Ungefär varje vecka pendlar jag. Ena veckan bor ilskan i kroppen och jag känner mig så arg på mamma att hon lämnade oss. Vår kloka son Isak säger att det inte är hennes fel och det vet jag men det hjälper inte när känslorna bubblar omedvetet fram. Jag vill inte vara arg på henne men det är svårt att styra.
Min andra vecka så kommer på mig själv då jag går runt och ler med minnen så starka och glada. Det är en härlig känsla att minnas det där bra, allt det där underbara med min Älskade mamma.
Det är tufft i kropp och själ att pendla mellan det arga och det underbara. Jag är ändå tacksam över att jag än så länge ändå tillåter det att komma som det kommer. Att jag ändå varje dag kliver ur min säng.
Magnus sa under förra veckan ett antal gånger under olika tillfällen "Om jag bara kunde få en timme med henne!"
Ja vi är många som längtar, saknar och funderar.
Önskade så att jag kunde öppna upp mitt Allt och dela flera händelser med er. I bland skulle det kännas så skönt om Alla visste! Jag önskade så att jag i min egna takt, i mitt egna rum, i mitt egna liv fick gripa tag i det som behöver bearbetas. Så mycket som hänt senaste åren och just nu en stor sorg att ta sig igenom. Men något pockar ständigt på uppmärksamhet, sliter min själ fördärvad. Min Älskade familj påverkas till och från. Vi har väl haft tillräckligt?
Det är där ibland jag bara blir så ledsen över att det blev som det blev. Det var inte tänkt så. Vi skulle ödsla så mycket kärlek på dig mamma. Du som kämpat hela ditt liv, vi ville ge dig så mycket!
Försöker att nu prata med vår kurator en gång i veckan men jag borde nog försöka skriva lite oftare också. Att prata eller skriva lite gör att det som far i huvudet lättar lite, för stunden i alla fall. Om vi vågar så tror jag att det tar oss framåt åtminstone sakta men säkert.
Kram på er alla
