Var tog ni vägen?

I vår resa så har vi fått följe av fåglar. Dom allra starkaste möten har nog varit dom svarta fantastiska korparna. Från förra sommaren har vi haft en omkring oss, men i påskas blev dom två. En mäktig känsla för hela vår familj. Dom har gett hoppet att dom hänger kvar med oss. När vi i maj skulle åka mot Rhodos så hände något mycket märklig samma dag det var avresa. Jag och Magnus var på verandan och plötsligt hör vi dom. Försöker titta var då ljudet är mycket nära. Korpen pratar som aldrig förr och jag blir helt tagen, vad vill den säga. Vi får känslan att någon vill önska oss en trevlig resa. Jag svarar tillbaka och avslutar sen med -Jag Älskar dig mamma, Då byter korpen tonläge och vi står gapandes och tittar på varandra. Jag går in för att hämta mobilen då jag vill bevara ljudet för alltid, rädd för att dom ska försvinna. När jag kommer ut igen har det tystnat.... glad ändå att vi delat detta då kan någon kanske tror man blivit helt galen. 

När vi sen kommer hem så är det tyst och tomt. Får dock ett sms några dagar senare från Isak som åkt på en tripp med övernattning till Vansbro. -Mamma jag har sällskap, mormor och morfar är här. Glad att han känner så och att korparna bara sprider trygghet. Någon dag efter Isak kommit hem ser vi dom en gång till men sen är det tyst......och tomt.

Har förberett Isak på att det kanske tystnar när vi spridit askan. När jag nämner det till honom säger han - Då låter vi bli det! 

Men vi har inte ens kommit till det momentet, dom försvann ändå. Det är en ny fas och jag gillar den inte alls. Visst börjar allt komma ikapp och jag lider just nu av en vidrig magkatarr. Har också väldigt svårt med för många bollar i luften, för tvära kast under en och samma dag. Jag är trött och sliten. Vill ha en paus från allt men det är lättare sagt än gjort. Post, telefonsamtal, städning, beslut, uthyrning, försäljningar, lån o.s.v

Jag är ändå glad mamma att jag hade styrkan när du var sjuk. Jag hade och tog möjligheten att finnas där för dig. Varje dag var värdefull och jag värderar vår sista tid tillsammans högt. 

Men jag kan inte låta bli att undra,

Varför lämnade du oss?

Saknar dig just nu mera än någonsin. Du var mitt stöd i alla beslut som måste fattas. I det var du klok i af.

Love you

Kram

Petra

Möte med människor.

Så mycket denna resa innefattar. Möten med olika sorters människor får mig att öppna både ögon och sinnen. Jag hoppas att jag lär och tar ut det som får mig och min familj att leva i lagom harmoni och balans. Många möten chockerar och ibland har jag lust att både ruska om och vråla till personer som bara slösar sitt liv på bitterhet, skitprat om andra eller snålhet som får en att inte leva. 

Den intensiva dag som blev igår vid försäljningen av pappas konst och deras bohag gav en bergochdalbana i möten. Låter det i dag sjunka in.....

Tog i dag mig också modet att våga möta någon som inte gillat artikeln i tidningen. Jag är stolt över mig själv och tacksam över att denna resa också gett mig styrkan att våga en sån sak jag har inte längre något att förlora.

I dag är jag fruktansvärt trött, helt slut i både kropp och själ.

Men...

jag Är STARK!

och det är så skönt och bär oss framåt lite till!

Kram på er

Petra

Här kan ni läsa artikeln:

http://www.dt.se/dalarna/falun/sista-vernissagen-hos-bengt

När man minst anar...

Har tagit oss igenom en intensiv vecka. Vid varje avbockning vi gjort har jag känt mig stolt och ganska lättad. Tycker att jag kan känna livet igen allra helst i lyckan av vår baksida, vårat spa och tillflykts oas. Från egentligen ingenstans idag kommer så ett ras med dunder och brak. Tårarna sprutar och plötsligt sitter jag där nere utanför mina föräldrars hus och bara gråter. Ibland blir dessa händelser starka då man inte riktigt är med på det själv. Men ser jag det utifrån så kan jag förstå att någon reaktion faktiskt är mera sund än knasig efter denna vecka, men jag är ändå inte beredd. 

Var så rädd i tisdags vid efterlevande samtalet att kliva innanför väggarna på lasarettet igen. Men det gick. Gruvade mig fruktansvärt för skolavslutningen som förra året bara var en enda mardröm. Men det gick. 

Påminns alltför ofta numera också om en chockartad upplevelse vi genomgick mellan dödsfallen. Behöver nog ta tag i även den...

Nej nu ska jag koppla av med lite fotboll.

Frankrike-Honduras

Kram

Petra

I morgon är det dags..

En dag som funnits i bakhuvudet till och från i 3 månader nu. Efterlevandesamtalet till palliativa vårdavdelningen är i morgon, på Manges födelsedag. Tankarna är kluvna, ska bli fruktansvärt jobbigt men också skönt att få dela dom tankar som kommit på kvällar, i bilen, i drömmarna på natten, mitt i maten....

Satte mig i fredags för att skriva ner pappas två sista veckor i livet. Behövde få allt på plats så att jag inte missar något. Ska inte dit ensam J och min M ska med men det mesta i kontakten med sjukvården gjorde jag på slutet med pappa. Det är SÅ många missar som gjorts som behöver läggas på bordet. Hans sista dagar hemma är inga trevliga minnen. Svåra smärtor och en exploderande cancer men utan något som helst nätverk av läkare och inga extra vidbehovs morfintabletter med hem....

Som dag och natt mot mammas nätverk av vård i hemmet och möjlighet till dygnet runt rådfrågning för oss anhöriga.

Känner mig rätt trött och energilös igen, det tar...

Våndas också över en mycket annorlunda skolavslutning.

Förra året blev för oss "minnesvärd". Isak som slet sista terminen och fick sen i kyrkan utmärkelsen klassen kämpe med stipendie. Första ggn pappa någonsin varit med, många tårar, mycket känslor. Kvällen sen blir en mardröm på många sätt och på natten tar sen ambulansen med pappa.

Tycker just nu att alla har en mormor som fyller år eller att åka till eller som sitter där leende på skolavslutningen. För oss är det mycket tomt...

Kram

Petra

Ännu en annorlunda sommar.

Man försöker verkligen glädjas åt årstiden och ljuset men det går inte att blunda för att mycket är nu annorlunda. Inser att det är bara att ta sig igenom och låta tiden forma om en vardag igen. Det är såååå mycket jobb kvar, så många beslut. Vi är duktiga på att hjälpas åt och ta en sak åt gången. Men vissa dagar ser & tänker man på allt som är kvar att göra och då kommer klumpen i halsen. Det blir ingen ledig sommar i år heller så är det bara och det Är tung. Förra sommaren hade vi äntligen ordna oss mycket ledigt men då övergick det till att vara på lasarettet. Självklart är man tacksam över ledigheten så att man fick vara med mamma så mycket det bara gick! Men batterierna har stått utan laddning i några år nu....

