Vet knappt i vilken ände man börjar, det tycks aldrig ta slut..
Försöker nog att ta det som hänt närmast och som skakat om oss ordentligt. Vi hade sen ett halvår tillbaka bokat oss en resa till Mallorca för att ha en morot, ett mål och längta till känslan att få rå sina barn en hel vecka. Vi kom i väg men andra dagen händer det som inte får hända Isak tuppar av. Magnus som är ensam med honom blir chockad och sitter bara och säger jag vill åka hem. Som tur är känner jag mig ändå samlad nog att ta vid rodret med styrka och lugn trots att allt inom mig bara skriker NEEEEJ Detta händer INTE, inte nu inte här det får räcka Nu !!!!!! Det blir 5 jobbiga dagar kvar men vi håller våra huvuden högt för våra barns skull. Började i går med att kontakta lasarettet igen och vi ska i morgon in för att läsa av hans dosa. När allt drog i gång som värst för lite mera än 1 1/2 år sen så fanns styrkan att kämpa men nu efter ett rätt bra halvår så gör det Jävligt mycket ondare, man har inte samma kraft. Det är en mardröm som man inte ville ha tillbaka även om jag visste att det inte var borta. Om vi bara fick en diagnos något att förhålla oss till, bryta ihop och gå vidare.
Nej nu vill jag inget mera det är dags att åka med Isak på innebandy, träningsmatch. En stor klump oro sitter i magen men aldrig att jag skulle säga åt honom att ta bort det bästa han vet bara för att vi är oroliga. Blir nog dåligt med sömn i natt då lasarettbesöket inte känns bra alls. Samma sköterska som raderat viktig info och som inte har en tillstymelse till vänlighet. Men jag vägrar vara svag!! Mitt barn ska ha den bästa vården som går att få...även om jag knappt tror på det själv längre. Vi har ju inte haft flyt precis...
Lite kom ur...
Kram Petra
