Fortsättningen...

Ska försöka sätta ord på jobbiga känslor.

Ärligt talat har jag på slutet inte tyckt om att gå in på bloggen, vill inte läsa, vill inte förstå. Denna blogg skulle bli barnens glädjen och minnen i ord & bild, familjens små byggframgångar och lyckostunder. Men i sommras ändrades så förutsättningarna och så även tyngden inombords och så har det sen fortsatt.

Vi sa i sommras till varandra att Gud vad vi har det bra, efter 15 år så är Kärleken till varandra jätte stark. Det är en skön känsla att det inte blir vardag och tråkigt utan bara bättre och bättre. Vi trivs så bra att jobba tillsammans och tanken på att företaget nätt och jämt fungerar är en av våra tyngder just nu. Jobbigt är också att kunna tänka klart när hjärnan går på högvarv med funderingar. Vad är rätt, vad är fel ?

Många säger att vi är starka och vi fixar detta vilket är skönt att höra såklart. Det är med den tron vi tagit oss igenom hösten. Tillsammans. Men längst vår väg tillsammans så delade vi på oss utan att märka det själva till en början. Våra vägar gick åt helt olika håll och fast vi börjat inse det så fortsatte vi gå ensamma. Det vet väl alla med barn att någon större ensamtid på dygnet finns sällan och med oss som jobbar 7 dagar i veckan med folk omkring oss jämt så har detta blivit svårt. Har heller inte velat att barnen ska bli påminnda mer än nödvändigt om vad som försegår. Det är en heldel mera runt oss som jag inte skriver om här då jag inte har för avsikt att öpppna andras bekymmer för andra. Vad gäller vår öppenhet så är ju det helt upp till oss och vi ställer oss frågan emellanåt om bloggen är rätt eller fel, men varje gång blir svaret rätt. Är så tacksam över positiv peppning från Malung =)

Så till den tuffa djupdykning som blev i lördags. Det som blev droppen just då var att barnen började att må dåligt. Jag kan ta mycket skit och må dåligt men när barnen mår dåligt Ja då reagerar jag med all kraft jag har. Kände redan när Isak berättade att han trott att han skulle dö att det gjorde jävligt ont. När sen Lovis har en kompis här och dom blir oens över en del saker och jag försöker prata med dom och ser Lovis börja gråta då gör det ont. Frågar då hennes kompis om hon vet varför Lovis är så ledsen, då berättar hon att Lovis är ledsen över att hennes mamma brutit svanskotan, hennes morfar har cancer och hennes bror är sjuk.. Min gullfia som alltid är öppen med allt går nu runt och bär på egna tankar för att hon inte vill tynga sin mamma. Det gör så ont..

När vi sen i Lördags ska åka till jobbet så småtjafsar vi om vem som ska packa ner datorn, maten, hur vi ska hinna o.s.v Vi pratar sen inte med varandra på väg till jobbet och jag har någonstans känslan att detta är slutet, slutet på allt. Min trygghet min styrka i Magnus även den är borta det finns inget kvar. Hur mycket ska man behöva orka ? När sen ett sms dyker upp från mormor där det står sluta bråka och jag inser att Lovis berättat så är hjärtat på väg att stanna. Jag har fått nog, mina barn mår dåligt, jag mår skit och mamma/mormor behöver absolut inte våra bekymmer. På parkeingen snurrar husen runt, runt och jag biter i hop focuserar och går in på arbetet och jobbar mig igenom dagen. Hinner tänka massor och känner Nu är det nog! Det är nu eller aldrig och jag blir fruktansvärt rädd, fixar vi detta ?

Vi kommer sen hem lagar vår lördags-tre-rätter och har det bra. Det enda jag hunnit säga till M innan vi är hemma Inget bråk/tjafs inga höga röster !! Barnen behöver oss och vår kärlek !!

Vi har det bra äter gott, spelar spel, skrattar och ser på TV.

M stopper om barnen och jag blir ensam för första gången på länge. Tårarna börjar att trilla och tankarna rusar igång. Det är nu eller aldrig.