Vi fick absolut en fin vecka på Rhodos men väldigt annorlunda. Den gav möjligtvis lite vila i huvudet men någon ny energi - nej. Det sköna i det hela är att vi öppet kan prata om det och känna att man inte är ensam att känna så.

Tar emot något men här kommer en "To do list"

Gå igenom all konst inför midsommar.

Göra i ordning för den årliga utställningen på midsommardagen.

Fylla på loppisen.

Köra möbler till sommarstugan.

Städa i Lurudden.

Ansöka om att sprida pappa.

Komplettera uppgifter om mammas spridning.

Få tag på markägarna.

Ta bilder till kommun på sommarstugan för uthyrning.

Städa ur huset.

Hitta någon som vill hyra.

Försöka ordna med museet. 

Sälja a-forden.

Plocka ur ladan.

Klippa gräs & köra tippvändor.

Det är det första som kommer upp i skallen.....

På det ska man balansera att allt startade på sommaren och jag ser redan nu hur tungt det kommer att bli när äpplena kommer på plats. Som hon plockade för att sen safta & sylta.... med musiken i rullatorkorgen. Min mamma var frisk och jobbade än...plötsligt stod hon där med rullator, döendes. Från en dag till en annan.

Vill bara tala om min stolthet i att det förra inlägget är det min bästa Mangemange som skrivit. Det bor mycket i oss alla. Vi saknar, enormt.

Kram

Petra

Ett sista farväl!

Ett sista farväl

Den svarta kistan stod där längst fram i bystugan. Den lokalen som egentligen var en samlingslokal för byns aktiviteter och privata arrangemang. Men vad var då detta om inte en privat tillställning
.

Kistan var mattsvart efter ditt önskemål. Det hade du bestämt bara några dagar innan du somnade in. Marie från begravningsbyrån var på besök hemma hos dig i vardagsrum där sjuksängen stod mitt på golvet. Ni pratade om döden och dina känslor inför det som komma skulle. Du frågade Marie om begravningar i allmänhet och Marie berättade om Puttes begravning att den var så fin och ståtlig med en blanksvart kista efter hans önskemål. I samma stund som ordet blanksvart lämnade Maries läppar så tändes dina annars så trötta ögon. Kvick i tanken var du fortfarande.

-Då vill jag ha en mattsvart, kan jag få det? Utbrast du med en slags lycka och entusiasm i tonen.

Vi andra som fanns i rummet log och kände tillsammans med dig att en till bit föll på plats.

Visst går det att ordna, svarade Marie och du såg så nöjd ut och tittade på oss andra runt sängen med lycklig min. Ja så lycklig man kan vara i den situation som du var. Var glad åt det lilla var något du ofta påpekade åt andra och något du var en mästare på, att se positivt på saker så som en kista i rätt färg för dig.

-Det blir väll fint? Frågade du oss andra.

Kistan var dekorerad med endast naturens enkla verk så som mossa grenar samt stenar från Udden ditt och Bengts paradis. Plockade av Lisa, som snart skulle förlora sin mormor.

En stor förlust för er båda. Din för att du inte kan följa hennes resa fram genom livet, bara en så enkel sak som när hon kommer att tappa sina första tänder eller ta del av hennes funderingar om livet och världen. Eller som Lisa som inte kommer att få sova bredvid mormor och vakna upp vid sommarstugan och få frukost på verandan i morgonsolen samtidigt som mormor berättar något spännande. Då Lisa med stora ögon och öron lyssnar imponerande på dig. En sådan där stund som bara en mormor och ett barnbarn delar och som de aldrig skulle glömma.

Musiken hade du noga valt ut samt vilka som skulle närvara, du ville just att detta skulle vara en privat stund för dina närmaste och i en lokal som tilltalade dig.

Där satt vi nu, de 23 lyckligt utvalda. Och lyckliga skall vi vara då vi fick vara just de som fick ta farväl av dig en sista gång. Så var du i livet, valde noga vilka som du tog extra till ditt hjärta.

Det stora hjärtat som tycktes värma så många, alltid ett lyssnande öra och en värmande hand. Aldrig ett dömande ord utan noggrant övervägande. Aldrig påverkad vad andra tyckte om någon utan bildade sig alltid en egen uppfattning. Alltid frågvis och nyfiken på människor och livet. 

Men det var bara dessa 23 som du valt att ha vid din sida vid ditt sista farväl. Jag tror att din känsla var att du satt där bland oss andra och tog del av stunden.

Känslan i rummet var inte så spänd som man kan förvänta sig. Det låg ett lugn och stillhet i rummet som var något så kärleksfullt att bara du kunde ha lagt det där.

Din stund som du regisserat så väl. Din stund som du inte fick ta del av.

Manne, Manne hoppas att det blev som du tänkte dig?

För oss andra blev det, det finaste vi kunde ge DIG.

Kind mot kind

Mangemange

Gott och blandat

Är just nu lediga och i en innebandycup över helgen. Mitt i allt hamnar man på cancerfondens sida.... det är verkligen så livet är just nu. När det ploppar upp så tillåter jag det att göra det en stund även om det gör ont. Behöver landa och se hur andra tagit sig framåt igen, även om jag vet att man gör det. Det har ändå varit många båda nya och repriser i tankar efter den städvecka vi hade för en vecka sen. Pratade med min syster häromdagen och vi känner båda att vi på någotvis fortfarande är i en form av chock, allra helst runt mamma. Läser på cancerfondens sida att man omkring tre månader efter dödsfallet hamnar i den mest känslomässigt svåraste perioden. För oss dog pappa precis då.... . Undra på att man ligger back, även om jag inte menar att allt ska ske på exakt tid men jag tror man förstår mina tankar. Alla sörjer naturligtvis på sitt sätt och med olika tidsperspektiv. Vi har en bit kvar i resan..

Kopierat från cancerfondens sida:

När min fru dog kom det som en chock fast jag visste att hon var sjuk. Nu har det gått fyra månader och jag borde väl börja kunna acceptera det som hänt. I stället känns det ännu mer ofattbart och fruktansvärt nu än strax efter dödsfallet. Hur kan det vara så?

Fyra månader är ingen lång tid för den som har en stor sorg att bearbeta. Ett sorgearbete tar mycket längre tid än många tror. Ofta kommer den känslomässigt svåraste perioden när begravningen och alla praktiska bestyr är över, omkring tre månader efter förlusten.

