Fick för ett tag sen en kommentar som påverkade mig en hel del. Har fått tillåtelse att dela med mig men den underbara personen vill vara anonym. För mig var det både jobbigt och skönt att få någon form av perspektiv på sitt egna liv, hur någon annan ser det. Personen som skrivit är egentligen inte någon vi umgås med (fast det gör vi ju knappt med någon) men ändå känns allt så klockrent. Någon har följt och läst vår blogg och förstått varenda ord, allt ! Fast det känns att vi "klickar" och kanske värderar livet på liknande sätt. Vi talar samma språk och det är skönt. Sen blir jag tacksam över att andra i vår kamp kan hitta sin lycka och ta vara på sin dag, sitt liv. Uppskatta det lilla i vardagen ! Du skriver att ni har det så bra att du knappt vill säga det, men jag tror att du lärt känna mig så pass att du vet att det gör mig lycklig. Jag vill att alla ska må bra och ha det bra det jag kan bli ledsen på är när folk små gnäller över småsaker då har man lust att ryta i och be dom tänka efter ! Har sagt det förut men det tåls att upprepas, bloggen är till för att ge andra något och absolut inte för att beklaga mig/oss. Det är inte meningen att någon ska tycka synd om oss vi har det bra. Jag bara tror och hoppas att det kan vara till hjälp för någon i liknande situation eller kanske kan man hitta tacksamhet till sin egen vardag.
Nej ta och läs lite först:
Jag mår nästan illa av att gå in här och läsa. Jag vill verkligen inte att ni ska ha det så här. Lilla, lilla Isak. Hur länge ska han orka ha det så här?! Och hur ska mamma och pappa orka? Och Lovis, den lilla (stora) kloka tjejen som verkar ta det mesta med ro måste ju ändå tänka och känna som alla andra. Jag kan nog inte ens tänka mig hur ni har det alltså. Hur ni känner och hur ni mår. Man skäms ju över hur bra man har det. Så kan jag tänka mig att många andra också känner. Man har det så bra så man vill inte ens säga det till er... Samtidigt så är man ju glad för att man har det bra. Vi är friska och krya. Jag önskar så hett att ni också fick vara pigga, friska och ha ORK till vardag och ett "vanligt" Svenssonliv (vad nu det är?) Jag vill inget hellre att ni ska må bra och att ni alla får svar på Isaks bekymmer och att det finns bot/lindring för det. Ibland kan bara en förklaring/diagnos vara bot nog. Allt tar så lång tid liksom. För lång tid. Det är dyrbar tid som aldrig kommer tillbaka. Viktig tid. Jag avgudar er alla skarpt och jag förstår verkligen inte HUR ni orkar. Men ni är fantastiska och så himla naturliga. Även om jag förstår att det tär nått fruktansvärt på er så lever ni ändå på i vardagen och får det att gå ihop. Det är styrka. Att rasa är också styrka, kom ihåg det! Var in till er i butiken för ett tag sen, men ingen av er var där (frågade efter dig, Petra) men ni var hemma och lediga. Då blev jag nästan glad! Även om jag tänkt att ge dig en kram, så blev jag glad för att ni var hemma och lediga. Hoppas det var en bra dag! Vi ses och läses!
Det sista om att orka, ja ärligt så undrar jag själv i bland därför blir jag så stolt över att du avgudar oss och ser oss som starka, det ger mig Styrkan att fortsätta. Det behövs att tänka tillbaka på allra helst i dag då det varit lasarettsbeök då behöver man det lilla extra. Att du också kan tänka dig in i den eviga väntan och den eviga oron och att du vågar skriva det till oss och prata om det, det är mera än så många andra vågar. För så är det, det är ovissheten som tär mest och att gå på helspänn hela tiden för att han tuppar av. Det finns så mycket att prata om och jag är så glad att du vågade röra vid ämnet.
Nu måste det bli sängläge då man alltid går ner sig lite och blir tom efter besöken på lasarettet.
Tack massor för din kommentar som fick mig att skriva av mig lite igen, kanske komma i gång igen !? det bor såå mycket i själen...
Kram Petra
Ha en bra dag