M kommer jag gråter, han blir arg och tycker att jag skyller allt på honom. Känslan då är hjälp nu rasar allt min familj, min kärlek, mitt hem vårat företag.

Men i stormen så inser vi båda vad som hänt. Vi tappade varandra i jan vid ett läkarbesök efter det är vi inte kunnat prata om Isak och våra tankar. Jag minns en gång då vi hade en tid på lasarettet, kvällen innan ville jag att vi skulle försöka få ner våra frågor på ett papper men M var inte riktigt kontaktbar så jag gick och la mig utan att säga godnatt. När jag sovit 1 timme så känner jag någon som kramar om mig och ber om förlåtelse och säger Jag orkar inte prata om det. Det gör också ont att se den man älskar kämpa så. När vi sen kommer till sportlovet och ambulansfärden så minns jag hur jag säger till min syster Nu är det fruktansvärt tufft för Magnus. Ja styrkan tillsammans försvann och vi har nog båda grävt ner oss i ännu mera arbete.

När vi pratat en stund berättar M gråtandes att han typ 3 ggr om dagen ser Isak på lasarettssängen försvinna i från honom och egk-remsan visar ett streck...

Det är många jobbiga tankar och kanske har dom varit så tunga att vi inte ens klarat av att säga dom till varandra utan att bryta i hop. Och visst jag vet att det är bra att bryta i hop ibland men för oss är det inte så lätt då dom lediga stunderna är väldigt få. Det är också en av dom tunga sakerna att vi inte har ekonomin för att ta oss rejäl ledighet och hämta lite ny kraft. Tankarna är också så många om vi nu ska ro företaget i land eller ej. Lägga ner, flytta eller ta oss igenom dom 5 år dom säger att det tar att få snurr på en firma. Det är inga lätta beslut och man är inte klar nog i huvudet just nu vill jag lova. Dessutom så vore det så tufft att ta ifrån oss glädjen och strykan i att jobba tillsammans. Men vi behöver också få vara lediga med våra barn...

Känner dock att beslutet att dra ner fotot är helt rätt, där har jag min egna lilla kamp med en ond kropp som skriker efter hjälp i hemmet. Har levt som ensamstående dom senaste 3 åren då M slitit i Sågmyra men tyvärr så är min ork slut och det är också en av sakerna som orsakar obalans men som nu är ett mål att finna lösningar till.

Vändningen... Jag är så stolt över oss, vi lät det ta den tid som behövdes. Vi satt och pratade till halv fyra på morgonen och vi hittade den gemensamma väg vi måste vandra för att klara en fortsättning. Det var så skönt att vakna på söndag morgon en av dom hundra sakerna kändes så mycket lättare.

Tröttheten kom på efterslänten i går och i dag men den klarar vi med ny energi. Tyvärr så finns ändå räddslan av att falla tillbaka om det skulle ske snabbt ja då lovar jag att då orkar inte ens jag resa mig igen. Men tron finns nu och i dag på att vårat förhållande står pall bara vi gör som vi alltid gjort pratar och pratar. Vi tar en halvdag åt gången..men tillsammans !!

I dag har vi haft en alldeles speciell fm med en alldeles speciell person. Även det en Magnus som hjälp oss med våra äppel/päron träd.Men som också delat med sig av sitt liv, sin förlust av ett barn. Vägen vidare, tankarna & sorgen.. Ja tåröga och berörda men ändå så fyllda av stunden och lyckan att finna nya vänner. Är så glad över att M funnit M och att jag ibland bjuds in att haka på =) Du ger oss så otroligt mycket och vi är bara glada över dom sista orden du sa innan du gick Att du tagit lite energi av oss på fm. Det är vänskap Ge Och Ta Du gav oss precis lika mycket.

Var rädda om varandra

ta vara på er dag.

Ge någon en stor kram

eller bara ett vänligt ord.

Det kan vara räddningen just den dagen.

Det kan vara just det som får en att känna lyckan

eller tacksamheten att vi lever.

Kram Petra