Då brukar saknad, ensamhet och övergivenhet bli påtagliga, kanske också missmod inför framtiden och tveksamhet kring hur man ska kunna anpassa sig till den nya situationen. Det är då som man mest behöver en stödjande omgivning. Det kn vara så att vänner och andra närstående inte lägre har den sörjande i fokus. Man hör av sig mer sällan, vilket bidrar till känslan av ensamhet.  

Tidsaspekter 

Hur lång tid brukar det ta innan man har kommit igenom sorgen?

Det varierar mycket. Men för de flesta tar det betydligt längre tid än de själva väntat sig eller vad omgivningen tror. Det är vanligt att det dröjer ett eller två år innan man känner sig redo att gå vidare i livet.

Det första året efter dödfallet kallades förr sorgeåret. Under det året måste man för första gången gå igenom allt utan den döde, det man brukade göra tillsammans vid olika tillfällen på året, födelsedagarna, helgerna, semestern med mera.

Årstidernas olika lukter och ljus påminner om hur det var ett år tidigare, då den närstående fortfarande levde. Många gånger är dessa minnen jobbiga om en längre sjukdomstid föregått dödsfallet. Detta år kan vara den allra tyngsta tiden, sedan kan det sakta börja bli litet lättare.

För en del kan det andra året kännas svårare, speciellt om omgivningen förväntar sig att sorgen ska ha ”gått över”. Alla måste få den tid på sig att sörja som just de behöver.

Sorgen går inte över, men man lär sig att leva med den.

Nu ladda för att Isaks lag spelar semifinal på em!

Kram Petra

Vardag!?

En intensiv vecka ligger nu bakom oss. Plötsligt ska man tillbaka i en vardag igen. Kasten tär helt klart och förvirringen är total. Huvudet kokar av intryck/händelser & nuet. Det är så svårt att hålla många bollar i luften...

Försöker ta in den intensiva veckan som varit och kommer bara fram till att jag fortfarande är i chock. Vad hände mamma? Var är du?

Pappa fick sitt besked för 4 år sen, där hann man landa något. Vi har haft så mycket tuffare år med honom än vad världen vet om. Hela tiden stöttade vi mamma. Hela tiden levde vi på hoppet om att när han genomlidit sin plåga så skulle vi ta hand om mamma. Ge henne tillbaka livet och all kärlek hon var värd men det får vi nu aldrig... det är biten som gör allra ondast. 

Saknar att se min fina Magnus och henne, deras speciella kärlek och relation. 

Saknar att se henne klia Isak.

Saknar hennes och Lovis små upptåg som att knyta sjalar i hela trappen.

Det gör ont.

Älskar dig så.

Längtar dig oändligt.

Min finaste mamma.

Kram Petra

Intensiv med nödvändig period.

Vi sorterar, slänger och städar upp just nu. På kvällarna är man tom i både kropp och knopp. En mycket tung start för min del med tårar men konstigt nog hittar man något konstigt sätt att leva i även detta. Men jösses vad jag Saknar denna Underbara människa!!!!

( en av dom sista bilderna jag tog <3 p="">

Med hjälp från en fantastisk person har vi i dag också postat pappas bouppteckning! Känns som en lättnad, tynger oerhört med allt som pockar på uppmärksamhet. Att hålla många bollar i luften tillsammans med att sörja är verkligen inte lätt. Har också i dag beslutat slänga in lite egna pengar i företaget för att kunna klara oss flytande en liten period till. Känns ändå ok då vi just nu iallafall inte kan fatta några kloka beslut, vi köper oss lite tid. Det går inte att vända Allt ut och in på en och samma gång. Mitt mål är att hålla min familj på fötter och det tänker jag klara av.

Kram

Petra

Så jävla less

På MOTVIND !!!

Varför kan vi inte bara få lite, lite ro.

Vi begär inte mycket.

Fruktansvärt jobbigt att Isak får dippar och kroppen/hjärtat lägger ner.

Hatar att det lyser kvällslampor i grannhuset.

Lider när jag ser Mästarnas mästare då en av dom heter som pappas onkologläkare, om man bara fick se ett tv-program utan att bli påmind!

Arg för att fullmånen lyser och påminner om att mamma kallades månen.

Vidrigt ledsen över kampen att just nu varje dag putta räkningar framåt då företaget hänger på en skör tråd.

Blir galen när det spelas Happy på varenda radiokanal.

Smärtar när magen gör ont så fort man äter.

Hatar att båda föräldrarna fått restskatt som vi får betala.

Vill inte städa ur något hus!

Sörjer över människor som inte finns för oss.

Ja jag är jäkligt ARG just nu även på mamma som lämnat mig/oss i detta kaos.

Varför?

Jag klarar Mycket men just nu saknar vi alla dig!

Isak är ledsen över att Barca bara förlorar och tycker att du ska fixa det och jag vill att du ordnar kunder till Calimero!

Det gör ont och extra ont gör det nu när jag ser hur barnen får ta onödiga motgångar allra helst en av dom. Det RÄCKER för delas del NU!

Kan någon ordna så att vindarna vänder snart!?!?!?

Kram

en mycket trött P

Håller livet flytande

Försöker verkligen att sakta hitta livet igen. För det mesta går det rätt bra men emellanåt kommer dippar. I går kväll kom en sån och då gör verkligheten Väldigt ont, ont...

Orkar i dag inte skriva så mycket utan blandar upp ord med bilder.

Behöver ändå göra ett avstamp och lätta lite på det som far.

Mosters lilla ögonsten fick i går sin första tand. Min syster ringde mig för att berätta och jag kände utan att hon sa något att det samtalet skulle gjorts till mamma..... då gör det ont. Jag är tacksam att hon ringer mig men önskade att vår mamma fick finnas. När jag dessutom börjar jämföra med att Isak fick sin första tand när han var 4 1/2 månad som Anni då säger min syster att hon blir ju snart ett halvår. Känner mig lost i mig själv som inte har koll på hur gammal hon är och känner mig förvirrad över hur ett halvår överhuvudtaget har gått!? En bit av livet har försvunnit i så mycket händelser att man inte ens tar in veckor & månader.

Med den soliga varma sommaren som var i mammas besked och sjukdom så blir solen förknippad med resan. Jag känner henne och minns. Tittar ofta på molnen och tänker på var hon är?  Lisa har sagt att hon ska vinka till sin Benke och mormor när vi flyger till Rhodos. 

