Möte med människor.

Så mycket denna resa innefattar. Möten med olika sorters människor får mig att öppna både ögon och sinnen. Jag hoppas att jag lär och tar ut det som får mig och min familj att leva i lagom harmoni och balans. Många möten chockerar och ibland har jag lust att både ruska om och vråla till personer som bara slösar sitt liv på bitterhet, skitprat om andra eller snålhet som får en att inte leva. 

Den intensiva dag som blev igår vid försäljningen av pappas konst och deras bohag gav en bergochdalbana i möten. Låter det i dag sjunka in.....

Tog i dag mig också modet att våga möta någon som inte gillat artikeln i tidningen. Jag är stolt över mig själv och tacksam över att denna resa också gett mig styrkan att våga en sån sak jag har inte längre något att förlora.

I dag är jag fruktansvärt trött, helt slut i både kropp och själ.

Men...

jag Är STARK!

och det är så skönt och bär oss framåt lite till!

Kram på er

Petra

Här kan ni läsa artikeln:

http://www.dt.se/dalarna/falun/sista-vernissagen-hos-bengt

När man minst anar...

Har tagit oss igenom en intensiv vecka. Vid varje avbockning vi gjort har jag känt mig stolt och ganska lättad. Tycker att jag kan känna livet igen allra helst i lyckan av vår baksida, vårat spa och tillflykts oas. Från egentligen ingenstans idag kommer så ett ras med dunder och brak. Tårarna sprutar och plötsligt sitter jag där nere utanför mina föräldrars hus och bara gråter. Ibland blir dessa händelser starka då man inte riktigt är med på det själv. Men ser jag det utifrån så kan jag förstå att någon reaktion faktiskt är mera sund än knasig efter denna vecka, men jag är ändå inte beredd. 

Var så rädd i tisdags vid efterlevande samtalet att kliva innanför väggarna på lasarettet igen. Men det gick. Gruvade mig fruktansvärt för skolavslutningen som förra året bara var en enda mardröm. Men det gick. 

Påminns alltför ofta numera också om en chockartad upplevelse vi genomgick mellan dödsfallen. Behöver nog ta tag i även den...

Nej nu ska jag koppla av med lite fotboll.

Frankrike-Honduras

Kram

Petra

I morgon är det dags..

En dag som funnits i bakhuvudet till och från i 3 månader nu. Efterlevandesamtalet till palliativa vårdavdelningen är i morgon, på Manges födelsedag. Tankarna är kluvna, ska bli fruktansvärt jobbigt men också skönt att få dela dom tankar som kommit på kvällar, i bilen, i drömmarna på natten, mitt i maten....

Satte mig i fredags för att skriva ner pappas två sista veckor i livet. Behövde få allt på plats så att jag inte missar något. Ska inte dit ensam J och min M ska med men det mesta i kontakten med sjukvården gjorde jag på slutet med pappa. Det är SÅ många missar som gjorts som behöver läggas på bordet. Hans sista dagar hemma är inga trevliga minnen. Svåra smärtor och en exploderande cancer men utan något som helst nätverk av läkare och inga extra vidbehovs morfintabletter med hem....

Som dag och natt mot mammas nätverk av vård i hemmet och möjlighet till dygnet runt rådfrågning för oss anhöriga.

Känner mig rätt trött och energilös igen, det tar...

Våndas också över en mycket annorlunda skolavslutning.

Förra året blev för oss "minnesvärd". Isak som slet sista terminen och fick sen i kyrkan utmärkelsen klassen kämpe med stipendie. Första ggn pappa någonsin varit med, många tårar, mycket känslor. Kvällen sen blir en mardröm på många sätt och på natten tar sen ambulansen med pappa.

Tycker just nu att alla har en mormor som fyller år eller att åka till eller som sitter där leende på skolavslutningen. För oss är det mycket tomt...

Kram

Petra

Ännu en annorlunda sommar.

Man försöker verkligen glädjas åt årstiden och ljuset men det går inte att blunda för att mycket är nu annorlunda. Inser att det är bara att ta sig igenom och låta tiden forma om en vardag igen. Det är såååå mycket jobb kvar, så många beslut. Vi är duktiga på att hjälpas åt och ta en sak åt gången. Men vissa dagar ser & tänker man på allt som är kvar att göra och då kommer klumpen i halsen. Det blir ingen ledig sommar i år heller så är det bara och det Är tung. Förra sommaren hade vi äntligen ordna oss mycket ledigt men då övergick det till att vara på lasarettet. Självklart är man tacksam över ledigheten så att man fick vara med mamma så mycket det bara gick! Men batterierna har stått utan laddning i några år nu....

Vi fick absolut en fin vecka på Rhodos men väldigt annorlunda. Den gav möjligtvis lite vila i huvudet men någon ny energi - nej. Det sköna i det hela är att vi öppet kan prata om det och känna att man inte är ensam att känna så.

Tar emot något men här kommer en "To do list"

Gå igenom all konst inför midsommar.

Göra i ordning för den årliga utställningen på midsommardagen.

Fylla på loppisen.

Köra möbler till sommarstugan.

Städa i Lurudden.

Ansöka om att sprida pappa.

Komplettera uppgifter om mammas spridning.

Få tag på markägarna.

Ta bilder till kommun på sommarstugan för uthyrning.

Städa ur huset.

Hitta någon som vill hyra.

Försöka ordna med museet. 

Sälja a-forden.

Plocka ur ladan.

Klippa gräs & köra tippvändor.

Det är det första som kommer upp i skallen.....

På det ska man balansera att allt startade på sommaren och jag ser redan nu hur tungt det kommer att bli när äpplena kommer på plats. Som hon plockade för att sen safta & sylta.... med musiken i rullatorkorgen. Min mamma var frisk och jobbade än...plötsligt stod hon där med rullator, döendes. Från en dag till en annan.

Vill bara tala om min stolthet i att det förra inlägget är det min bästa Mangemange som skrivit. Det bor mycket i oss alla. Vi saknar, enormt.

Kram

Petra