Ännu en annorlunda dag

Efter att barnen åkt till skolan så dök hon upp mamsen, utan ledsagare. Hon ville kolla in om jag hade persilja & sallad i mina odlingslådor. När jag sen kom in trillade tårarna för första gången på ett par veckor. Det känns lite märkligt att det kom hon är ju piggare...men i dag ser jag att kortisonet börjar ta fäste i hennes ansikte. Hennes speedade sätt fortsätter att trappas upp. Hon är fortfarande så härlig att hänga med men från totalt sängläge till duracell blir det svårt att hänga med, inget är Min mamma.

Pappa följer i dag med henne till lasarettet. När dom varit där så ringer hon mig och pratar, pratar om hur trevligt dom haft det. Hon babblar snabbt och glatt om allt dom varit med om. Man borde vara glad men det stämmer inte riktigt. Jag beslutar efter samtalet att jag måste ringa hennes läkare.Vi får nog tro att det är kortisonet som gör henne sååå speedad, det ska nu trappas ner.

För att förstå en av alla tokigheter så kan jag berätta att bara några minuter efter dagens färd till onkologen för cellgifter så ringer hon Lovis. Kan du komma ner och hjälpa mig? Med vad undrar Lovis? Jo jag ska så lite svarar mormor. Men det regnar ute mormor svara Lovis. Då svarar hennes mormor Det skiter jag i ;) Jag tar kameran på axeln och går ner till tokan i regnet. Mycket riktigt här sås sallad, dill & persilja i regnet, hon vattnar själv också.

Hon går sen in i matkällaren för att hitta flera krukor att så i. Älskade mamma, tokiga mamma! Vi håller tummarna för att det infinner sig lite balans snart. Hon säger själv att det är drygt och det kan jag verkligen förstå, hon är knappast frisk bara speedad av medicin. Är så rädd att hon brakar av att hon inte Kan vila. Det kryper i kroppen säger hon.

Hon försöker små stunder att komma ner i varv med musik. I dag har hon lyssnat på denna efter att jag tipsat henne. Hon tyckte Mycket om den

http://www.youtube.com/watch?v=_wlR0LDDXPs

Sen hittade hon själv den här:

http://www.youtube.com/watch?v=4vk6Nf-IpFw

som hon sjöng högt till utan att riktigt kunna texten sa hon :)

Kan se henne framför mig, hon lever just nu fullt ut.

Älskade 

Älskade 

Mamma

Kram

Petra

14 dagar har nu paserat

I morgon är det dags igen

Blodprover har i dag tagits för att se om mamma är "frisk" nog att klara cellgifterna som ska tas igen under två dagar. Även om hon har haft någon bra dag så lägger maskineriet in att det kan gå fel. Frågade därför i dag sköterskan när dagens blodprovs svar var klara. Då tiden för behandling i morgon är mitt på dagen så trodde hon att dom skulle höra av sig i morgon bitti om det inte skulle bli av. Dom ringde redan i dag... klump i halsen när mamma ringde och sa det blir ändrade planer i morgon (det är jag som ska följa henne). Men som tur var så var det inte dom vita & röda blodkropparna som krånglade utan ett blodvärde på 81. Hon måste in redan 8.30 för att få blod så att hon sen klarar att ta emot gifterna. Puh!

Jag är glad att hon är piggare men det är ändå något som inte riktigt känns ok. Varför tar dessa faser så stora propotioner? Hon sa själv till sköterskan i dag att hon känner som om hon går på knark, hon kan inte vara still. Från att sängen varit hennes bästa vän så är den nu bara jobbig, hon får tvinga sig dit för att vila. Bör hitta en lucka och kanske få prata med någon om det kan vara så här. Är det en fas? Är det kortisonet som gör henne så? Är det tumörerna som påverkar? Är det cellgifterna? Försöker hon skjuta bort sina egna jobbiga tankar? Ändå är jag glad hon är plirig i blicken och på G på något konstigt vis. Försöker också tillåta mig att tycka att det är ok här och nu i dag, vet att det kommer sämre dagar...

Let´s Go

Cellgifter

Here we come

Gojatt (som Lisan säger)

/ Petra

Tillbakablick

Hittar ett gammalt blogginlägg (21/4-11)och tänker på vad jag skrivit då. Att jag tyckte att det räckte...tur att man då inte visste fortsättningen.

http://lovisochisak.blogspot.se/2011/04/min-forebildidol.html

Mamma är i allafall lite piggare så när som på gränsen till over speed ;) Skönt att hon äter lite bättre igen för på onsdag är det dags för gifter igen.

TACK

för blommor och bröd, bär & mat!

Till mamma & oss.

Betyder MYCKET

Kram

P

Plötsligt händer det!

I går när Mange kom hem från jobbet fick han en fin överraskning. I vårat vardagsrum satt hans Manne och flina :) Från att ha varit hos oss i princip varje dag i snart 15 år så har det nu gått 38 dagar utan ett enda besök. Även om vi vill tro så har vi faktiskt också pratat om att det inte var säkert att hon någonsin skulle komma hem till oss igen. Men en tur blev det på en kvart och Mange fick äran att ta henne hem igen.

I dag säger Lovis plötsligt till mig Mormor vill komma hem till oss och äta! Wow, jippie!!!

Lagar till torsk i ugnen med hemmagjort potatismos spritsat runtomkring. Vrider på vårat köksbord så att hon får skugga och känner lyckan i hela kroppen. Sämre blir det inte när mamma mitt i tuggorna säger Jävlar vad gott det var. (hon svär inte ofta ;) och efter en stund lägger hon på lite till!!!! Wihooo! Ringer till syrran och meddelar dagens händelse. Tänk att man kan bli så glad över en så annars vanlig vardags sak.

Mitt i allt måste hon se om mina blommor lite :) så positivt.

När hon sen får trevligt sällskap runt bordet så går hon också in på efterrätt en hårdbrödmacka.

En hel timme är hon hos oss sen får Isak vara stödet hem.

Jag är verkligen jätte glad under fm och dagen sen kommer den fruktansvärda tröttheten som kommit efter fallet. Sover en stund och när jag sen vaknar så är lyckan som bortblåst. Känns tungt att oket lagts på axlarna igen och jag hittar ingen vettig förklaring. Visst har jag ont och visst kommer kanske bitar ikapp en men det känns iallafall så onödigt, vi hade det ju så bra en stund. Solen fortsätter att skina, vädret visar sin bästa sida men inget hjälper. Något inuti är tungt och sorgset....

Jag försöker av bästa förmåga att hänga i.

Kram

Petra

Mamma hälsar

Har nyss varit ner till mamma en sväng. Känns verkligen som uppochner vända världen där vi ligger en i soffan & en i en säng i vardagsrummet. Dom fina dagarna ute bara passerar och timmarna tycks gå men allt på ett mycket annorlunda sätt.

Mamma passade på att läsa och visa mig lite post. Vi pratar om hur svårt det måste vara att skriva något, vad säger man och vad kan man göra? Men ni ska veta att vad ni än gör så betyder det Mycket för oss alla. Mamma (och även jag) har ibland så olika ork att svara och just därför bad hon mig nu att skriva något här. Hon tackar Margareta S för den fina ängeln som hon nu ligger och funderar på vilken plats den ska få :) Inga-Lill som skickat till sin fina kusin, värmer mamma mycket.

TACK fina NI!

Mamma har haft ett par skapliga dagar vilket är en välsignelse då jag är sämre och just nu är det bara vi. Medans jag låg på hennes soffa så gick tom hon och hämtade tidningen till mig i dag :) känns som ett skämt. Håller alla tummarna att det vänder så att jag i veckan kan köra henne till cellgiftsbehandlingarna. På något konstigt vis så har ändå den smärta jag haft varit så krävande att jag inte haft utrymme för att "gräva ner" mig alltför mycket i det som egentligen faktiskt händer Här och Nu. Kanske har hjärnan fått lite ofrivillig vila för att orka nästa etapp.

Trevlig helg!

Kram Petra

Ursäkta

orkar inte skriva så mycket..

Vet inte varför smärtan blir värre & värre men jag har just nu så fullt upp med att bara överleva den. Så jäkla onödigt att ramla, så värdelöst att inte kunna backa upp Mange, barnen och mamma. Kan inte köra bil, kan inte sitta, har bara ont och där ligger mamma med cancer. Man kan undra vad en jäkla bakdel betyder då jag är ju inte nere för räkning, men smärtan påverkar mig...tyvärr.

Jag återkommer...

Kram Petra

Tar in

Plötsligt var det skoldags igen. Runt huset far byggkarlar ikring. Skulle kunna vara vanlig vardag men så är det inte. Backar tillbaka några dagar, känns som en evighet sen och ibland känns det bara som en dröm. Men för bara fem dagar sen så låg hon där under Magnus trygga arm och fick sin andra cellgiftsbehandling. Overkligt men ändå på riktigt.

Någon promenad upp till oss blev det aldrig i går, men det blev ett varv runt deras hus. Man vill/ hon vill så mycket när hon ser/ känner sig lite piggare då illamåendet är borta. Man vill inte riktigt inse att kroppen fortfarande är sjuk. Mamma min mamma finaste sorten av dom alla.

Hon & Lovis hade i går mycket kvalitets tid och det känns gott i hjärtat. En gång när jag kom ner så låg dom där på mormors säng i vardagsrummet och bara log, dom hade haft lite sänggymnastik :)

Hon fick också i sig lite mera "riktig" mat i går, först bullens korv på dagen och pasta med köttfärssås på kvällen! Man blir lycklig för det lilla!

I dag kommer lillsiss hit och stannar tills i morgon. Jag & M ska till min läkare. Livet är aldrig tråkigt.

Kram

Petra

Värdelös AB

Vilket skit allt blev. Provade en biltur med M på fm så att jag vet om jag klarar att åka till läkaren i morgon. Helt färdig när jag kom hem och somnade av på soffan med smärta från h...

Tur att mamma är lite piggare och att Lovis varit dagens stöttepelare. Just nu känns det så frustrerande när vi mitt i allt ska byta tak på huset, något vi pratat om i flera år men det har aldrig blivit då det varit så mycket. Äntligen har vi anlitat ett företag, fixat lån och så händer detta. Men vi måste köra på då det inte håller en vinter till. För att försöka spara pengar sliter nu Mange med att bygga ställning och jag kan bara se på.... man känner sig så billig. Är också dags för Isak att snart åka på träning och jag kan inte köra, hade fullt sjå att sitta brevid på fm. Stackars Magnus, vilket skräp till fru.

Tungt...

Baken är nu helt bortdomnad och det känns inte som det vänt snarare tvärtom. Suck.

Ja vad är en bal på slottet?

Kram

Petra

Varning rump-bild ;)

Har varit hög på värktabletter ett par dagar nu. En varm fin kaka bor nu i min högerskinka och jag tror den tänker vara kvar där ett tag. Har en tid sen förut till min läkare i morgon ska be henne kolla men jag tror det är vila och smärtstillande som gäller. Ja ja detta överlever vi... 

Värre är det med fin-mamman. I går morse var hon i riktigt dåligt skick när Teamet kom. Men hon fick då ist för tabletter en spruta mot sitt illamående och den gjorde att hon sen mådde riktigt, riktigt bra under resten av dagen. HÄRLIGT!!! Dom hittade också lite svamp i munnen som hon senare under kvällen fick medicin emot + en spruta till mot illamående. Mitt i allt så hade vi en fin dag (även om jag låg & sov mest) så när man var uppe så märkte man känslan. Mycket handlade om sprutan men också fantastiska Maggis och även lite senare hennes J, Tack hundra miljoner gånger underbara Ni. 

Mamma har också i morse fått en spruta och sa till mig när jag var ner nu på fm, kanske kommer jag upp och hälsar på er i dag en sväng!!!! Trodde jag knappt jag skulle uppleva igen :) ser nu med spänning ner mot grannhuset lite då och då. Kanske, vi får se.

Känner att jag svamlar när jag skriver tom är lite hög ;) 

Kram

Petra

Släng lite till bara

Trampa på mig, spotta på mig fortsätt bara fast jag redan ligger ner!!!!

Längtade så¨efter att få åka till mitt jobb i dag, byta miljö, kliva in i mitt vanliga liv en stund. Men varför skulle jag få det!?

Gjorde lite slät broccolisoppa + ett par kokta ägg till mamma innan det var dags att åka mot jobbet. Hoppade sen i mina flipp-flopp för leverans och en mamma dos. Ute på trappen halkar jag till nå jävulskt, hinner tänka att ok nu är det kört jag kommer att slå i något och bli förlamad. I ena handen håller jag en kanna med soppa och i andra en tom skål där äggen legat. Det första jag gör är att slå hårt i väggen så att någon inne kommer ut. Sen ligger jag där blickstilla och ser min lilla familj tittar på mig skräckslaget. Som om vi inte hade NOG! Med soppa över hela mig så tar jag några djupa andetag för att sen försöka resa mig upp. Tycker någon minut att det känns hyfsat, sen kommer smärtan och det med besked! En smäll i bröstryggen men den värsta på höger skinka där nu en lårkaka gjort arselhalvan dubbelt så stor! Farsan som sett endel kakor genom åren i idrottens värld säger att detta är den värsta han sett. Jaha då kan man lägga det på meritlistan också. Jävla pissliv. I grannhuset ligger en illamående morsa och nu känner man sig jävligt liten. Vad är det här, var prövningarna inte nog!? Som tur är var det bestämt att Jenny skulle komma hem över just den här dagen annars vet jag inte hur det gått. Stackars Mange fick dra till jobbet själv, han är nu så nära en trasa man kan komma.

Halkiga jäkla trapp!

Förbannade jävla cancer!

Ursäkta alla svärord men i dag var det inte någon höjdardag precis!

Sicken tur att jag har starka tabletter hemma att döva smärtan med!

Tur med nått i alla fall.

Kram

Petra

Fågeln?

Efter en minst sagt kaotisk fm så har jag äntligen hittat andan igen. Satte mig ner för att skriva allt här men precis då ringde kusin Maggis och då lättade jag trycket hos henne så därför behöver jag inte skriva av mig. Det är ett överlevnads sätt just nu att ut med det så fort som möjligt för att sen hoppa på nästa moment. Önskade dock att jag hann skriva varje timma egentligen för det hinner lagras endel som aldrig hinner ur också...

Nu till en av sakerna.