Magnus kämpar på och har i dagarna påbörjat lite egentillverkning som vi pratat om så länge. Han sålde en sån här tavla efter en dag i butiken :)

  

När mamma blev sjuk så mötte vi fåglar i olika händelser. Vi hade också en svart korp som ibland flög runt våra hus. Under pappas sista vecka på lasarettet så flög också en svart korp över vår bil på väg hem efter ett besök hos honom. Den har blivit förknippad med sjukdom och död för oss. Så i går står jag i tvättstugan och ser något röra sig utanför, en svart korp flyger rakt emot mig i fönstret. Händelsen griper tag jag springer ut till Isak i köket och tittar samtidigt ut, då kommer den mäktig som den är glidandes utanför köksfönstret på väg mot sjön. Min första tanke blir är någon mera sjuk? Men sen berättar Magnus att han också mött den ner på mamma & pappas gård häromdagen och jag har nu bestämt att det är sorgen som dröjer kvar. Det är en symbol för hur livet är just nu och den sätter bara ett sant och mäktigt spår när den cirkulerar runt om oss.

Kram

Petra

Lycka & Kärlek

Att gå igenom det vi gjort  gör också att man hittar vardagslycka på ett nytt sätt. Just i detta nu griper jag tag i det en stund. Så enkla saker som att bara få vara tillsammans, ge varandra en kram i förbi farten. Små saker som går rakt in i ens hjärta och själ för att sen lyfta stunden till "här och nu Lycka". Det är en skön känsla när den faller på och livet kan få kännas fantastiskt. Att hitta det fina i kråksången, att uppskatta det enkla det är en gåva. Även om dagarna svänger så när man hittar styrkan att känna just den enkla lyckan då faller allt på plats. Livet kan vara vackert!

Önskade att alla fick hitta sin partner i livet.

Är så makalöst Tacksam över min Magnus och att vi verkligen delar Allt! 

Han sa i går till en bekant att den som vill få isär oss kan försöka med ett spett. Vi är så tighta och det ger oss dubbel styrka.

Vi kämpar på lite till och hoppas att styrkan vi byggt på tar oss igenom detta.

Kram

Petra

Det är inte så lätt...

Våren är på intågande och detta brukar vara en härlig tid när ljuset kommer. Men inte denna vår... Det är verkligen en inre kamp av längtan och undran Vad hände? Plötsligt gör tomheten så ont att det nästan känns som man inte ska klara att bära den. 

Jag ska strax till lasarettet för mammografi. Gruvsamt då det är i samma hissar jag åkt upp och ner med cancer och cellgifter. Jag vet inte numera hur jag reagerar på något, känner inte igen mig själv. Tur nog följer min bästa Magnus med mig. Han pep precis ner för att lägga sitt pussel medans jag skulle göra mig i ordning........

Själv lyssnar jag på - No one here like you och tårarna sprutar likt lille skutt. Jag längtar efter henne så makalöst mycket. 

Försöker verkligen

och hoppas att det bär framåt.

Kram

Petra

Pusslet

Sitter här med färdig mat och väntar på min Mange. Han har varit i granngården i en timme nu. Varje dag går han dit en stund och lägger pusselbitar i ett pussel han hittat där.

Fint, känslosamt, bearbetning

ja det mesta ingår nog.

Livet är inte lätt nu.

Själv klev jag i dag för en stund rätt in i mörkret...

Nu är han på väg.

Ha en fin helg!

Kram

Petra

Att hitta spåret, att hitta sin väg...

Visst har vi förstått att tröttheten nu skulle få chansen att ta plats men man är ändå inte beredd fullt ut. Backar bandet och har många sådana händelser. Vi förstod vilka besked vi skulle få runt mamma också att vi skulle ha två cancersjuka föräldrar samtidigt. Vi förstod också att dom både skulle dö och att vi skulle behöva ta farväl och att begravningarna knackade på dörren. Man vet vad som pågår men ändå kan man inte förstå förens man är där, då det händer och knappt då heller. 

Minns hur jag i somras tänkte:
Hur ska man klara av det värsta beskedet?

Hur ska jag kunna leva varje dag med att se min mamma sjuk i cancer?

Hur ska jag klara av att vara hennes stöd varje dag?

Hur ska jag överhuvudtaget kunna se henne somna in?

Hur ska jag kunna överleva mammas begravning?

Hur ska vi sen kunna gå vidare?

Hur ska vi kunna hantera pappas sjukdom och psyke?

Hur gör vi slutet värdigt med allt som hänt?

Hur ska jag kunna se min pappa död?

Hur ska vi klara att förbereda en till begravning?

Nu behöver jag inte fundera över det för det är faktiskt gjort.

Undra på att man är trött...

Nu ska man finna någon form av balans att gå vidare!? Man hittar ett konstigt sätt att leva i sjukdom med allt det medför, nu är det tomt. 

Hjärnan kokar emellanåt och backar och minns. Så mycket har hänt, så mycket kommer nu tillbaka. Det är starka upplevelser. Hör numera ganska ofta mammas ord när våren pockar på uppmärksamhet Ni kan inte förstå hur det är att se träden gröna! Så är det älskade mamma jag lyssnar till dom orden och förstår att livet och världen runt omkring ses i andra/nya ögon med dom besked du fick. Även om jag inte har dom beskeden så har mina ögon också ändrat sitt sätt att se på saker. Vardags lycka är i dag för mig Fantastisk !

Något mer som far runt är när du bara dagarna innan du somnade mamma tog dina händer och med ögonen stängda gick igenom hela mitt ansikte. Dina händer tog sig tiden att känna överallt ändå ut över mina öron. Som en blind memorerade du tyst hur jag såg ut sen sa vi godnatt. Med darriga ben gick jag hemåt i mörkret med alla känslor utanpå och med tårar trillandes längst mina kinder. Så rädd över att det var det sista mötet. Undrar än idag hur man kan sova, äta, jobba, sköta sina barn..... men allt tycks gå. Kanske är det därför tröttheten slår till nu.

Längtan efter dig blir bara större och starkare.

Smärtan ibland olidlig.

Du är oss så saknad mamma!!!!

Älskar Dig oändligt i evighet!

Kram

Petra

Dagen efter

En speciell dag även i dag. Kroppen är helt utan ork och huvudet känns nollställt. Isak plutten rasade ihop i soffan igår em och där låg han tills det var dags att förflytta sig mot sängen. Vi har i nätterna två sovit tillsammans vi fyra, det är vår rutin när vindarna blåser allt för starka. 

Jag försöker att inte tänka vare sig för långt fram eller bakåt känner att systemet måste få vila. År av starka upplevelser har satt sina spår. Tycker att jag som mamma är rätt bra på att hitta nuet men ändå flaxar tankarna i väg. Förflyttar jag mig några steg så är var annat steg tungt och var annat lätt. Detta har varit en otrolig press så ibland känns det ändå som att vi nu kan till viss del andas ut något. Långt bort från oro och sjukdom, hitta lättare vägar att gå.

Vi behöver tiden att landa i allt runt Isak, hitta balans och acceptans. 

