Detta sportlov skulle äntligen ge oss lite ny kraft med 3 lediga dagar skulle vi få umgås med våra barn och koppla bort lite av den jobbiga tid vi haft bakom oss. Men man kan säga att någon ville något annat.
Vi har en efter en däckat av i magsjuka och det i sig överlever man även om det alltid är lika obehagligt. Men när jag i går natt började att kräkas och insåg att jag inte skulle kunna åka till min son då var det jävligt tufft. Nu kan vi ändå se i backspegeln och hitta något bra i det hela. Pratade i går med pappa och vi sa i mun på varandra att vi kan lätt ha kräkts allihop bara det kommer något bra i det hela för Isaks skull. Nu var det vidriga timmar när han tuppade av varje gång han spydde. Den första och sista var värst då han även krampade och det kändes som en evighet innan han vaknade upp.
Men läkarna har nu en viktig pusselbit till i dessa avtuppningar. Vi står helt tomma igen och undrar nu vad fortsättnigen blir. Vi vet att det blir ett läkarbesök om 2 veckor och att två nya tester ska göras. Alla Isaks journaler har även gått till experter i Göteborg och dom fortsätter även utredningen i Umeå , så det är fullt pådrag vilket känns skönt. Denna gång så kommer vi nog inte att söka i allt utan bara följa strömmen och låta allt ha sin gilla gång. Men visst finns en helmassa funderingar igen. Om det nu är denna vagusnerv vad står då på tur ? Kan dom göra något åt det? Mediciner, operation, kan han sporta igen ? Hur ser hans framtid ut ? Även detta spår kan vara genetsiskt så läkarna har nu önskemål om att kartlägga just detta. Så kära släkten Rogström hör gärna av er alla som någon gång svimmat av oförklarliga själ.
Känner mig helt färdig efter dessa dagar av sjukdommar och ambulansfärden. Så fort jag kommer in i badrummet så ser jag Isak liggandes på golvet, har verkligen inte hunnit smälta allt. Pappa sa häromdagen Nu orkar jag snart inte längre vi måste ta oss ur denna onda cirkeln jag kan inte mera än att hålla med. Det var i Maj resan med pappa började och sen dess har det som bekant bara rullat på....vi måste närma oss ett slut. Tyvärr så är det ändå bara att inse att så är det inte vi kommer ha många resor kvar att göra med både pappa och Isak innan vi kan andas ut. Men vi kan väl få önska en lugnare period i af =) + en nödvändig vändning i Sågmyra.
Vi har en efter en däckat av i magsjuka och det i sig överlever man även om det alltid är lika obehagligt. Men när jag i går natt började att kräkas och insåg att jag inte skulle kunna åka till min son då var det jävligt tufft. Nu kan vi ändå se i backspegeln och hitta något bra i det hela. Pratade i går med pappa och vi sa i mun på varandra att vi kan lätt ha kräkts allihop bara det kommer något bra i det hela för Isaks skull. Nu var det vidriga timmar när han tuppade av varje gång han spydde. Den första och sista var värst då han även krampade och det kändes som en evighet innan han vaknade upp.
Men läkarna har nu en viktig pusselbit till i dessa avtuppningar. Vi står helt tomma igen och undrar nu vad fortsättnigen blir. Vi vet att det blir ett läkarbesök om 2 veckor och att två nya tester ska göras. Alla Isaks journaler har även gått till experter i Göteborg och dom fortsätter även utredningen i Umeå , så det är fullt pådrag vilket känns skönt. Denna gång så kommer vi nog inte att söka i allt utan bara följa strömmen och låta allt ha sin gilla gång. Men visst finns en helmassa funderingar igen. Om det nu är denna vagusnerv vad står då på tur ? Kan dom göra något åt det? Mediciner, operation, kan han sporta igen ? Hur ser hans framtid ut ? Även detta spår kan vara genetsiskt så läkarna har nu önskemål om att kartlägga just detta. Så kära släkten Rogström hör gärna av er alla som någon gång svimmat av oförklarliga själ.
Känner mig helt färdig efter dessa dagar av sjukdommar och ambulansfärden. Så fort jag kommer in i badrummet så ser jag Isak liggandes på golvet, har verkligen inte hunnit smälta allt. Pappa sa häromdagen Nu orkar jag snart inte längre vi måste ta oss ur denna onda cirkeln jag kan inte mera än att hålla med. Det var i Maj resan med pappa började och sen dess har det som bekant bara rullat på....vi måste närma oss ett slut. Tyvärr så är det ändå bara att inse att så är det inte vi kommer ha många resor kvar att göra med både pappa och Isak innan vi kan andas ut. Men vi kan väl få önska en lugnare period i af =) + en nödvändig vändning i Sågmyra.
Jag säger bara tack underbara Maria & Caroline för er Jätteinsatts under våra 5 dagar vi varit borta, utan er hade det aldrig gått !!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Kram Petra
Kram Petra
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar