När man minst anar...

Har tagit oss igenom en intensiv vecka. Vid varje avbockning vi gjort har jag känt mig stolt och ganska lättad. Tycker att jag kan känna livet igen allra helst i lyckan av vår baksida, vårat spa och tillflykts oas. Från egentligen ingenstans idag kommer så ett ras med dunder och brak. Tårarna sprutar och plötsligt sitter jag där nere utanför mina föräldrars hus och bara gråter. Ibland blir dessa händelser starka då man inte riktigt är med på det själv. Men ser jag det utifrån så kan jag förstå att någon reaktion faktiskt är mera sund än knasig efter denna vecka, men jag är ändå inte beredd. 

Var så rädd i tisdags vid efterlevande samtalet att kliva innanför väggarna på lasarettet igen. Men det gick. Gruvade mig fruktansvärt för skolavslutningen som förra året bara var en enda mardröm. Men det gick. 

Påminns alltför ofta numera också om en chockartad upplevelse vi genomgick mellan dödsfallen. Behöver nog ta tag i även den...

Nej nu ska jag koppla av med lite fotboll.

Frankrike-Honduras

Kram

Petra