Hennes lunginflammation har inte velat bita så snabbt som den borde men i dag har hon äntligen lite kraft igen. Det som oroar är att det fortfarande är en huggande känsla i sidan och jag är så tacksam över Palliativas dagliga besök i samband med medicin, skönt när dom har koll på henne!

Ha en fin helg!

Vi ska och se innebandy i morgon.

Kram

Petra

Tappade tråden

Har tagit mig igenom veckans prövningar och så även dagens då dyker något annat upp... Tycker inte om när jag påverkas nå så in i norden av människor med hjärtat på helt fel ställe och jag hatar att man bara artigt ska finna sig i skiten. Tar energi jag INTE har!!!

BLÄ

Mamma hade "bara" lunginflammation och får nu antibiotika hemma i sin picce-line. Hoppas på en snabb vändning då hon haft ordentligt ont och jobbigt med andningen.

Det var den dagen det.

Nya tag i morgon och kanske ork till någon tillbakablick.

Kram & Godnatt

/ P

Var börjar man?

Står nu ensam på jobbet men gör ett försök till att pysa lite...

Att jag står här på mina ben är jag tacksam över men mera än så är det inte.

 Huvudet kokar av Allt och jag känner mig dimmig. Det har blivit en del intryck under veckan som gått och man är glad att det är avprickat men som sagt man undrar till vilket pris.Men vad har man för jäkla val? Vi har kört på en sak åt gången men när man stannar upp gör det ont och när mamma nyss ringde och lät sorgsen på rösten kommer allt. Önskade att det fanns en paus knapp!

Som sagt 6 olika läkarbesök under en och samma vecka och det lite tyngre sådana.

Mera än det som står ovan fick jag aldrig till i går
gör ett litet försök igen men skiter i att försöka berätta allt som hänt då det får bli här och nu som gäller.

Har kommit till jobbet en liten sväng men står bara här och väntar på samtal från mamma. Hon fick i går kväll ont igen precis som i somras. Hon har svårt att djupandas. Palliativa har varit ut på morgonen med morfins i sprutform + blodförtunnande då dom misstänker ev propp i lungan. Väntar nu på att röntgen ska ringa så att jag kan köra in henne.Mitt i allt så har finaste lillasystern gått över 1 vecka i morgon.... Väntan, ovisshet, oro tycks vara vår vardag.

Vet att ni undrar över hur allt gått men jag får portionera upp det.
Nu är det mamma som gäller!

Kram
Petra

Väntans tider

En tät vecka hopar sig nu.

Sitter i skrivandets stund och kikar ner mot granngården väntandes på att deras bil ska komma. Ännu en gång väntas besked, denna gång svar på pappas röntgen. På måndag är det mammas tur och då är jag med på lasarettet men före hennes röntgenbesked så ska vi först på pacemaker kontroll med Isak. Mitt i allt så går man också och väntar på ett samtal med glädje :) att bebisen kommit ut hel och ren ;)

Nästa ons & tors dags för cellgifter igen och på fredag styr vi kosan mot Karolinska. Alltså en milt sagt späckad vecka och på dessa bokade tider så hinner ju ett och annat inträffa i vår kaosvärld. 

Känner att det just nu är en svår kombination att också hinna ta på sina känslor något. Sen en vecka tillbaka så är hon allt bra sämre, mamman. I går när jag träffade henne så hade hon sovit en stund vilket var längesen. Hon frågade mig Varför är jag så trött? 

Min lilla älskade mamma det är så svårt att ge dig svaret då du lever på så mycket hopp, vilket är bra. Hellre det är att du ger upp men ibland blir det också svårt att prata som vi alltid gjort. Det gäller att hitta balans i allt och jag försöker.

Denna väntan gör att både kropp och knopp lägger av och bara väntar. Hatar den apatiska känslan! Jag gör saker men allt går så sakta och jag har väldigt svårt att hålla tider. Livet står stilla på någotvis ändå är jag sysselsatt hela tiden, men med vad känns det som ibland. 

