Det är inte så lätt...

Våren är på intågande och detta brukar vara en härlig tid när ljuset kommer. Men inte denna vår... Det är verkligen en inre kamp av längtan och undran Vad hände? Plötsligt gör tomheten så ont att det nästan känns som man inte ska klara att bära den. 

Jag ska strax till lasarettet för mammografi. Gruvsamt då det är i samma hissar jag åkt upp och ner med cancer och cellgifter. Jag vet inte numera hur jag reagerar på något, känner inte igen mig själv. Tur nog följer min bästa Magnus med mig. Han pep precis ner för att lägga sitt pussel medans jag skulle göra mig i ordning........

Själv lyssnar jag på - No one here like you och tårarna sprutar likt lille skutt. Jag längtar efter henne så makalöst mycket. 

Försöker verkligen

och hoppas att det bär framåt.

Kram

Petra

Pusslet

Sitter här med färdig mat och väntar på min Mange. Han har varit i granngården i en timme nu. Varje dag går han dit en stund och lägger pusselbitar i ett pussel han hittat där.

Fint, känslosamt, bearbetning

ja det mesta ingår nog.

Livet är inte lätt nu.

Själv klev jag i dag för en stund rätt in i mörkret...

Nu är han på väg.

Ha en fin helg!

Kram

Petra

Att hitta spåret, att hitta sin väg...

Visst har vi förstått att tröttheten nu skulle få chansen att ta plats men man är ändå inte beredd fullt ut. Backar bandet och har många sådana händelser. Vi förstod vilka besked vi skulle få runt mamma också att vi skulle ha två cancersjuka föräldrar samtidigt. Vi förstod också att dom både skulle dö och att vi skulle behöva ta farväl och att begravningarna knackade på dörren. Man vet vad som pågår men ändå kan man inte förstå förens man är där, då det händer och knappt då heller. 

Minns hur jag i somras tänkte:
Hur ska man klara av det värsta beskedet?

Hur ska jag kunna leva varje dag med att se min mamma sjuk i cancer?

Hur ska jag klara av att vara hennes stöd varje dag?

Hur ska jag överhuvudtaget kunna se henne somna in?

Hur ska jag kunna överleva mammas begravning?

Hur ska vi sen kunna gå vidare?

Hur ska vi kunna hantera pappas sjukdom och psyke?

Hur gör vi slutet värdigt med allt som hänt?

Hur ska jag kunna se min pappa död?

Hur ska vi klara att förbereda en till begravning?

Nu behöver jag inte fundera över det för det är faktiskt gjort.

Undra på att man är trött...

Nu ska man finna någon form av balans att gå vidare!? Man hittar ett konstigt sätt att leva i sjukdom med allt det medför, nu är det tomt. 

Hjärnan kokar emellanåt och backar och minns. Så mycket har hänt, så mycket kommer nu tillbaka. Det är starka upplevelser. Hör numera ganska ofta mammas ord när våren pockar på uppmärksamhet Ni kan inte förstå hur det är att se träden gröna! Så är det älskade mamma jag lyssnar till dom orden och förstår att livet och världen runt omkring ses i andra/nya ögon med dom besked du fick. Även om jag inte har dom beskeden så har mina ögon också ändrat sitt sätt att se på saker. Vardags lycka är i dag för mig Fantastisk !

Något mer som far runt är när du bara dagarna innan du somnade mamma tog dina händer och med ögonen stängda gick igenom hela mitt ansikte. Dina händer tog sig tiden att känna överallt ändå ut över mina öron. Som en blind memorerade du tyst hur jag såg ut sen sa vi godnatt. Med darriga ben gick jag hemåt i mörkret med alla känslor utanpå och med tårar trillandes längst mina kinder. Så rädd över att det var det sista mötet. Undrar än idag hur man kan sova, äta, jobba, sköta sina barn..... men allt tycks gå. Kanske är det därför tröttheten slår till nu.

Längtan efter dig blir bara större och starkare.

Smärtan ibland olidlig.

Du är oss så saknad mamma!!!!

Älskar Dig oändligt i evighet!

Kram

Petra

Dagen efter

En speciell dag även i dag. Kroppen är helt utan ork och huvudet känns nollställt. Isak plutten rasade ihop i soffan igår em och där låg han tills det var dags att förflytta sig mot sängen. Vi har i nätterna två sovit tillsammans vi fyra, det är vår rutin när vindarna blåser allt för starka. 

