Tror att jag har en uns av stryka för att få ur mig lite. Vi har varit så överhopade av leveranser på jobbet att dagarna bara försvunnit i arbete = skönt. Huvudet och tankarna behöver få vila lite i bland.
Dom som känner mig vet att jag är en rätt lugn person som inte hiar upp mig för så mycket. Jag lever på hoppet och tron om att det ordnar sig trots att det i bland sett väldigt mörkt ut. Men i detta fall kan jag säga att min tro och mitt hopp ändrats längst vägen. Nu är det inte mig det handla om utan mitt barn och det gör ont. Har faktiskt varje gång Isak svimmat som liten varit lugn och läkarna har ju heller inte reagerat när vi sökt hjälp. Men sen i september ändrades allt för att inte nämna november och nu i februari...
Vi har inbyggt sen han svimmat som liten att vi alltid möter upp honom i trappen om vi på kvällarna hör att han är på väg ner om han är på väg att tuppa av. (Det har varit så vid några tillfällen att han kommit ner strax efter han somnat med ont i magen och sen har han tuppat av) Men eftersom det gått minst ett år emellan så gör man det ändock med ro och mer som en rutin grej. Annorlunda är det nu när man på kvällarna hör någon så flyger man som en skjuten kanon ur soffan för att rusa upp och kolla att allt är ok. Han kan då bara släppt en Kalle Anka på golvet men ens hjärta slår vill jag lova. Stackars Isak får inte ens sitta ifred på toaletten då det var där han tuppade av sist. En dag satt han där så länge att jag han titta in tre gånger, tredje gången tyckte jag så synd om honom att jag passade på att säga förlåt och då svarar han Det gör inget mamma jag förstår dig. Ja det är en vidrig väntan att inte veta vad vi väntar på. En ständig oro var han än är, men vi kan inte sitta brevid honom i skolan och vi kan inte följa honom dygnet runt.
Vi har nu väntat i 5 eller 6 veckor (tappar räkningen) på att få hjälp att prata med någon hela familjen...väntan , väntan överallt.
I dag hämtar jag Isak när han slutar skolan sen ska vi och klippa oss och ha mys bara han och jag.
Trevlig helg!
Kram Petra
Dom som känner mig vet att jag är en rätt lugn person som inte hiar upp mig för så mycket. Jag lever på hoppet och tron om att det ordnar sig trots att det i bland sett väldigt mörkt ut. Men i detta fall kan jag säga att min tro och mitt hopp ändrats längst vägen. Nu är det inte mig det handla om utan mitt barn och det gör ont. Har faktiskt varje gång Isak svimmat som liten varit lugn och läkarna har ju heller inte reagerat när vi sökt hjälp. Men sen i september ändrades allt för att inte nämna november och nu i februari...
Vi har inbyggt sen han svimmat som liten att vi alltid möter upp honom i trappen om vi på kvällarna hör att han är på väg ner om han är på väg att tuppa av. (Det har varit så vid några tillfällen att han kommit ner strax efter han somnat med ont i magen och sen har han tuppat av) Men eftersom det gått minst ett år emellan så gör man det ändock med ro och mer som en rutin grej. Annorlunda är det nu när man på kvällarna hör någon så flyger man som en skjuten kanon ur soffan för att rusa upp och kolla att allt är ok. Han kan då bara släppt en Kalle Anka på golvet men ens hjärta slår vill jag lova. Stackars Isak får inte ens sitta ifred på toaletten då det var där han tuppade av sist. En dag satt han där så länge att jag han titta in tre gånger, tredje gången tyckte jag så synd om honom att jag passade på att säga förlåt och då svarar han Det gör inget mamma jag förstår dig. Ja det är en vidrig väntan att inte veta vad vi väntar på. En ständig oro var han än är, men vi kan inte sitta brevid honom i skolan och vi kan inte följa honom dygnet runt.
Vi har nu väntat i 5 eller 6 veckor (tappar räkningen) på att få hjälp att prata med någon hela familjen...väntan , väntan överallt.
I dag hämtar jag Isak när han slutar skolan sen ska vi och klippa oss och ha mys bara han och jag.
Trevlig helg!
Kram Petra
Mys ordentligt båda två, ni är värda det så sjukt mycket. Om barnen inte gick om varandra med sjuklighet hela tiden, känns som det var evigheter jag såg er. Men ni ska veta att ni finns i mina tankar mer än ni tror.
SvaraRaderaKRAM
Å va mysigt passa på att rå om varandra ordentligt mellans du får. Förlåt att jag inte har hört av mig men har fullt upp att få det att gå ihop med allt.Men ni ska veta att jag tänker på er.Kram Carina
SvaraRaderaVilken pärs ni går igenom...Så jobbigt! Skickar tankar och styrkekramar!
SvaraRaderaEn mormor till ett barnbarn med en mitokondriell sjukdom som ingen vet något om...
Håll om varandra!