Jobbigt att vara stark

Dom som står mig närmast vet att jag alltid säger att det ordnar sig. Men nu undrar jag verkligen själv vad jag menat. Tror kanske att det är ekvationen mycket jobb, cancersjuk pappa och en hjärtsjuk son som helt enkelt tagit död på mitt motto. Jag sitter och stirrar rakt fram jag tar hundra år på mig att bara klä mig, kroppen är på väg att ge upp. Jorden snurrar och det susar mest i huvudet.

Önskade att vi fick någon dags ledigt bara ledigt. Hade ordnat 3 dagar på sportlovet som i stället blev magsjuka och dramatik med ambulansen till lasarettet igen. Nu till påsklovet skulle vi få vara lediga i 4 dagar men även dom planerna har ändrats. I dag kom brevet som vi väntat på Göteborg och Sahlgrenska nästa vecka. Visst vill vi gå vidare med detta och att dom hittar felet men det blev helt plötsligt så verkligt igen. Jobbigt...

Samtidigt är vi också så tacksamma att det hamnat under loven då vi har betydligt lättare med personal då. Men ett par dagars ledigt med lite andhämtning för att klara detta hade varit önskvärt.

Det kan väl hända att Göteborgs resan blir med positiv utgång men efter ett år av motgångar så har jag hunnit tappa tron om att allt ordnar sig. Vi har gång på gång sagt att nu räcker det men så har det aldrig blivit.

Just nu är det barnen som är dom starka här hemma och det får jag också dåligt samvete för, jag som mamma ska vara stark men jag är sååå trött. Känns som jag skulle kunna somna stående. Isak frågade i går mamma har du ont? jag svarade honom Nej i dag är det inte så farligt, varför undrar du? han säger då Du ser så hängig ut och du är inte lika roligt då..

Vi har haft nära till skratt i allt det här men jag har nu så mycket längre till det, tyvärr.

Kram Petra