När vi i måndags satt hos onkologen för första gången med mamma så dundrade det plötsligt en Stor fågel in  i rutan. Det blev en rejäl smäll och fjädrar som yrde i luften. Någon antydde att vem var det där? Såg på P-Å att han hade tankar runt detta. I dag fick fick så vårat första hembesök av just P-Å med sköterska och mitt där i pratet och fikat så flyger en fågel in i vardagsrummet genom ytterdörren. Den flyger en liten sväng och landar sen fint mitt på bordet varav P-Å tar den helt enkelt och bär fint ut den igen. Jag tittar på honom och säger men vad är det här? Minns inte hans ord men i detta fall räcker egentligen blickar som förklaring och fågeln i sig är en symbol. Men mäktigt är det och griper tag i ens innersta mest av Kärlek.

Var nyss ner till mamma som sa Hur skulle jag klara mig utan dig? Jag svarar henne exakt samma ord. Tänk allt hon gjort för oss det är självklart att jag tänker ge tillbaka. Älskar Dig högt fina starka, kloka mamma. Gör lite ont ibland att inte känna igen ditt sätt men det gör inget och förändrar inget. Du har ALLTID funnits för oss!!

Kram

Petra

Bergodalbana

Känns som allt jag skriver är tungt. Det är dom tunga tankarna som vill ut och det blir därför dom jag lättast får ur mig. Men det finns också bra stunder under dagen. Känslan när vi i dag fick släppa ut mamman i den friska luften och höra henne jubla. Det var också i grevens tid för i dag när vi kom så hade hennes 5 sal blivit 6 sal fast den inte är avsedd för det. Så mycket sjukt i ett och samma rum en pigg härlig 80 åring som genom gått så mycket tester men ändå knappt gnällde trots att det orsakats av en läkarmiss, en en mammas ålder som ömkade sig mest hela tiden, en gammal som konstant pratade och drog av sig sladdarna, en mager tjej i min ålder som mamma trodde dog i natt & till sist en narkoman som gapat i morse och ringt på klockan. Alla delar en toalett, kul när man som den äldsta fått laxerande inför undersökningar....

Vi behövde alla ur lasarettsbubblan!!!

Nu är hon hemma och kommer att få hemvård och stöttning av oss. Lovis sa i går Mamma mormor är både gul & grön. Ja visst är det så hon är sjuk min mamma men man blir inte friskare i den miljön hon varit i. Vi hoppas nu bara att det inte kommer tuffa reaktioner på cellgifterna. Hon har blivit lite piggare av kortisonet. Efter som hon faktiskt blev utskriven riktigt snabbt på em så fick jag och Mange en stund i solen sittandes på en soffa med en kopp kaffe och faster Lisas rulltårta. Lite välbehövlig återhämtning. Under fikat så spelade barnen + E lite innebandy bara det en härlig känsla att ta in. 1 timmes "normal" tid. Ack så viktig. Snart dags att köra till innebandyträning.

Det var vår dag.

Kram

Petra

Kroppen vill nu inte mera

Tyckte i går att det mitt i allt ändå kändes "ok" på det mentala planet i af. Men för övrigt vrålar kroppen av trötthet och benen vill inte vara stadiga. Tar mig till diskbänken någon minut sen bär inte benen längre, frustrerande. 

Behöver ha ork någon dag till! Snart in för cellgifter och planerad utskrivning på em. Ser att mamma nu är så less på sin 5-sal, upptagna toaletter, egna påtryckningar på mediciner som alltid kommer försent. Vet redan nu att utskrivningen kommer att vara en evighet. Fick i förrgår hjälpa mammas granne som satt med sin man och bara väntade att trycka på lite. När vi sagt till så kommer en undersköterska in och säger snart ska du få ditt smärtstillande som ska verka lite innan vi kan ta bort allt så du kan äta kvällsmat.... Mitt emot mamma ligger nu också en patient som håller låda dygnet runt, i går drog hon ur sina sladdar så blodet rann (inte första gången) jag fick springa och hämta hjälp. 

Är nog inne i en arg period!

Vill bara få en liten lucka "vanligt" liv för att hämta kraft. Hjärnan orkar inte tänka klart längre, denna dag med all planering känns extra tung...Vill inte att Isak ska behöva känna att hans tränings tider stör. I morgon kommer också MOH-teamet hem sen ska allt formas om till att hitta balans i hemmiljö igen. Tänker försöka ta mig till jobbet lite under helgen men jag längtar också så efter att få bara vara med barnen som börjar skolan nästa vecka!? Längtar efter lite frisk luft! Gah, bah, blä..... 

Vad händer!?

Varför blev det så här?

Bit i hop,

häng i!

Kram

Petra

Nya intryck

På väg hem i bilen samlar jag mina tankar & landar lite, det blir mitt andrum. Lite tidig morgon och lite nya upplevelser gör att jag känner mig lite skakig när jag slår mig ner i den varma bilen. Sticker ner handen i min väska och hittar ett flera dagar gammalt skrynkligt äpple bland dextrosol, begagnade näsdukar med tårar, en uthäld tuggummi påse, medicin påsar, infoblad om närstående penning, onkologen, picc-line & nya kallelser till nästa cellgiftsbehandling. 

Lite ledsen på mig själv att jag var så trött i morse att jag glömde kameran. Låter tokigt men jag ser allt i bilder och jag låter upplevelserna landa i dom eller i musik. Är tyvärr rätt kass på svenska så någon skribent är jag knappast ;) Ja,ja kameran kan få följa med i morgon. 

Är hem en lite vända ser att Karolinska mejlat om våra blodprover och mera info. Många bollar i luften nu och jag längtar nu tillbaka till mitt jobb...

Nu något i magen sen väntar möte med Palliativa på em.

Fortsätt gärna peppa det betyder nu mera än någonsin. Under första chockfasen tar man tyvärr inte ens in sådant men nu när tröttheten faller på så kan lite betyda otroligt Mycket.

Kram Petra

Konstig känsla

Har i dag ställt kl på 7 för att åka in mot onkologen och se mamma få sin första cellgifts behandling. Planen i vårat "vanliga" liv hade i dag varit hotellnatt för mig & gubben för att sen göra Formex-mässan i morgon. Något vi låtit stå åt sidan senaste två ggr då pga av pappa el Isak, längtade nu så... Börjar bli van men det gör inte mindre ont för det.

I går när vi la oss fick vi lite mamma-dotter prat, skönt. Gullungen frågade mig vad det var för färg på giftet? Det blir min uppgift i dag att förmedla henne det. Vi gissade på svart el lila :) 

Var rädda om er!

Kram Petra

I dag försöker jag

There is gonna be a flame

Where there is a flame

Someone's bound to get burned

But just because it burns

Doesn't mean you're gonna die

You've gotta get up and try try try

Gotta get up and try try try

En fm med lite hjärtklappningar. Gick med dom tyngre skorna mot lasarettet i dag kanske av både trötthet men också för att sista bilden var en lite nedstämd mamma. Men trots att mamma genomgått sitt PICC-line ingrepp mötte vi i dag en gladare Manne jag & J. Blir så mycket lättare att vistas i sjukmiljön då. Med pigg menar jag ett leende och lite pratglad men annars som vanligt sängliggandes. Men lite gör mycket. När jag kom hem fick jag sen en stunds ensamhet som inte heller var till nackdel. Tittade på mitt favvo program En plats på landet :) Är så tacksam att kroppen är skapt till att skapa andrum äntligen. Har varit tre mycket hektiska veckor. Är ingen lättare tid vi har framför oss precis men känslan av att lite, lite återhämtning skett i dag är skön. I hetluften är vi strax igen. Första cellgiftsbehandlingen i morgon.


Kram Petra

Kvällstankar

I går kväll kom en mycket tyngd och ledsen pappa hem. Tror att han och mamma haft så mycket hopp till först en operation och sen cellgiftsbehandlingen. I går kväll hade mamma varit ledsen och orden läkaren sa i går hade börjat sjunka in "Cellgifterna är ingen garanti på att det hjälper". Vi andra har nog redan innan både sett och förstått allvaret i det hela även om man inte vill. 

Jag slits nu i hundra bitar och vill räcka till överallt. Jag vill finnas hos mamma dygnet runt, jag vill vara runt mina barn, jag vill kunna åka till mitt jobb. Hjärtat dunkar hårt och sorgset. 

I går kväll när jag la mig så försökte jag gripa tag i vilken dag det är, vilket datum det blivit. Det är nu 4 veckor sen mamma fick lite ont i magen och besökte då vårdcentralen. En inflammerad ficka på tarmen och skonkost blev diagnosen. För varje dag som gick fick hon ondare och på lördagen åkte hon in akut. Redan då anade jag oro då hon inte "ger upp" i första taget. Misstänkt inflammerad galla. Där tappar jag greppet ringer till min kusin och gråter och säger att jag inte orkar mera. Orken är slut.... Men en lite galla hade vi överlevt. Efter det blev det sen smäll på smäll. Ovisshet och väntan på nya besked. För varje dag har hon blivit sämre. Så svårt att greppa att det egentligen gick från en dag till en annan. Det märks också på lasarettet att det är en väldigt snabb sjukutveckling. Man undrar varför? Finaste människan på jorden som kämpat hela sitt liv med motgångar. Vi såg så framemot en lite lugnar tid tillsammans efter allt som varit. Man undrar massor, hur sjutton är allt fördelat? Men som jag sagt förut jag vet att ens föräldrar en dag ska bort det är inte det. Det är bara ALLT som hänt senaste 3 åren var vi tvungna att få mera? Man vill orka och man vill också klara av att ge.

Det är tungt att se henne lida Så. Tänker mycket på hur hon ska palla cellgifterna. I går tog vi rullstolen 3 våningar ner till onkologen hann sen sitta i väntrummet någon minut när J ser hur slut hon är. Vi får be om en säng hon får lättare att andas när hon ligger ner. I går kväll när pappa var där så skickade hon hem honom för att få vila så att hon sen skulle orka sätta sig för att ta sina tabletter. Det säger en heldel om skicket...

Har i dag varit hemma lite på fm då Isak tagit blodprover. Har fått i ett par tvättmaskiner och lagar mat för första gången på länge. Sen bär det av mot mamma. Allt är tungt, sakta men säker inser man när man ser kaoset runt omkring sig.

En liten stund till.

Kram Petra

Rapport

Är vid det här laget ärligt helt färdig. Att ladda så inför alla dessa besked klämmer verkligen skiten ur den kropp som knappast gick in i det med styrka. Men än så länge står jag på benen om än lite vingligt i dag.

Underbara P-Å på MOH teamet eller som det heter i dag Palliativa Teamet mötte upp oss i väntrummet till onkologen och han var också med hela tiden under läkarmötet. Han var duktig med att fråga om mammas önskemål och vad hon ville att läkaren skulle säga. För henne fanns bara i tanken att dom skulle ge henne cellgifter och vill patienten det så väger det starkt. Så en plan las upp och nästa delmål startar redan i morgon. Hon kommer i morgon på en PICC-line inlagd som hon sen ska få mediciner och som jag uppfattattade det även cytostatican. Hon kommer sen att få sin första cellgifts behandling på ons morgon och en till tors dag. Efter det vill hon kunna vårdas i hemmet med hjälp av MOH och att vi fått närstående dagar så att vi kan sköta henne. Om hon klarar behandlingarna så ska det ske var 14:e dag.... Det är allt vi vet i dag. Tyvärr sväller hennes mage lite för varje dag och hon ser ut att samla vätska i buken. Så hjälplös man är.

Tyckte att jag sen något år jobbat på med sjukvården men nu är det verkligen ett heltids jobb mot cancer-helvetet. Tänk om man visste att jobbet kunde göra henne frisk men det blir hon aldrig hur mycket jag än sliter mitt hår. Ja det är verkligen inte bara jag som jobbar, vi är en hög. Laget, som Lovis kallade oss för ett par år sen när vi jobbade på runt pappa & Isak som värst. Sitter här nu med tider, sjukskrivningar, försäkringskassan, provtagningar och tycker att allt bara flyter runt. Hur får man i hop ALLT. Hur ska detta GÅ? HJÄLP!!! Men man får ta ett djupt andetag dela upp en timme åt gången och hoppas att det i slutändan håller ihop och att vi andra håller ihop. Vi klarar inte flera fall i familjen just nu.

Tack för er support!

Förstår så väl att det kan vara svårt att peppa med ord. Men vi blir glada åt allt just nu, minsta lilla och inget är fel. Med lite värme och Kärlek orkar vi en timme till.

Kram Petra

Då var det dags

Magen svider nu, kräkorna är i munnen och hjärtat slår nu så hårt att det känns som om det är på väg ut genom kroppen. Tar min dagliga nässpray i tron på att andningen ska lätta något.

Tyngsta stunden ever...

Tänk om dom säger det värsta?

Jag brukar inte måla fan på väggen, brukar som min mamma alltid ha hopp om allt och tro att det ordnar sig. Varför säger mitt hjärta & mage mig något helt annat?

Snälla alla tänk gärna på oss under fm skicka alla goda tankar som finns.

Nu åker vi... jag, J, Mange & papp

Kram

Petra

Dygnet i Rogsluften

Så fick hon ett dygn i hemmets trygga fort. Jag & J körde in henne till kvällsmaten. Förvirringen börjar nu på att bli total. Tappar kontroll över hur länge vi varit i sjukbubblan, vilken dag det är, om man ätit osv Första tiden gör man bara per automatik men nu börjar både kropp & psyke säga att det inte är ok. Men vem kan välja det? Att det inte är ok, man får bara hänga i och göra det bästa.

Mange fick ut henne på en promenad runt huset.

Kusin Maggis har pysslat med mat & fötter. Skönt att få släppa taget lite. 

Nu går det tunga oket på igen. Nästa hemska etapp i morgon kl 10. Första mötet med onkologen. Tycker dom att hon är stark nog för cellgifter? Om inte, vad innebär det? Hatar dessa laddningar som måste till, mardrömmar. 

Får vara uppe sent igen så att man somnar av ren utmattning.

Kram

Petra

Teamet samlat

Lilldoktorn är på plats. Tillsammans för nya besked i morgon.

Snart dags att åka tillbaka innanför lasarettets dörrar igen. Ett dygn i hemmet blev det och vad fortsättningen blir har vi ingen aning om.

En stund åt gången.

Kram Petra

Hjärtesorg

Det känns som den avskyvärda sjukdomen tagit en bit av mitt hjärta - det gör ONT nu. Kropp & själ genomgår olika faser chock-ilska-rädsla-maktlöshet-tomhet-tyngd-sorg-hopplöshet. Hamnade igår kväll verkligen i sorg-fasen & rädslan av att mamma aldrig mera kommer orka gå upp och hälsa på oss som hon i princip gjort varje dag sen vi flyttade hit för 12 år sen. Det blev en jobbiga kväll.

I dag har vi försökt jobba både jag och M. Det som förr ändå varit det stället där vi landat lite och kunnat skingra tankarna för att sen få lite ny energi. Nu är kraftlösheten ett faktum. Man ser Allt som ska göras runt omkring en men man kommer liksom aldrig dit. Kroppen är tung och seg, tankarna i huvudet spinner runt och biten i hjärtat värker. Inte ens jobbet ger kraft längre....
Man trampar vatten.

Plötsligt ringer telefonen och jag säger till M det är mamma, man känner sånt just nu. Hon ringer för att berätta att hon beslutat sig för att ta permis en natt. Hade önskat att hon varit kvar för antibiotikan och för att hon har en tid på mån morgon + att hon kräktes i går igen. Det blir ett stort ansvar när hon är hemma. Men jag förstår henne också hon vill ha miljöombyte och kanske lite "vanlig" hemmatid även om hon är sängliggandes. Vid halvfem ringer hon mig och berättar att sjukbilen nu hämtat henne. Det gör ont igen min mamma var frisk för 1 månad sen nu fraktas hon liggande med sjuktransport hem. Biten i hjärtat gör sig påmind igen. Jag hoppar in i bilen för att hinna hem och möta upp. Regnet faller mot bilrutan och när jag närmar mig Rogvägen ser jag en fin regnbåge som blir en Välkommen hem symbol. Det känns som man kan ta på känslorna dom är så starka. 

Mange sitter nu där och lär sig att göra res & lönerapporter. 

Livet är förunderligt & skört.

Jävla cancer!

Kram

Petra

Allra finaste lillasyster

Så glad att jag har dig.

Så tacksam.

Så härligt att veta att vi delar allt.

Så mycket trygghet.

Så mycket kärlek.

Så mycket värme.

Du gör din egna resa i detta och jag ska göra vad jag kan för att stötta dig och finnas där. Älskar dig av hela mitt hjärta.

Kram storasyster

Ensam helt plötsligt

som tur är bara en stund till. Har inte ork att sjunka alltför djupt...

I dag försöker jag av bästa förmåga. Kände mig så hoppfull när jag åkte mot mamma i morse. Tyckte i all röra som blev igår att det ändå kändes helt ok när vi åkte och att pappa pratat med henne i morse och hon då berättat att andningen kändes bättre. Men det mesta sopades bort när jag klev in till henne... Borta var leendet när jag kom och känslan av hur sjuk hon är blir då så mycket starkare. Hon berättar att det kommit för en halv timme sen dom jobbiga svettningarna och tröttheten. Min finaste mamma. 

Några stapplande steg längre ner i korridoren har vi sen en möte med en dietist i det hemska rummet. Kontoret där det vidriga beskedet om cancer kom. Det gör ont. Mitt liv min värld kommer aldrig mera bli som vanligt igen. Med det menar jag inte att jag kommer leva olycklig resten av mitt liv, jag menar bara att en del av mig redan nu är borta. Även om cellgifterna kan förlänga så är det fortfarande det faktum som överläkare Helgi sa du kommer aldrig att bli botad.

Efter dietisten vilar mamma lite för att sen orka med att duscha av sig något. Vi har gjort det förut jag och mamma men denna gång blir annorlunda. Det gör ont att se henne så orkeslös och i rummet ligger doften av sliten gammal avdelning med bruna fläckar runt dörrar och golv. Men det tyngsta av allt (som tom gör ont att skriva) är att jag doftar cancer och jag får verkligen det sjuka slängt rakt in i näsan och in i min själ. Tycker synd om mamma det är ju inte hennes fel och jag nästan skäms för mig själv att jag känner så. Jag biter ihop och tar upp en bit av mitt nytvättade hår för att lukta på. 

Stegen ut mot bilen är tyngda och jag tycker ibland att husen snurrar runt mig och det känns som om det svartnar för ögonen. Allt börjar slita på så är det. Väl hemma går jag förbi samma soppåse på bron som jag tittat på ett par dagar nu, jag ser på blommorna som dör bort, Lisas handduk på soffan, röran i köket ...men kroppen är handlingsförlamad och allt jag orkar är att bara glo på skiten. I alla saker finns också hundra tankar, längtar efter Lisan tex och önskade att jag bara fick vara en bus-moster just nu. Tyngden på axlarna är så tunga att bära och man önskar bort allt det onda och man längtar så efter att bara få vara vanlig igen. 

Mitt i allt vill jag nu bara in till mamma. Vill finnas där, vill hjälpa!!!  Frågar mig själv hur man plockar upp det "vanliga" igen. Jag vet att man gör det och jag kan göra det vi har ju erfarenhet men detta blev bara sju resor värre ivårat redan jobbiga liv.

Kram

Petra

Isaks ord

Hej alla
Vet inte hur jag ska börja dehär men jag skriver detta för att tacka alla för allt stöd jag fått dom senaste åren när allt varit som jobbigast.
Jag har nog oftast verka vara en glad kille och så men under allt har jag inte mått så bra som de verkar men jag har haft en otrolig familj otroliga vänner som stöttat mig, utan er hade jag inte varit där jag är idag ni har gett mig glädje , kärlek åh allt man kan önska sig , jag vet inte hur jag ska kunna tacka er nog!! Det finns inga ord för de!
Och det har funnits en person genom alla år som varit helt fenomenal, det är min underbara mormor som nu är sjuk:( hon är den bästa som finns!!
jag älskar dig mormor!!♥♥♥
Jag har säkert missat någon men tack åh ett stort varmt hjärta till er alla♥ 

Ännu en händelserik dag

När vi var in på fm/dagen så ville jag själv trycka på lite runt detta med andningen och höra hur dom tänker. Dom hade på morgonen kollat hennes syresättning och lyssnat på hennes lungor och allt såg bra ut. Men man ser absolut en försämring och dom hade pratat om en ev röntgen som jag passade på att säga BRA! till. Fick sen telefonsamtal att det skulle göras under em, skönt men samtidigt oro...tänk om det finns tumörer i lungorna också!?

Vi som inte varit på vårat jobb på en evighet tar oss en tur dit då M också har klipp tid. Hinner vara där en halvtimme sen ringer mamma och jag hör på hennes röst att hon är på väg att bli ledsen. Hjärtat slår... vi kan inte ta mera motgångar nu. Mamma har lunginflamation och mitt i det beskedet måste hon lämna sitt ensamma rum för att hamna på 5-sal. Där går gränsen även för den tappra mamman. Släpper allt, ringer Mange hos frisören och vi beger oss dit. Hjälper henne att i allt komma till ro och det känns skönt hon finner sig i det mesta sån är hon. Det blir bara så Många kast och allt har hänt på bara 2 1/2 vecka.

Visst kommer nu funderingarna på cellgifterna på mån igen hoppas hon hinner bli piggare. Blir mitt i allt också ledsen och arg. Varför skrevs hon ut en hel vecka när dom inte visst vilken avd hon hörde hemma på? Varför lyssnar man inte på det vi verkar ligga steget före med hela tiden? Varför väntades det så länge med att sätta in smärtbehandling så att hon kunde röra sig för att slippa detta? Gah, än en gång ska man strida & kämpa!

Ska någon dag skriva ner vår senaste resa från april-nu vad gäller vår son också. Känns snart som om ingen tror på våra historier.... önskar inget hellre än att få vråla ut något positivt!!!