Medger ändå att det är på darrande ben livet ska fortsätta utan mamma, saknar henne mer än någonsin. 

Begravningen blev fin. Själv var jag inte så närvarande, kände nästan chock. Man ser på allt utifrån och undrar vad det är för konstig dröm man drömmer. Man försöker klassikern att nypa sig i armen. Det är Mycket att ta in.

Hans älskade djur Joy & Attika fanns vid hans sid, bilder på dom som han valt ut själv. Plopp som han älskade. Vip-biljett till förra helgens bandyfinal hängande på hans skulptur gemenskap.. Dom sista skorna han arbetat med i spån från snickaboa. Snödroppar och tussilago plockade på deras gård. Bandyklubba och boll. Hans fina älgar som han tillägnat mamma i en julklapp 2010 med texten under: gjort under perioden för hans cancerbesked. En bild på deras hus med regnbågen ovanför Somewhere over the rainbow som spelades som avslutnings låt.Liggandes i sin fina furukista var han Barcaklädd och i fickan fanns en snusdosa och ett visitkort.

Märkligt att bara skriva detta och se bilderna. Tror att mitt undermedvetna bestämt åt mig att ta en paus, det är för mycket att ta in just nu.Men jag skriver, backar, bearbetar igen när jag orkar. Tycker nog man är fantastiskt skapad när man kan göra så. Jag vill bibehålla Kärleken till livet och min familj. Jag vill ha balansen av Allt både lycka och sorg!

Tack för alla gåvor till Isaks hjärtfond och cancerforskning.

Kram

Petra

Pappa

I morgon är det dags igen...

Har redan världens huvudvärk och en STOR klump i magen. 

Precis som inför mammas begravning har jag likt ett barn bara lust att tvärvägra.

Men än en gång måste man leta sin yttersta kraft för att orka.

Mycket far runt i huvudet och som vanligt bearbetas det mesta i bild och ord.

Två funderare på en filt vid vattnet. Ser och känns fridfullt och det ger mig en viss ro för stunden. Tycker om att stanna upp, reflektera och landa lite. Vi är nog rätt lika ändå då du och jag pappa, ändå så stod vi så långt ifrån varandra. Livet och relationer blir kanske inte alltid vad man räknat med. Tror man får tar det till en erfarenhet och finna trygghet ändå i att det inte alltid blir det som man mest tror är det naturligaste. Man kan ibland behöva avvika från den tänkta vägen. Vi kan om förvandla erfarenheter till styrka!

Tar tacksamt emot tankar och tända ljus i morgon.

Kram & Kärlek

Petra

Snårskogen

Tycker att jag har dagar när jag tar mig en bit framåt men just nu tycks snårskogen växa igen och det med rekordfart. Sover så dåligt på nätterna, drömmer mycket och vaknar ofta kallsvettig. Är nog en form av bearbetning men det hjälper inte att veta då jag känner mig mera död än levande när jag vaknar.

Sen växer nu klumpen i magen också, en vecka kvar till begravning...

Kan man få hoppa av nu?

Allt går ihop i en väldig röra. När jag körde nyss körde Lovis till skolan så sa hon att kanske först nu börjar man förstå att mormor gått bort, men det är morfars begravning vi ska på!?  Ja det är INTE lätt att hänga med och få händelser på plats i huvudet när allt hänger ihop.

Mitt i allt ska våra hjärnorna vara helskärpta och fatta kloka beslut om vårat jobb. Vårat kontrakt går ut i december. Ska vi säga upp eller förlänga? Besluten ska fattas nu i april!!!! Tyvärr fortsätter butiken tappa... 

Det är en förbaskad tur att vi åtminstone har det tryggt med varandra!

Vi får förlita oss på att kärleken hjälper oss vilka besluten än blir.

Kram

Petra

Ett heltids jobb!

Så har ett par veckor rusat i väg sen pappa somnade in. J & M var här under en vecka och vi har verkligen jobbat dygnet runt under några dagar alla fyra. Vilken himmelsk tur att vi har varandra!

I går mötte vi upp J i Falun för först ett besök vid skogskapellet, dit vi aldrig varit. Det gav ett fint intryck och känslan av att allt ändå faller på plats på bästa sätt är skön. Vi velar inte, vi är inte oens i våra val.. En sak åt gången, någon tycker si och någon annan så. På så vis bygger vi ett gemensamt pussel med gemensamma krafter. Även barnen kommer med förslag. I postlådan häromdagen låg en inbjudan med vip-biljett till morgondagens bandyfinal.... Isak bestämde då att detta ska med morfar i kistan så har han vip dit han kommer! 

Efter skogskapellet väntade ett eftersamtal hos palliativa för mamma. Från det ena till det andra, allt är nu en salig röra i huvudet. Men vi är rätt duktiga på att mittemellan besöken också passa på att umgås. Jag , Mange , Isak & Jenny åt lunch ihop. Men visst känns livet väldigt annorlunda man får tänka och anpassa sig på ett annat sätt. Allt för att alla ska må så bra det går och allt för att överleva och ta ett steg framåt igen.

Ok det får tyvärr var nog för nu.

En stund på jobbet väntar och i morgon ska vi till Mora på innebandy.

Kram

Petra

Tröttheten är ett faktum

Så hemskt att höra av min man att jag inte har koll på vilken dag min pappa somnade in ens. Jag vet datum men hade visst under veckan tappat en veckodag. Han somnade in den 28 feb en fredag och inte en torsdag som jag skrivit....

Och ja, jag tycker allt att jag håller ihop det men jag är sååååå fruktansvärt trött och kroppen är segare än segast. Emellanåt svindlar det till och mina knän darrar och det yrslar till.

Har varit lite mycket i snart 4 år... det tar väl ut sin rätt!

Nu sova tidigt. I morgon möte med begravningsbyrå för planering. 

Godnatt

Kram

Petra

Utan föräldrar

Några gånger i mitt liv har tanken slagit mig,

tänk den dagen då man står utan sina föräldrar i livet!?

Den dagen är i dag...

I går somnade också pappa in.

Båda tagna av den hemska sjukdomen cancer. I morgon är det på dagen 3 månader sen vi hade mammas begravning. Vilken resa vi gjort och gör.

En del är lättnad att kampen är över, en del är rädsla över det jobb som nu väntar. Önskar ibland att någon kunde krypa in i mitt inre för att förstå vad som kan fara fram och tillbaka under bara en stund. Hur kropp och själ fungerar under dessa händelser. Kan ibland se på allt utifrån och förundras över hur vi är funtade. Allt blandas i en salig röra, det är Mycket händelser och Känslor som ska sorteras och förhoppningsvis landa.

