Ett sista farväl!

Ett sista farväl

Den svarta kistan stod där längst fram i bystugan. Den lokalen som egentligen var en samlingslokal för byns aktiviteter och privata arrangemang. Men vad var då detta om inte en privat tillställning
.

Kistan var mattsvart efter ditt önskemål. Det hade du bestämt bara några dagar innan du somnade in. Marie från begravningsbyrån var på besök hemma hos dig i vardagsrum där sjuksängen stod mitt på golvet. Ni pratade om döden och dina känslor inför det som komma skulle. Du frågade Marie om begravningar i allmänhet och Marie berättade om Puttes begravning att den var så fin och ståtlig med en blanksvart kista efter hans önskemål. I samma stund som ordet blanksvart lämnade Maries läppar så tändes dina annars så trötta ögon. Kvick i tanken var du fortfarande.

-Då vill jag ha en mattsvart, kan jag få det? Utbrast du med en slags lycka och entusiasm i tonen.

Vi andra som fanns i rummet log och kände tillsammans med dig att en till bit föll på plats.

Visst går det att ordna, svarade Marie och du såg så nöjd ut och tittade på oss andra runt sängen med lycklig min. Ja så lycklig man kan vara i den situation som du var. Var glad åt det lilla var något du ofta påpekade åt andra och något du var en mästare på, att se positivt på saker så som en kista i rätt färg för dig.

-Det blir väll fint? Frågade du oss andra.

Kistan var dekorerad med endast naturens enkla verk så som mossa grenar samt stenar från Udden ditt och Bengts paradis. Plockade av Lisa, som snart skulle förlora sin mormor.

En stor förlust för er båda. Din för att du inte kan följa hennes resa fram genom livet, bara en så enkel sak som när hon kommer att tappa sina första tänder eller ta del av hennes funderingar om livet och världen. Eller som Lisa som inte kommer att få sova bredvid mormor och vakna upp vid sommarstugan och få frukost på verandan i morgonsolen samtidigt som mormor berättar något spännande. Då Lisa med stora ögon och öron lyssnar imponerande på dig. En sådan där stund som bara en mormor och ett barnbarn delar och som de aldrig skulle glömma.

Musiken hade du noga valt ut samt vilka som skulle närvara, du ville just att detta skulle vara en privat stund för dina närmaste och i en lokal som tilltalade dig.

Där satt vi nu, de 23 lyckligt utvalda. Och lyckliga skall vi vara då vi fick vara just de som fick ta farväl av dig en sista gång. Så var du i livet, valde noga vilka som du tog extra till ditt hjärta.

Det stora hjärtat som tycktes värma så många, alltid ett lyssnande öra och en värmande hand. Aldrig ett dömande ord utan noggrant övervägande. Aldrig påverkad vad andra tyckte om någon utan bildade sig alltid en egen uppfattning. Alltid frågvis och nyfiken på människor och livet. 

Men det var bara dessa 23 som du valt att ha vid din sida vid ditt sista farväl. Jag tror att din känsla var att du satt där bland oss andra och tog del av stunden.

Känslan i rummet var inte så spänd som man kan förvänta sig. Det låg ett lugn och stillhet i rummet som var något så kärleksfullt att bara du kunde ha lagt det där.

Din stund som du regisserat så väl. Din stund som du inte fick ta del av.

Manne, Manne hoppas att det blev som du tänkte dig?

För oss andra blev det, det finaste vi kunde ge DIG.

Kind mot kind

Mangemange