I morgon ska jag in och träffa en dietist och höra hur dom nu tänker runt mammas ev helgpermiss.

Kram

Petra,

Lunchbesök

I dag fick jag med mig mammas/mormors egna energiboost. Neymar var den som fick henne att göra ett nytt promenad-rekord :) Önskade att man kunde spara deras ögonkontakt med glitter i, deras små kli-stunder ja hela auran runt dom på burk. Skulle sen kunna sprida det till alla som någon gång i livet tappar hoppet.

Att bara få åka bil med min son in och sen äta lite ihop är också det bästa för mig. Vi spelar hög musik, åker fort, sjunger lite i bland och skrattar sen. Han är den jag Älskar att hänga med för vi behöver inte prata sönder varandra vi bara Är

Kram Petra

Meningen?

Frågar mig själv varje dag Vad är meningen med allt som hänt oss 3 senaste åren? Nu känns frågan större än någon annan gång Vad är meningen med att mamma blev sjuk? Obotligt sjuk dessutom! Det konstiga är att jag ändå flera gånger under resan också ser och säger att Det är någon mening med allt! 

Det är en underlig känsla som känns långt in i benmärgen att Kristian har rummet brevid mamma. I går bad mamma Jenny hitta ett bra ordspråk till hennes tavla, J sökte på sin telefon och det första som kom var detta:

Måste väl ändå vara en mening?

Mamma säger också att det ligger en speciell känsla runt honom och jag ser en mening med att han lyckas sprida det genom en vägg. Önskar verkligen att vi kan sprida lite värme tillbaka. Låter kanske konstigt men hela livet är förunderligt och det är skönt att våga gilla sina tankar och ta vara på att bli trygg med dom. 

Nej nu kom pappa upp och är orolig över att mammas andning blir allt sämre. Dags att sätta sig i bilen och åka in!!!!

Kram

Petra

STOLT

Mitt i allt så faller en heldel med att mamma så från ingenstans blir så dålig. Hon har skött all vår bokföring. Visst kan man i vissa lägen absolut koppla bort allt materiellt och oviktiga saker men när det kommer till kritan är företaget vårat jobb och det måste rulla. Dom få dagar mamma var hemma så gick Magnus ner en kvart varje dag för att lära sig bokföra moms & arbetsgivarrapport. Duktiga och snabblärd som han är fick han till det! Men i går kväll upptäckte vi att arbetsgivavg råkat bli lika som föregående månad. I dag uppsökte M skatteverket för att förklara situationen men dom kunde naturligtvis inte hjälpa honom. Hade han gjort det via datorn så måste även ändringarna ske där. Ja varför skulle något gå enkelt? Men envis och BÄST som han är så har han nyss fixat till det. Dom är ett fantastiskt team Manne & Mange och deras band och Kärlek är för mig fantastiskt att få se på. Just det tar oss en bit till!

I morgon åker jag & Isak in till lasarettet. Min finaste, underbaraste kille. Mormor sa sist han kom stolt till en sköterska att han var hennes vitamindryck. Han fick ställa sig upp och visa hur lång han var :) 1.93 och hon berättade om hans pacemaker.
Ja vi har samlat på oss en historia där slutet är långt ifrån klart. Tur att vi gått i Manne-skola och lärt oss att ändå plocka det bästa i livet.

Är så oändligt Tacksam över att du är min Mamma!

Godnatt
Petra

Pappa-rapport

Tyvärr kom pappa precis hem och det hade varit en trött mamma han träffat. Efter att ha tagit ett par alvedon kräktes hon igen :( Blir så ledsen kan hon inte bara få fortsätta med små tappra framsteg, känns inte som det finns utrymme för bakslag inför måndagen. Vi tar allt bit för bit, timme för timme , vi kämpar på i detta så snälla någon Du som bestämmer det räcker nu!!!! Låt min mamma vara!!!!!

Kämpa mamma!

Häng i,

Vi Älskar dig oändligt Mycket!

Kram

Petra

Puh..

Önskade att det fanns möjlighet och tid att blogga varje timme, det händer något hela tiden. När jag nu sätter mig ner så vet jag aldrig riktigt var jag ska börja. Sen är det nog så att hela huvudet är så fyllt av intryck och händelser att det känns mera än vad det är. Tittar heller inte tillbaka och ser vad jag skrev i går eller förrgår så förmodligen upprepar sig samma saker ibland men det struntar jag i. Vikten i detta är att få ut lite av det som sprängs i själen + att det naturligtvis är en bra uppdatering till er som bryr er och vill veta hur allt går. Mamma själv har gett mig lite mejladresser att lägga till då hon också kan släppa den biten och bara lägga krutet på det hon ska. Nämligen att ha små mål som att gå flera steg för varje dag och att öka sitt matintag för att bevisa att hon klarar en cellgiftsbehandling!

Undrar ni mera än vad jag skriver lägg bara en kommentar så svarar jag av bästa förmåga. Tänkte bara lägga till från gårdagen att man inte hittar modertumören alla gånger dels för att den kan vara så liten och som vi förstod så spelade just det ingen större roll i detta fall då skadan redan är skedd. Vi håller nu bara alla våra tummar på onkologbesöket på mån och att dom kan ge oss mera hopp om att stanna av processen under en längre tid.

Tycker absolut det finns framsteg i dag från i går och det är en skön känsla, hon har inte slängt in handuken :)

Kram

Petra

Tyngre i dag

Min magkänsla har egentligen hela tiden både sett och vetat men det gör ändå inte beskeden lättare på något vis. Det blev jobbigare för mamma och pappa som trott så på operation. Kan tänka mig in i mammas situation att man vill bort med det, allt det onda. Läkaren var klar och tydlig med att säga att det går inte att bota och en operation var absolut inget alternativ. Dom vet fortfarande inte riktigt var primär-tumören kommer ifrån men det är en elak lite jävul det vet vi. Alternativen nu är cellgifter men då måste mamma bli starkare! Dom försöker nu dämpa smärtor så att hon kan börja ta sig ur sängen lite mera än hon hittills klarat hon måste också börja få i sig mera. På mån är onkologen påkopplade då kan vi få reda på vad dom avser att göra och se om mamma har kraften att orka. Kan bli en permis över helgen då även MOH teamet är inkopplade för bästa hemvård. Bra men också skrämmande allt går så fort men ändå tycks livet ha stannat. 

Vaknar varje morgon och tittar ut på den blå himlen, känner ända in i själen hur den varma sommaren bara passerar. Kommer alltid förknippa dom varma vindarna med vad som sker runt omkring oss.

Då kvällsmaten inte fungerade ihop med vår kära mamma så far jag till Ica för att plocka ihop det hon kan tänka att peta i sig. Mamma blir nöjd och vi sitter där jag och lillasyster, plötsligt säger mamma att hon mår illa. Det lilla hon lyckats få ner kommer upp och det skär i mitt hjärta. Inte en klagan vi hör hon kämpar på. När sköterskan kommer in så förklara hon att dom är lite kort med folk och lite svårt att hinna med. När hon gått säger mamma Stackars henne vad hon såg trött ut. Jag och siss flinar åt varandra och säger högt Mmm vad det är synd om henne det är inge synd om dig då? Alltid detta Stora Hjärtat alltid denna omtanke om andra.

Hon är också bekymrad i sitt jobb och försöker förmedla vad som är bäst från sjukhus sängen. Tok-mamma det är vad hon är.