Jag försöker att inte tänka vare sig för långt fram eller bakåt känner att systemet måste få vila. År av starka upplevelser har satt sina spår. Tycker att jag som mamma är rätt bra på att hitta nuet men ändå flaxar tankarna i väg. Förflyttar jag mig några steg så är var annat steg tungt och var annat lätt. Detta har varit en otrolig press så ibland känns det ändå som att vi nu kan till viss del andas ut något. Långt bort från oro och sjukdom, hitta lättare vägar att gå.

Vi behöver tiden att landa i allt runt Isak, hitta balans och acceptans. 

Medger ändå att det är på darrande ben livet ska fortsätta utan mamma, saknar henne mer än någonsin. 

Begravningen blev fin. Själv var jag inte så närvarande, kände nästan chock. Man ser på allt utifrån och undrar vad det är för konstig dröm man drömmer. Man försöker klassikern att nypa sig i armen. Det är Mycket att ta in.

Hans älskade djur Joy & Attika fanns vid hans sid, bilder på dom som han valt ut själv. Plopp som han älskade. Vip-biljett till förra helgens bandyfinal hängande på hans skulptur gemenskap.. Dom sista skorna han arbetat med i spån från snickaboa. Snödroppar och tussilago plockade på deras gård. Bandyklubba och boll. Hans fina älgar som han tillägnat mamma i en julklapp 2010 med texten under: gjort under perioden för hans cancerbesked. En bild på deras hus med regnbågen ovanför Somewhere over the rainbow som spelades som avslutnings låt.Liggandes i sin fina furukista var han Barcaklädd och i fickan fanns en snusdosa och ett visitkort.

Märkligt att bara skriva detta och se bilderna. Tror att mitt undermedvetna bestämt åt mig att ta en paus, det är för mycket att ta in just nu.Men jag skriver, backar, bearbetar igen när jag orkar. Tycker nog man är fantastiskt skapad när man kan göra så. Jag vill bibehålla Kärleken till livet och min familj. Jag vill ha balansen av Allt både lycka och sorg!

Tack för alla gåvor till Isaks hjärtfond och cancerforskning.

Kram

Petra

Pappa

I morgon är det dags igen...

Har redan världens huvudvärk och en STOR klump i magen. 

Precis som inför mammas begravning har jag likt ett barn bara lust att tvärvägra.

Men än en gång måste man leta sin yttersta kraft för att orka.

Mycket far runt i huvudet och som vanligt bearbetas det mesta i bild och ord.

Två funderare på en filt vid vattnet. Ser och känns fridfullt och det ger mig en viss ro för stunden. Tycker om att stanna upp, reflektera och landa lite. Vi är nog rätt lika ändå då du och jag pappa, ändå så stod vi så långt ifrån varandra. Livet och relationer blir kanske inte alltid vad man räknat med. Tror man får tar det till en erfarenhet och finna trygghet ändå i att det inte alltid blir det som man mest tror är det naturligaste. Man kan ibland behöva avvika från den tänkta vägen. Vi kan om förvandla erfarenheter till styrka!

Tar tacksamt emot tankar och tända ljus i morgon.

Kram & Kärlek

Petra

Snårskogen

Tycker att jag har dagar när jag tar mig en bit framåt men just nu tycks snårskogen växa igen och det med rekordfart. Sover så dåligt på nätterna, drömmer mycket och vaknar ofta kallsvettig. Är nog en form av bearbetning men det hjälper inte att veta då jag känner mig mera död än levande när jag vaknar.

Sen växer nu klumpen i magen också, en vecka kvar till begravning...

Kan man få hoppa av nu?

Allt går ihop i en väldig röra. När jag körde nyss körde Lovis till skolan så sa hon att kanske först nu börjar man förstå att mormor gått bort, men det är morfars begravning vi ska på!?  Ja det är INTE lätt att hänga med och få händelser på plats i huvudet när allt hänger ihop.

Mitt i allt ska våra hjärnorna vara helskärpta och fatta kloka beslut om vårat jobb. Vårat kontrakt går ut i december. Ska vi säga upp eller förlänga? Besluten ska fattas nu i april!!!! Tyvärr fortsätter butiken tappa... 

Det är en förbaskad tur att vi åtminstone har det tryggt med varandra!

Vi får förlita oss på att kärleken hjälper oss vilka besluten än blir.

Kram

Petra

Ett heltids jobb!

