Är Glad för varje dag man tar sig ur sängen får barnen till skolan, åker mot sitt jobb, hämtar barn, lagar mat, klämmer in någon Storhandling.
Men inuti gror Mycket...
önskade att jag hade lättare att släppa.
Tror nog att dessa 3 år satt djupa spår och det känns som om något nytt händer hela tiden och det ena avlöser det andra det har Aldrig funnits en chans till bearbetning. Kanske är det delvis det som är felet...
Me vad gör man när det inte finns någon pausknapp? Det är liksom bara att hänga i.
Men dagligen blir man påmind om något ibland känns dom ok men vissa dagar när dom tyngre händelserna dyker upp då gör det ont. Ibland tänker jag att vi är tacksamma att vi har vår son att han har en pacemaker som skydd men i dagsläget hjälper det nästan Aldrig men kanske kommer vi också dit en dag. Tänker också på dom som förlorat sitt barn men det hjälper inte hela vägen när jag ser honom i ögonen och ser att orken är som bortblåst. Någonting i hans kropp är inte Okej och jag måste hitta kraften att få läkarna att fortsätta söka och numera övertyga Isak om att han måste orka trots att han gett upp sjukvården.
Vet också att vi kanske står en dag med faciet i hand att dom inget fann men jag är nöjd bara dom gjort vad dom kunnat ( för det har dom långt ifrån än) först då kan vi bryta ihop och gå vidare.
Det finns fortfarande nätter då jag hör honom ropa då jag hör steg och vet att det är något på gång.
Det finns fortfarande stunder när jag möter en ambulans som jag minns Starkt hur dom hämtade Isak för ett par år sen och han genomled 6 hjärtstopp på 5 1/2 timme. Det längsta stoppet dom reg var 30 sek men jag tror att det första som var hemma i badrummet när jag höll honom i min armar var mycket längre eller så kändes det bara så. En evighet ändå stod tiden still...
Älskade pojk
Älskade barn
vad mycket vi varit med om
Minns när skolan ringde och han blivit hittad liggandes i korridoren, mardöm av värsta slaget att inte vara brevid när det hände. Vissa dagar hoppar man till av telefonen och av sms rädd att något ska ha hänt igen.
Känns som om vi trampar vatten med det mesta.
Önskade man såg andra sidan att målet var där..snart.
Men man törs inte längre hoppas för mycket det gjorde man i början, nu har man lärt sig att vara mera likgiltig i den frågan då blir fallet inte så djupt. Man lär sig Mycket man Känner mycket. När Lyckan dyker upp så känner man den så Starkt att det kan komma tårar för det. Det är väl bra för dom andra olyckliga tårarna dom har fastnat i systemet dom kommer inte längre ut.
En stund åt gången!
Gripa tag i Kärleken och tryggheten vi ändå har i varandra.
Fortsätta en bit till...
Kram
Petra