Väntan, beskeden äter upp mig....

men jag kan inget göra än att bara beta av bit för bit och hoppas att jag inte hamnar i det djupaste djupet. Behöver varje dag något litet att glädjas åt och i vårat nu behövs inte mycket. När glädjen känns så känns den ordentligt. 

Hopp & förtvivlan.

Låt mig få gå mina tunga steg ner snart och höra vad som sagts!

Var rädda om varandra.

Kram & Kärlek

Petra

Våran son

Snart 16 år

vilken resa han redan hunnit göra i sitt liv.

Den höst som skulle bli en nystart för honom på så många vis.

Det var moroten vi hade när vi under vårterminen kämpade oss igenom den sista tiden. Isak ville vidare.

Nu står vi här i dag och känslan är långt ifrån vad vi tänkt oss. Våra barn har väl haft så det räcker för ett tag!?

Har känt att han tappat sitt finaste glitter i ögonen igen, sakta men säkert. Han blev skadad direkt, Ja allt blev fel och han tappade glädjen till det som hela tiden hållit honom ovanför ytan Innebandy. 

Jag är i det här fallet en dålig mamma för jag har så svårt att se honom ledsen. Mitt hjärta går sönder av sorg och jag vet att det här med mormor påverkar honom mera än han själv förstår. Hur ska jag peppa honom att hitta glädjen igen när så mycket rycks bort ifrån honom samtidigt. Hur hittar man balansen igen?

Bilden är tagen på vår första resa till Sahlgrenska. Vi har under fm väntat på op och får tillåtelse mitt på dagen att gå ut och ta lite frisk luft. På en parkbänk får vi vårens första solstrålar i ansiktet. Älskar dig så finaste Isak.

I alla fall så hämtade jag igår barnen efter skolan vi åkte hem, stannade och hämta posten. I lådan ligger ett brev från Trygg-Hansa.... till Isak. Äntligen en ljusglimt även om det "bara" handlar om pengar. Livrädd då hans diagnos är diffus bland läkarna hur ska nu ett försäkringsbolag kunna bedöma efter det. Men hans Av-block är konstaterat och godkänt och det är klart att han får 40000:- !!!

Så fantastiskt härligt är det att se glittret i hans ögon igen, han är Så Värd det. Jag kan andas lite igen i af. Även om det ur en aspekt är oviktigt med pengar så är det ändå lite plåster på såren för honom. När han blir glad blir jag glad och då hittar man lite kraft att ta sig framåt en dag eller två igen.

Kram

Petra

Gårdagen

Körde i går morse in mamma till onkologen där hon fick kontrastvätska och sen vidare till röntgen. Inför varje tripp vi tar känner jag mig numera så tyngd men när vi väl är på plats så infinner sig ett konstigt lugn. Det är mysigt att bara vara med mamma, det är lyxvara. Men det gör ont att hon ska behöva få obotlig cancer innan man gör det! Tankar är inte alltid lätta att hantera. Då en av pappas mediciner är på väg att ta slut så passar mamma på att ta med burken och beställa mera. Sköterskan tittar på mamma Ja det hör verkligen inte till vanligheterna att ett par går här samtidigt.... är på väg att säga och Ja det är mina föräldrar! Inget som faller över oss tycks vanligt....

Önskar man vore unik på annat sätt.

Efter lasarettet så åker vi ner på stan en sväng, äter lite vegetarisk buffé. Mamma köper mig sen en klänning & två linnen. För att du är värd det säger hon...

Sen så kör jag henne till tågstation då hon beslutat att hon ska åka till Gävle för att plocka med lite bebiskläder. Tokiga mamma, starka mamma!

Åker till jobbet ett par timmar sen är jag helt färdig.

Allt har gått bra, mamma och jag bläddrar i tidningar tar allt lugnt ändå är jag HELT SLUT. Tung & trött skulle nog kunna sova i hundra år.

Känner ändå när jag sitter med henne ser henne truga ner vätskan och grina illa att jag är mycket påverkad. Det gör så förbannat ont att se dom man älskar plågas utan att klaga. Har stått brevid en precis lika dan son, så tappra. Mina finaste. Det gör så ont, så ont.

Kram

Petra