Så har ett par veckor rusat i väg sen pappa somnade in. J & M var här under en vecka och vi har verkligen jobbat dygnet runt under några dagar alla fyra. Vilken himmelsk tur att vi har varandra!

I går mötte vi upp J i Falun för först ett besök vid skogskapellet, dit vi aldrig varit. Det gav ett fint intryck och känslan av att allt ändå faller på plats på bästa sätt är skön. Vi velar inte, vi är inte oens i våra val.. En sak åt gången, någon tycker si och någon annan så. På så vis bygger vi ett gemensamt pussel med gemensamma krafter. Även barnen kommer med förslag. I postlådan häromdagen låg en inbjudan med vip-biljett till morgondagens bandyfinal.... Isak bestämde då att detta ska med morfar i kistan så har han vip dit han kommer! 

Efter skogskapellet väntade ett eftersamtal hos palliativa för mamma. Från det ena till det andra, allt är nu en salig röra i huvudet. Men vi är rätt duktiga på att mittemellan besöken också passa på att umgås. Jag , Mange , Isak & Jenny åt lunch ihop. Men visst känns livet väldigt annorlunda man får tänka och anpassa sig på ett annat sätt. Allt för att alla ska må så bra det går och allt för att överleva och ta ett steg framåt igen.

Ok det får tyvärr var nog för nu.

En stund på jobbet väntar och i morgon ska vi till Mora på innebandy.

Kram

Petra

Tröttheten är ett faktum

Så hemskt att höra av min man att jag inte har koll på vilken dag min pappa somnade in ens. Jag vet datum men hade visst under veckan tappat en veckodag. Han somnade in den 28 feb en fredag och inte en torsdag som jag skrivit....

Och ja, jag tycker allt att jag håller ihop det men jag är sååååå fruktansvärt trött och kroppen är segare än segast. Emellanåt svindlar det till och mina knän darrar och det yrslar till.

Har varit lite mycket i snart 4 år... det tar väl ut sin rätt!

Nu sova tidigt. I morgon möte med begravningsbyrå för planering. 

Godnatt

Kram

Petra

Utan föräldrar

Några gånger i mitt liv har tanken slagit mig,

tänk den dagen då man står utan sina föräldrar i livet!?

Den dagen är i dag...

I går somnade också pappa in.

Båda tagna av den hemska sjukdomen cancer. I morgon är det på dagen 3 månader sen vi hade mammas begravning. Vilken resa vi gjort och gör.

En del är lättnad att kampen är över, en del är rädsla över det jobb som nu väntar. Önskar ibland att någon kunde krypa in i mitt inre för att förstå vad som kan fara fram och tillbaka under bara en stund. Hur kropp och själ fungerar under dessa händelser. Kan ibland se på allt utifrån och förundras över hur vi är funtade. Allt blandas i en salig röra, det är Mycket händelser och Känslor som ska sorteras och förhoppningsvis landa.

Med facit i hand så tror jag (trots på ett vis olika resor) att dom båda fick somna in som dom ville. Magnus fick i tisdags kväll prata med pappa om hur han önskade sitt slut på jorden, I onsdags ringde jag hem Jenny som hann hem och tillsammans kunde vi som döttrar tala om att vi är okej, att han nu kunde släppa taget och leta efter mamma. På torsdag morgon kl 7.45 somnade han sen in. Magnus och jag packade ner en Barcelona-overall och M letade upp bandybollar där sen Isak valde ut den "rätta". Vi fyra jag, M, Jenny och Mats möttes upp vid lasarettet. Klev in på rum 8 och gjorde ett fint avsked tillsammans. Fruktansvärt men också så starkt att vi med gemensam kraft klarar så mycket. Mange & J stoppade en snusdosa och hans egna visitkort i jackfickan och sa nu klarar du dig. Bandybollen las på hans bröst och brevid honom la vi bilder på barnen och mamma. 

Skulle kunna måla så mycket mera i ord men tar nu lite åt gången. Det är Starka upplevelser. 

Plötsligt finns ett utrymme för att sakna mamma, där gör det ont, ont. Det är nu man önskar att hon klev in i dörren eller ringde som hon dagligen gjorde. En stund i dag for jag också i väg till Sahlgrenska och bänken vi satt på tysta under Isaks op...

så mycket ska nu landa och sorteras.

Jag hoppas ha orken att fortsätta skriva av mig då det blivit mitt sätt att hantera delar av allt.

Kram

Petra