Med facit i hand så tror jag (trots på ett vis olika resor) att dom båda fick somna in som dom ville. Magnus fick i tisdags kväll prata med pappa om hur han önskade sitt slut på jorden, I onsdags ringde jag hem Jenny som hann hem och tillsammans kunde vi som döttrar tala om att vi är okej, att han nu kunde släppa taget och leta efter mamma. På torsdag morgon kl 7.45 somnade han sen in. Magnus och jag packade ner en Barcelona-overall och M letade upp bandybollar där sen Isak valde ut den "rätta". Vi fyra jag, M, Jenny och Mats möttes upp vid lasarettet. Klev in på rum 8 och gjorde ett fint avsked tillsammans. Fruktansvärt men också så starkt att vi med gemensam kraft klarar så mycket. Mange & J stoppade en snusdosa och hans egna visitkort i jackfickan och sa nu klarar du dig. Bandybollen las på hans bröst och brevid honom la vi bilder på barnen och mamma. 

Skulle kunna måla så mycket mera i ord men tar nu lite åt gången. Det är Starka upplevelser. 

Plötsligt finns ett utrymme för att sakna mamma, där gör det ont, ont. Det är nu man önskar att hon klev in i dörren eller ringde som hon dagligen gjorde. En stund i dag for jag också i väg till Sahlgrenska och bänken vi satt på tysta under Isaks op...

så mycket ska nu landa och sorteras.

Jag hoppas ha orken att fortsätta skriva av mig då det blivit mitt sätt att hantera delar av allt.

Kram

Petra

Ännu en intensiv period

Vilka dagar det varit..

vill försöka skriva ikapp sen.

Men nu är nu och jag försöker ta in och landa.

Har nyss kommit hem från lasarettet där pappa nu är inlagd, igen. 5:e gången nu sen november. Ringde in igår för att få reda på ett ultraljud som gjorts när han kom in. Sköterskan svarar Det ser väldigt illa ut! Cancern har spritt sig till levern. Vi följer nu mammas spår på många plan. Han ligger nu på mammas rum nr 8. Det var bara att ta tjuren vid hornen och kliva in. Minnen i alla dess hörn. Buketten med blåklint jag plockade som fick stå i hennes fönster, handfatet där hennes neccesär stod (där stod nu pappas) , garderoben där den fina galgen hängde, läkaren som såg ut som Barcelonas gamla tränare...... Mamma vår älskade mamma. 

Nya minnen har i dag skapats. Mötet med en pappa som var på väg på match när vi kom. Smörgåsen han delade med sin Magnus, samtalet om han vågade dra iväg nån liten fis nu när han låg på eget rum. Dom viktiga ord om hur han önskar sitt slut här i livet. Och hur han med värme säger att han vill ligga brevid sin Marianne.

Vi pratar mycket i bilen på väg hem och i badrummet säger Magnus sen Hur lyckas vi hålla fokus? Ja det kan man undra. Det har inte ens gått 3 månader sen vi stoppade vår Bästaste Manne i kistan i Rogs bystuga.

Ja nog är allt förunderligt.

Men jag har förstått det stora,

att vi är modiga och starka som vågar känna LYCKA i allt ändå.

Kram

Petra

Mera samtal

Dom ringde igen från lasarettet i morse...

Mötet igår, samtalet i går. Orkar inte berätta.

Men jag kan däremot säga att jag står nu och tippar farligt nära över till dit jag INTE vill komma. Vårsolen irriterar mera än den ger just nu, precis som den finaste sommaren på länge (vädermässigt) Allt yr i skallen från utvecklingssamtalet med Lovis i skolan i fredags där man hör läraren berätta om Lovis öppenhet med bla resorna till Sahlgrenska. (har vi varit där, har vår son en pacemaker!?) vidare far tankarna på mötet igår, samtal från skolan som undrar hur det är med Isak, papperet om våran mormors grav som måste beslutas, möte på tors med skolan och sen Eva som sköter årsbokslutet, bilder till falu kommun som måste tas på sommarstugan då vi ska försöka hyra ut för att klara det ekonomiskt, mammas som står inlåst behöver tillstånd hos länsstyrelsen för att strös ut i det fria, bouppteckningen som kom tillbaka och vände, sängen som ska ner i vardagsrummet hos pappa till tors......

Kan nog fortsätta med lite till men jag orkar inte.

Ska försöka förtränga allt en stund och finnas på jobbet i tanken, förresten behöver bara ringa Isaks skolan först.

Känner mig som Bambi på hal is. Mina knän skakar, händerna darrar och jag får säga till mig själv att andas då det sticker till över bröst och ut i axlar som gör att det blir yrsligt. Jävla prövningar!!!!

Vet att du inte ens tänkte på det kusin J men jag gjorde efter vi lagt på. Frågade inte ens om ditt jobb, er renovering!? Det är INTE jag!!! Men jag vet att du vet, men jag vill vara Jag och ingen trött människa fast i livets skitigaste skit! Det räcker NU! 

Kram

Petra

Apatisk

I dag känner jag min nollställd...

& överkörd.

Allt på en och samma gång.

Det är så extrema laddningar och vändningar just nu. Så mycket är intryckt på en dag att det vissa dagar känns som om en dag är en vecka. Man tappar greppet om det var i dag, i går eller några dagar sen det hände när man ska berätta något. En extrem trötthet bor nu i mig.

När jag igår kväll sa godnatt till min nattuggla till man så inser jag att vi glömt en deadline på en klädorder till hösten. Som tur var hade vi i går fm gjort det mesta så lite finputsning behövdes bara, trodde vi... När vi båda djupt suckande sätter oss ner då man blir så trött av att annat upptar så mycket av ens tid att man inte sköter sitt jobb. Tar upp vår order och ser att vi glömt spara jobbet vi gjort på fm.............vi fick börja om. Hade i dag trott på lite andhämtning men det blev jobb då vi har sjuk personal. 

Försöker hänga i lite till....

Kram

Petra

Vill nu ringa dig!

Behöver nu dina kloka ord när vår son inte längre klarar all press. Du var den som förstod honom bäst. Har efter jul gått riktigt bra att ta sig till skolan. Men nu börjar lärarna ställa krav på att han måste komma ikapp det som gick förlorat i höstas. Det kombinerat med att morfar nu ligger på lasarettet blev tvärstopp. Jag våndas så över i hur jag ska stötta honom i rätt beslut. Stötta honom i nuet eller ge stöd åt att hoppa av? Jag får följa min magkänsla och att jag känner honom väldigt bra. Men det är inte lätt...

Han är hemma i dag, vi får landa lite. Vi har ju också i dag ett som det känns rätt avgörande möte med vården. Ett vårdplaneringsmöte med läkare och kommun om vad som händer med pappa. En stor klump i magen vill jag lova.

