Ett sista farväl!

Ett sista farväl

Den svarta kistan stod där längst fram i bystugan. Den lokalen som egentligen var en samlingslokal för byns aktiviteter och privata arrangemang. Men vad var då detta om inte en privat tillställning
.

Kistan var mattsvart efter ditt önskemål. Det hade du bestämt bara några dagar innan du somnade in. Marie från begravningsbyrån var på besök hemma hos dig i vardagsrum där sjuksängen stod mitt på golvet. Ni pratade om döden och dina känslor inför det som komma skulle. Du frågade Marie om begravningar i allmänhet och Marie berättade om Puttes begravning att den var så fin och ståtlig med en blanksvart kista efter hans önskemål. I samma stund som ordet blanksvart lämnade Maries läppar så tändes dina annars så trötta ögon. Kvick i tanken var du fortfarande.

-Då vill jag ha en mattsvart, kan jag få det? Utbrast du med en slags lycka och entusiasm i tonen.

Vi andra som fanns i rummet log och kände tillsammans med dig att en till bit föll på plats.

Visst går det att ordna, svarade Marie och du såg så nöjd ut och tittade på oss andra runt sängen med lycklig min. Ja så lycklig man kan vara i den situation som du var. Var glad åt det lilla var något du ofta påpekade åt andra och något du var en mästare på, att se positivt på saker så som en kista i rätt färg för dig.

-Det blir väll fint? Frågade du oss andra.

Kistan var dekorerad med endast naturens enkla verk så som mossa grenar samt stenar från Udden ditt och Bengts paradis. Plockade av Lisa, som snart skulle förlora sin mormor.

En stor förlust för er båda. Din för att du inte kan följa hennes resa fram genom livet, bara en så enkel sak som när hon kommer att tappa sina första tänder eller ta del av hennes funderingar om livet och världen. Eller som Lisa som inte kommer att få sova bredvid mormor och vakna upp vid sommarstugan och få frukost på verandan i morgonsolen samtidigt som mormor berättar något spännande. Då Lisa med stora ögon och öron lyssnar imponerande på dig. En sådan där stund som bara en mormor och ett barnbarn delar och som de aldrig skulle glömma.

Musiken hade du noga valt ut samt vilka som skulle närvara, du ville just att detta skulle vara en privat stund för dina närmaste och i en lokal som tilltalade dig.

Där satt vi nu, de 23 lyckligt utvalda. Och lyckliga skall vi vara då vi fick vara just de som fick ta farväl av dig en sista gång. Så var du i livet, valde noga vilka som du tog extra till ditt hjärta.

Det stora hjärtat som tycktes värma så många, alltid ett lyssnande öra och en värmande hand. Aldrig ett dömande ord utan noggrant övervägande. Aldrig påverkad vad andra tyckte om någon utan bildade sig alltid en egen uppfattning. Alltid frågvis och nyfiken på människor och livet. 

Men det var bara dessa 23 som du valt att ha vid din sida vid ditt sista farväl. Jag tror att din känsla var att du satt där bland oss andra och tog del av stunden.

Känslan i rummet var inte så spänd som man kan förvänta sig. Det låg ett lugn och stillhet i rummet som var något så kärleksfullt att bara du kunde ha lagt det där.

Din stund som du regisserat så väl. Din stund som du inte fick ta del av.

Manne, Manne hoppas att det blev som du tänkte dig?

För oss andra blev det, det finaste vi kunde ge DIG.

Kind mot kind

Mangemange

Gott och blandat

Är just nu lediga och i en innebandycup över helgen. Mitt i allt hamnar man på cancerfondens sida.... det är verkligen så livet är just nu. När det ploppar upp så tillåter jag det att göra det en stund även om det gör ont. Behöver landa och se hur andra tagit sig framåt igen, även om jag vet att man gör det. Det har ändå varit många båda nya och repriser i tankar efter den städvecka vi hade för en vecka sen. Pratade med min syster häromdagen och vi känner båda att vi på någotvis fortfarande är i en form av chock, allra helst runt mamma. Läser på cancerfondens sida att man omkring tre månader efter dödsfallet hamnar i den mest känslomässigt svåraste perioden. För oss dog pappa precis då.... . Undra på att man ligger back, även om jag inte menar att allt ska ske på exakt tid men jag tror man förstår mina tankar. Alla sörjer naturligtvis på sitt sätt och med olika tidsperspektiv. Vi har en bit kvar i resan..

Kopierat från cancerfondens sida:

När min fru dog kom det som en chock fast jag visste att hon var sjuk. Nu har det gått fyra månader och jag borde väl börja kunna acceptera det som hänt. I stället känns det ännu mer ofattbart och fruktansvärt nu än strax efter dödsfallet. Hur kan det vara så?

Fyra månader är ingen lång tid för den som har en stor sorg att bearbeta. Ett sorgearbete tar mycket längre tid än många tror. Ofta kommer den känslomässigt svåraste perioden när begravningen och alla praktiska bestyr är över, omkring tre månader efter förlusten.

Då brukar saknad, ensamhet och övergivenhet bli påtagliga, kanske också missmod inför framtiden och tveksamhet kring hur man ska kunna anpassa sig till den nya situationen. Det är då som man mest behöver en stödjande omgivning. Det kn vara så att vänner och andra närstående inte lägre har den sörjande i fokus. Man hör av sig mer sällan, vilket bidrar till känslan av ensamhet.  

Tidsaspekter 

Hur lång tid brukar det ta innan man har kommit igenom sorgen?

Det varierar mycket. Men för de flesta tar det betydligt längre tid än de själva väntat sig eller vad omgivningen tror. Det är vanligt att det dröjer ett eller två år innan man känner sig redo att gå vidare i livet.

Det första året efter dödfallet kallades förr sorgeåret. Under det året måste man för första gången gå igenom allt utan den döde, det man brukade göra tillsammans vid olika tillfällen på året, födelsedagarna, helgerna, semestern med mera.

Årstidernas olika lukter och ljus påminner om hur det var ett år tidigare, då den närstående fortfarande levde. Många gånger är dessa minnen jobbiga om en längre sjukdomstid föregått dödsfallet. Detta år kan vara den allra tyngsta tiden, sedan kan det sakta börja bli litet lättare.

För en del kan det andra året kännas svårare, speciellt om omgivningen förväntar sig att sorgen ska ha ”gått över”. Alla måste få den tid på sig att sörja som just de behöver.

Sorgen går inte över, men man lär sig att leva med den.

Nu ladda för att Isaks lag spelar semifinal på em!

Kram Petra