Frågar mig själv flera gånger om dagen vad som egentligen händer?

Skulle kunna skriva i timmar men känner i kroppen att man får tvinga sig mot sängen för att samla kraft. Vår resa är låååångt ifrån slut.

Kram alla

P

Glömde det som kändes konstigt under dagen, mamma är granne med Kristian Gidlund....

Dags igen

Nyss pratat några ord med mamma. Hon ringde på Manges mobil men han stod tyvärr i duschen så hon fick nöja sig med mig :) Det hade blivit en körare (som hon kallar det) i natt också så det fick bli mera morfin. Dom ska nu sätta in det hela tiden. Hon berättade att hon fått flytta till eget rum, skönt. 

Ja nu pirrar det igen.

Vad får vi veta i dag?

Känns som en rättegång!

Vilka blir besluten?

Är rädd...

Kram

Petra

Då var den dagen gjort..

Är egentligen helt färdig blir så otroligt stora urladdningar inför förändringar och besked. Mitt i all skit hade vi hunnit skapa oss en hemmarutin. Nu har vi lämnat henne i andras händer igen. Det har blivit så stor process om hur & vad hon får i sig och det får liksom inte bli fel. Får försöka va på plats och hjälpa så mycket som möjligt.

Det blev en händelserik dag men ändå ett konstigt lugn över hur vi fick ett besked till. Vi hann få in henne på en avdelning när det kom en läkare från en annan avd och sa att hon skulle bli flyttad då det kommit ett provsvar till. Som vi misstänkte så finns cancern i mag/tarm området också. Vilket härligt gäng vi samlat ihop för att få besked. Mamma i sängen, pappa brevid sen Mange, Jenny, jag & Mats. Vi pushar varandra och ställer alla olika frågor, håller varandra i hand och skrattar också mitt i allt. Vi fick i princip bara i dag motta det beskedet i morgon ska (som Lovis en gång kallade det) laget samlas runt mamma igen och förhoppningsvis få nästa besked om vad dom kan och inte kan göra. Ännu en laddad dag alltså...

Dårskap sa Marianne när Mange tog kort då svarade han Gissa vem som lärt mig ;)

Är så glad att vi tog egna beslut om att åka in med henne i dag oavsett svar eller ej för när hon blivit flyttad fick hon så ont. För första gången blev jag ordentligt rädd och kastade mig på larmknappen. Hon hade ont högt upp i magen och hade svårt att djupandas. Med lite morfin släppte smärtan något. Det går alldeles för fort just nu hon har jobbigt att prata och jag får ibland ta över och fortsätta på det hon vill få fram. Bara i dag har just andningen blivit sämre och ansiktet börjar sjunka in. Mamma min mamma

Magnus sa en dag när vi åkte hem från lasarettet Tänk om vi kunde öppna något för dom som behöver få lite Manne-anda. Är så enormt tacksam över vad hon gett/ger min familj, kärleken till Magnus och omtanken till barnen. Vi kommer långt på den.

Lägger i dag också till en händelse i styrkans tecken. Finaste kusin Jerker förgyllde en stund hos oss. Önskade att människor förstod storheten i det lilla mera. Ser också mamma tittar till på sin mobil och jag är övertygad om att lite omtanke i enkla ord som Kram och så :) skulle glädja henne i stunden. Man kanske inte får svar men jag kan tala om och förmedla hennes glädje här.

Nej det fick bli det hele för i dag bör sova för att orka. Vi ska också klara av att ta en tripp med Isak till läkaren för att kolla en knöl på halsen som han dragits med någon månad nu.

Som min Älskade mamma skulle sagt Vi behöver aldrig vara oroliga för att vi har det långsamt.

Love you to the moon and back!

Vilken fm

Ingen tycks ringa...

Har därför själva ringt in till avd där dom säger att man via gyn får ta sig in igen. Mamma orkar inte längre. Ringer då in till gyn för att höra hur dom kan möta upp då hon inte kan/orkar sitta i ett väntrum och vänta. Som en skänk från ovan svarar en bra finskbrytande person som direkt handlar och hjälper mig. Hon frågar om jag beskrivit för avd hur dålig hon är? Ja svara jag. Så här får det inte gå till hon ska inte behöva gå via oss för att komma in! Hon säger åt mig att avvakta lite så ringer hon tillbaka. Hon ringer rätt snabbt och har ringt avd och sagt att mamma kommer direkt dit och inget annat!!! TACK du stjärna som gav mig lite kraft kvar.

Tyvärr så flyter hon mellan olika avdelningar då ingen vet var hon ska höra hemma förens alla provsvar kommit. Men man undrar ju då om det innebär att hon är frisk fram tills dess? Vi vårdar henne hela tiden utom på nätterna. Hon har ju cancer!!!! Hon är väldigt sjuk!!!!

Nu på väg in med henne!

Uppdaterar mot kvällen om jag orkar.

Kanske vet vi mera då, kanske inte.

Blä

KRAM

P

Mammas favaoritlåtar

Lyssnar på mammas favoritlåtar och hoppas bli så trött att jag stupar...

Känns så tungt med besked. Just nu är all tid med henne mera värt än alla miljoner i världen.

http://www.youtube.com/watch?v=LOj2owkg7S0

http://www.youtube.com/watch?v=5E3wsoGLwXE

Livet är skört det är ett som är säkert!

Du är min bro mamma <3 p="">

http://www.youtube.com/watch?v=MVQdsWdp4Ng

GodnattKRAM

Lovis & Mormor

På lasarettet låg en så gullig tant mittemot mamma, när hennes man kom så gjorde dom alltid kind mot kind. Nu kör Mange & Manne på det, kvällens kind mot kind.

Älskar dig högt finaste mamma!

Kram Petra

Räknar ner igen..

Då det aldrig kom något telefonsamtal i fre trots att dom lovat så siktar vi nu in oss på morgondagen. Den tryckande känslan över bröstet kopplas på igen, karusellen i huvudet startar och svidet i magen är ett faktum. 

Har nyss varit ner med kvällens mattallrik. Sex små tärningar kyckling & lite coscos med örtdressing. Från den sjuksäng vi ordnat i vardagsrummet till köksbordet några steg längre bort tar hon sig. Sittandes i kökssoffan med armbågarna vilandes på två tjocka sittdynor på bordet lutar hon sig fram över bordet och delar på sin första lille bit. Jag har gjort bitarna lite mindre än 1x1 cm dom delar hon och nästan allt går sakta ner i den sjuka kroppen. Bara detta är en Stor ansträngning och efter detta är det vila som gäller. Min fina mamma <3 nbsp="" p="">

Oavsett om dom ringer eller inte så ska mamma in i morgon då hon tappar kraft varje dag som går. Laddar för att slå näven i bordet om det behövs. Min mamma har cancer GÖR Något!!!!!!!!!!

Klumpen i magen gör sig påmind hela tiden. Någonting säger mig att jag knappt vill veta, är livrädd för de mörkaste beskeden. Vet ju redan nu att det som finns i levern inte ser så bra ut... Samtidigt måste dom göra någon åtgärd och det fort och för att kunna göra det behöver vi beskedet. Inga val in i kaklet bara!