Kram

Petra

Ett steg

Då blommorna behövde vatten och soporna stod och väntade i granngården så passade vi på att ta tjuren vid hornen. Har varit väldigt svårt att gå ner förut och gå in i mammas rum. Nu gick jag och båda barnen dit. Så starkt men också en känsla av frid. Två mycket engagerade barn som på någotvis också myste av lite mormor-tid. Det blev stort men det kändes också så skönt att första klivet nu är gjort. Tårar blandades med skratt när dom provade gamla glasögon. Är så stolt över våra barn men också lättad över att vi öppet delar Allt med varandra.

Magnus var innan jobbet in med mediciner till pappa. När han kom in fick han information att han hittas i entré hallen på lasarettet.... När dom ringde i morse sa dom att förvirringen kunde komma från blåsan om det står alltför mycket urin där. Men han fick då hjälp vid tömning (det gör han var 4:e timme) och efter det hade dom lagt den teorin åt sidan. Verkar som med febern vara cancern som nu spökar mest. Är vi framme vid nästa slutstation?

Kram

P

Väckt

I morse ringde mobilen och det var från lasarettet. Svårt att få in patienter och bedöma utan att egentligen känna igen dom. Just därför ringde en sköterska för att få lite mera information om pappa. Han hittades i morse i ett förråd, påklädd och på väg att åka hem! Under natten hade också feber tillkommit vilket är tecken på att metastaserna växer och sprids. Kastas tillbaka i tankarna och minns mammas febertoppar... Börjar få cancer-rutin.

Mitt eget mående är nu tillbaka i samma stadie som förut. Runt kroppen går ett känsloband, skört som porslin. En liten putt åt fel håll och allt kraschar. I huvudet rusar tankarna oftast i hundra men där emellan går dom också ner i "normal" tankar. Svårt att förklara och kanske svårt att förstå om man inte har liknande i bagaget. Men det är dessa kast i kropp & knopp som gör att energin töms till det yttre flera ggr per dag. För mig blir det en viktig bit i processen att få ner det i ord då faller det ändå på plats och jag förstår mina reaktioner. Låter djupt :) men Det är jag och det är okej för mig!

Någonstans långt där framme blir mitt jobb att tipsa omvärlden om att en sorg/chockprocess i livet är mycket bra att bearbeta i ord eller bilder. För dom som har svårt att skriva så tror jag på att måla av sig känslor, det fick ju jag och mamma prova en gång.

Nej dags att lämna tanke-ruset en stund för att göra vanliga saker. Väcka barnen, laga mat och sen åka till jobbet en stund. Behöver spara lite kraft för i dag har jag och barnen bestämt att vi ska gå ner i grannhuset då Lovis letar efter ett plagg som var mormor Annas och Isak vill ha en speciell mormor Manne T-shirt. Det är mycket som är känslosamt nu.... 

Krama om varandra!

Kram

Petra

Då var vi där igen..

Vi var igår in för att besöka pappa jag och M. Det är en viss känsla redan när man parkerar vid lasarettet. Är väldigt tacksam över att han nu ligger i nya vårdblocket där inga minnen skapats lika starkt. Precis när jag skriver så minns jag att vi visst var in på det nya med mamma i rullstol (dagen då hon gjorde sitt sista besök) för att besöka pappa som då låg inne. Ja minnen förträngs, minnen poppar upp.

Hur som helst så hade kirurgen i går lämnat över ev vidare behandling till palliativa teamet. Efter vårat besök går vi sedan upp till palliativet för att höra hur deras tankar gick. Ju mera vi närmar oss dessto starkare börjar kroppen reagera. Man går in via onkologen dit.... Plötsligt får man andnöd och det svartnar till för ett ögonblick, känslorna är Starka. Har varit dit en gång förut och klarat det men denna gång känns allt annorlunda. Mamma är överallt. 

När vi sen kom hem igår så behövde vi ner dit för att kolla almanackan och post. Plötsligt far man bakåt i tiden och bilder far över allt som hänt. Tårarna rinner och längtan är stor.

På sen em somnar jag i soffan av utmattning.

I morse åkte vi in igen med rena kläder till lasarettet. Denna gång har han bytt och ligger på palliativas nyöppnade vårdavdelning som i sin tur ligger i gamla gyns-lokaler. Hans rum visar sig vara på vänster sida precis mittemot mammas rum på höger sida. Rummet mellan alla provsvar och beslut. Rummet där vi snodde en trä galge, rummet dit jag plockade blåklint. Åter igen far det till så pass att jag måste sätta mig ner för att sedan gå ut en stund. Så tungt att tvingas tillbaka så snart. Tyckte nyss vi sa hej då till detta nu kan vi bara räcka ut handen igen för att säga hej. Åter igen pratar jag med sjukvården mycket i telefonen. På måndag ska ett större vårdplanerings samtal göras. 

Nej nu hinner jag inte skriva mera Isak kommer med en buss!

Kram

Petra

Up´s and downs

Läser mitt förra inlägg och tycker det visar hur mycket kaos det är i perioder. Får svårt att uttrycka mig när Allt kommer i huvudet på en och samma gång. Men jag landar ändå i att det viktiga är inte hur jag skriver utan Att jag skriver!

Livet fortsätter rulla på i hundra...

Kallelse till ultraljud på Isaks hjärta har kommit.

Farsan är inlagd igen...

Känns ibland som hela livet kretsar runt oro, sjukdomar, diagnoser, utredningar. Glömmer aldrig när jag var med mamma på en cellgiftsbehandling och hon passade på att ta med en tom medicinburk till Bengt för att begära ny medicin. Sköterskan säger då Ja ni har cancer båda två, det hör inte till vanligheten. Nej varför vara vanlig? Det vore väl trist...

Både mamma och Magnus har i perioder sagt Åh om vi ändå kunde få sitta och säga att vi har långsamt/tråkigt. Det var läääääääängesen det.

Skulle varit på min första mammografi för två år sen men jag kommer som aldrig dit. Det är så lätt att säga men det är bara att göra det, tänk på dig själv. Känner mig bara så less på alla dessa samtal och besök på lasarett och vårdcentraler. 

Mycket klagan blev det. Överlever nog detta men att låta livet rulla på utan mamma det gör ont just nu. Du fattas oss så oerhört. Det är en otroligt tung börda att parera pappas mående utan dig! Min familj slits i tusen bitar just nu. Det blir en skuld att inte orka men vi pallar snart inte mera, men det är inte enkelt att rädda sig själv och sin familj. Jag måste nu välja att skydda mina barn!! Vilka år dom har bakom sig!? Isak var inte i skolan på 2 mån men det är vi/han lyckats bryta även om balansen och det han ligger efter inte är i fas än. Men prio ett var bara att kliva upp på mornarna och gå dit, där är vi. Han har inte spelat en innebandymatch på 3 1/2 mån!? Det säger Allt. Men på någotvis är jag också stolt att han känner efter, tar en sak år gången. Han är klok vår fina pojk.

