Dom fullspäckade dagarna av sjukdom, planering i livet är inte lika intensiva längre. Nu när man ibland får en stund av andrum så rusar händelser ikapp en. Smärtan är obeskrivlig och svår att ta in. Det är först nu jag räknar med att det är mamma som ringer eller går in genom dörren.....
Det tuffaste av allt just nu är att vår älskade Isaks värld rasar runt omkring honom. När han igår fick en dipp inser jag samtidigt, Vem plockade Alltid upp honom? Vem fanns på 3 sekunder om han mådde dåligt? Vem visste exakt vad han behövde höra?
Smärta från alla håll...
Det gäller att nu hitta styrkan för att hjälpa honom i detta. Allt tycks nu komma ikapp även hjärtproblemen. Han har inte tränat innebandy på 6 veckor, det säger Allt!
Varför ska han behöva få så mycket, så tidigt i livet? Nu räcker det! Låt min son vara!
Tröjan jag har på mig valde mamma ut att ta med sig in i andra sidan.
Bland det sista Isak & mormor lovade varandra var att vid varje FCB match så skulle dom tänka på varandra när hymnen spelades... Många och starka känslor är det.
Kan inte hjälpa att mina tankar far till två andra med cancer. Finaste Å som kämpar så det är inte Rättvist överhuvudtaget. Min mamma fick i alla fall 67 år..... men att ha 3 relativt små barn med en obotlig cancer, bara tanken är svindlande och tårarna rinner. Man undrar? Har också en nära släkting som i dagarna väntar på besked om prognos & behandling. En go och glad 57-åring, ofattbart. Vet verkligen känslan av väntan på besked som om det var igår. Livet blir skört, tiden stannar ändå ska dagarna rulla på.
Balansen mellan tacksamhet över det man har och känslorna/händelserna inuti som ska bearbetas är hårfin. Man får av bästa förmåga försöka hänga med och på någotvis låta huvud, hjärta & mage bestämma.
Saknar din dagliga titt,
dina frågor.
Din blick när du tittade på barnen.
Spontan dans med Magnus,
er kärlek.
Ditt lyssnande öra.
Din omtanke.
Kram
Petra