Kram

Petra

Försöker tro på det

Funderingar

För många år sen funderade jag mycket över hur man i jobbiga besked/kriser kan fungera i det "vanliga" livet. Jag minns en gång då jag visste att det satt en familj med dom tyngsta beskeden att pappan skulle dö. I familjen fanns två mindre barn. Vid matbordet den dagen grät jag och undrade hur den familjen klarade av att sitta vid sitt bord och äta. 

Många tittar nu på oss som om vi är med om det värsta och säger att vi kan inte tänka oss hur ni har det. Så har jag också tänkt att vi har det inte värst tänk dom som förlorar ett barn tex. Men jag tror inte alls att vi ska jämföra något om vem som har det sämst eller ej. Tycker hellre vi delar våra erfarenheter och stöttar oavsett vad. Vi delar alla samma oro över våra barn litet som stort. När det kommer till kritan kan man bara gå till sina känslor och även om jag inte förlorat ett barn så har många stunder runt Isak varit otroligt jobbiga. Dom upplevelser vi haft är långt ifrån bearbetade men vi tar oss framåt sakta men säkert och är medvetna om att det får ta sin tid. 

Jag är också mycket medveten om att jag en dag står utan mina föräldrar. Det som hänt nu blev bara på tok för mycket då vi inte har kraft kvar. 

För 2-3 veckor sen var mamma pigg nu ligger hon bara, det gör ont långt in i själen. Det gör också så ont att veta att mina barn inte fick en paus från allt det tuffa. Vi kastas från det ena till det andra....

Har nu många att vara orolig för och tankarna far på vem som faller för pressen först. Vem sopar upp vem? Mamma var ju grunden i vår snurrande värld! Hur kunde detta hända? 

Det är Stora funderingar som brinner i huvudet.

Älskade dotter som frågar rakt ut.

Är mormors cancer god eller ond?

Dör mormor eller morfar först?

På A svarar jag ond

På B svarar jag vet inte

Är tacksam över att ni hör av er <3>

Just nu vet vi knappt själva vad vi behöver hjälp med, dels tror jag det är en chockfas sen behöver vi det slutliga beskedet nästa vecka. Men vi vet och är inte rädda för att be om hjälp när det behövs. Just nu är det viktigaste att veta att barnen har någon dom törs prata med även om jag vet att mormor fortfarande lyssnar med det örat <3>

Kram

Petra 

Inga besked

Orkar egentligen inte skriva men känner att ni nu är många som undrar hur vår dag blev. Inga besked alls... Blir nu en enda lång väntan igen till nästa vecka. Försöker stänga av ibland för att orka lite till. Tur att vi kan turas om att hålla ställningarna.

Tittar in i bland och skriver men som sagt huvudet bestämmer sig också för att stänga av emellanåt.

Andas

& fortsätter lite till.

Kram

Petra 

Väntan

Gör inget annat än att glo på telefonen.

Så många samtal vi väntat på....

Ringer dom snart, får vi besked i dag?



Älskar dig Magnus

Nattmörkret

När vi förra tisdagen fick det hemska beskedet så kröp jag till sängs lite för tidigt. Fy för det tunga som kommer... nu håller jag mig vaken så länge att jag knappt tar mig till sängen. I kväll vill jag ärligt inte lägga mig alls. I morgon kan det var nästa tunga besked då vi väntar på dom sista svaren av leverbiopsin. Min magkänsla säger att jag inte vill veta. 

Från ficka i tarmen till gallblåsan för att sen bli cancer som sen dag efter dag blev i levern sen livmodern & bukhinnan. Vill inte höra mera!

Vet precis hur det kändes förra tisdagen då vi fick gå in i enskilt rum. Det skriker inombords JAG VILL INTE!!! Låt mig vakna ur denna nådastöt!

Jag hade ju veckan innan fått känna på känslan av att kanske har vi gjort våra tyngsta 3 år, det är på väg att vända igen. Jag kände på Lyckan igen, den var så skön.

Flera gånger per dag undrar jag om detta verkligen händer!?

Men när jag ser henne så ser jag det, min lilla mamma. Vad händer i din kropp, hur kan det gå så fort? Kan någon skriva ut recept på ny energi? SNÄLLA!

Om dom inte ringer i morgon så får vi vänta till Mån.

Vet inte vad man ska föredra i detta? Vet bara att vi står helt utan personal över helgen och jag undrar verkligen hur vi ska klara detta? 

Och sen? Det gör så ont att se henne så här.

Funderar också en heldel på blodprover jag och pappa fick i väg igår. Vi har en Isak utredning som också pågår. Mycket ovisshet som ständigt lurar det tar på hela ens väsen.

Vill inte veta av denna hemska ovissa fredag!!!

Mitt i all tyngd kommer samtidigt lite fniss när tankarna svävar i väg. Hör hur go Lisa ska avsluta en saga och säger Snipp Snopp Snut nu är sagan slut. Dessa kast mellan allvar och skratt, Kärlek och hat är förunderliga. Men det är så våra dagar är Kvalitet vs Kaos

Sov gott!

Kram Petra

Skrotmamma

Har nyss gått ner med kvällsmat till mamma. Man undrar hur ens hjärta ska stoppa utan att det skär ihop av sorg. Det gör så ont att se henne. Hon var sitt vanliga jag för bara ett par veckor sen. Vi såg framåt och tyckte att vi tagit oss genom det värsta. Nu är hon sängliggandes och i behov av hjälp. Bara att se henne doppa sin gaffel lite i fisken och sen samla kraft till nästa tugga. Det skär i hjärtat...

Vill skrika, gråta, kasta saker men kroppen är tung. Jorden snurrar, vad händer runt omkring oss? Varför blev det så här?

På en och samma minut passerar hundra tankar.

Falller dock alltid tillbaka på min egna fina familj och den trygghet vi hunnit skapa oss. Detta är dock det största berget vi ska bestiga och vi hann aldrig skapa oss den styrka som skulle behövas.

Älskar dig Mamma!

/ P

Tårar..

I ett par dagar har inte ens tårarna orkat titta fram.

Men från ingenstans stannar vi upp och kramas mitt i köket jag och Mange värmen & kärlek får det att trilla över. På soffan ligger Isak, i den öppna altandörren ser vi Lovis sittandes med sommarvinden i sitt hår målandes på en postlåda vid diskbänken står Jenny och diskar. Runt omkring snurrar livet och där nere i en säng ligger min mamma med gulhy och kraftlöshet. Känslorna får svårt att förhålla sig till allt. Det är tur att vi har rutin på en stund åt gången.

Skönt för själen att släppa ut känslorna i ord igen.

Kram

Vad är det som händer egentligen?

Drar efter andan och tänker på vad jag just gjort.

Vår goa lilla Lisa 3 år har nyss tagit sin doktorsväska och med bestämda steg gått mot mormor för behandling. Själv tog jag kameran över axeln bestämd attt skapa minnen att blicka tillbaka på. Bilderna kan sen hjälpas oss att förstå vad som händer men även ge minnen att lägga i hjärtatsvrå. Min Älskade mamma.

Doktor Lisa tog tempen och läste sen av att den sa Du är ledsen...

Från det följer jag sen Lisa & Lovis ut då det blir för jobbigt för mamma med för långa besök. Ut går vi i små dugget, plockar lite hallon och gungar lite gungbräda. 

Jag blickar in i livet och förundras över hur det kan vara.

Var rädda om varandra!

Försök ge lite värme och omtänksamhet till era närmsta det kan betyda massor och det ger så mycket tillbaka. Berika livet!

Kram

Petra