Usch vi har så mycket kvar.

Ett möte med palliativa. Alla mammas saker...

Vill inte just nu. Klarar inte av att ens se en bild av henne.

Försöker att ta en sak åt gången och inte se för mycket på alla måsten men det blir allt svårare. Vi har tappat ett halvår på vårat jobb också. Årsbokslutet måste visa ett någorlunda ok. Om något rasar, rasar Allt.

Jag skulle kunna skriva hela dagen. Det är så många händelser/bilder som behöver Ut!

Var rädda om Varandra!!!!

Kram

Petra

Från ingenstans

så kommer händelser och tankar på nu & då.

Har haft en fin fm med OS-tv sen mat med hela familjen och äntligen fick jag och Lovis till en promenad. Tar en kopp kaffe framför datorn och det surrar till i huvudet. 

Läste på cancerfonden sida en del under mammas sjukdomsperiod och minns att jag redan då var in på ämnet sorg. Sorgen har olika faser och det är efter 3 mån det börjar sjunka in något och det är precis den tiden vi närmar oss. Alla hjärtansdag 14 feb så är det exakt 3 månader sen jag såg dit sista andetag i livet!

Vi pratar om dig varje dag, du är med oss hela tiden. 

Min syster har varit här i ett par nätter och jag blev mera påverkad av den än jag trodde. Eller ja jag hade nog inte tänkt att det i sig skulle göra skillnad utan mera vara skönt att träffas som vanligt.Men plötsligt med Anni i famnen och med Lisa lekandes brevid så stiger tårarna över att mamma inte får följa deras uppväxt. Känner så starkt att det är mina ögon nu och mitt hjärta som har ansvar för dessa ljuvliga två tjejer. Mitt band är om än ännu starkare nu. Låter kanske konstigt men det är så min själ säger. Vi fick också en mycket speciell start i livet jag och lilla A som låg där i mina armar när det hände, det där ofattbara. Hennes första tre veckor så fanns hon också mitt i händelsernas centrum där cancern gripit taget om oss alla. Tålmodig och snäll gav hon mig ett lugn och en verklighet om livet. För mig var det både viktigt och naturligt att ge min lillasyster så mycket av mamma som hon själv orkade på slutet, jag hade fått massor under hela sjukdomsperioden.

Ja just nu poppar det upp händelser som vi när dom kommer delar med varandra var vi än må vara. Men dom är starka och på någotvis blir dom starkare när någon annan säger dom. Lider med min man som ofta säger att han önskar bara få hålla om henne bara en timme, med min syster vars barn aldrig får sin fina mormor och min barn som har ett tomrum i sitt hjärta. I förrgår hör jag och J hur Lisa 3 1/2 år frågar stor kusin Lovis -Lovis saknar du mormor? Mm svarar Lovis och Lisa säger då Mormor är i skyn.

Ja denna fas är så mycket jobbigare eftersom känslorna gör så förbannat ont, saknaden blir bara större och sorgen bara starkare.

Nej nu släpper jag detta för en stund då jag vet att det är tillbaka snart igen. mellan gångerna letar jag bra saker också. Allt för att överleva och ta oss vidare i livets uppochner gångar...

Ha en fin helg!

Kram Petra

SLUTA! NOG! TA SLUT NÅGON GÅNG!

Vissa dagar känns det som man stryps långsamt. Jag/vi behöver bara få chansen att andas, att få lite luft! Är det för mycket begärt efter allt????

Hjärtat slår, kroppen skakar.

Förbannat också vad fan har man gjort för att förtjäna helvetet!?

Jobbigast av allt är det knappt finns någon lösning.

Man ska bara uthärda. Men vi har inga reserver, vi har ingen kraft.

Vill just nu bara få vara med min Älskade fina kämpande familj. Vet att vi fyra klarar mycket men nu är det liksom Bra, vi har fått vår beskärda del! 

Hatar ovisshet, hatar väntan!

Ja jag är nu arg, ledsen och hoppet börjar tryta.

Hur mycket tid & energi ska vi behöva lägga på andra? Vi behöver lägga allt detta på varandra. Ladda våra batterier med kramar och prat.

Var är du min vän?

Var är du min vän och fina mamma?

Att pendla

Ungefär varje vecka pendlar jag. Ena veckan bor ilskan i kroppen och jag känner mig så arg på mamma att hon lämnade oss. Vår kloka son Isak säger att det inte är hennes fel och det vet jag men det hjälper inte när känslorna bubblar omedvetet fram. Jag vill inte vara arg på henne men det är svårt att styra. 

Min andra vecka så kommer på mig själv då jag går runt och ler med minnen så starka och glada. Det är en härlig känsla att minnas det där bra, allt det där underbara med min Älskade mamma. 

Det är tufft i kropp och själ att pendla mellan det arga och det underbara. Jag är ändå tacksam över att jag än så länge ändå tillåter det att komma som det kommer. Att jag ändå varje dag kliver ur min säng. 

Magnus sa under förra veckan ett antal gånger under olika tillfällen "Om jag bara kunde få en timme med henne!"

Ja vi är många som längtar, saknar och funderar.

Önskade så att jag kunde öppna upp mitt Allt och dela flera händelser med er. I bland skulle det kännas så skönt om Alla visste! Jag önskade så att jag i min egna takt, i mitt egna rum, i mitt egna liv fick gripa tag i det som behöver bearbetas. Så mycket som hänt senaste åren och just nu en stor sorg att ta sig igenom. Men något pockar ständigt på uppmärksamhet, sliter min själ fördärvad. Min Älskade familj påverkas till och från. Vi har väl haft tillräckligt? 

Det är där ibland jag bara blir så ledsen över att det blev som det blev. Det var inte tänkt så. Vi skulle ödsla så mycket kärlek på dig mamma. Du som kämpat hela ditt liv, vi ville ge dig så mycket!

Försöker att nu prata med vår kurator en gång i veckan men jag borde nog försöka skriva lite oftare också. Att prata eller skriva lite gör att det som far i huvudet lättar lite, för stunden i alla fall. Om vi vågar så tror jag att det tar oss framåt åtminstone sakta men säkert.

Kram på er alla

Det stora vemodet rullar in...

En bearbetningsfas har nu tagit fart igen. 

55 dagar har gått sen vårat allt somnade in framför mina ögon.

Mycket har hänt och det har inte varit många tillfällen där tankar och sorg fått chans att titta fram.

Där kom pappa och jag lägger nu ner det som ville ut............... suck...............suck..............åter suck. Behöver utrymme!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!