En tung vecka

Usch har varit ut på djupt vatten flera gånger men bara på väg att sjunka en gång. Det är rätt hårfint just nu känner jag. En dag när jag läste tidningen och hittade en artikel om någon som just dött höll bägaren på att rinna över. Det var någon som en gång fanns i mitt liv och han fick bara bli 62 år. Vi har inte träffats på länge och det var inte just det som fick mig att bli ledsen så utan bara det att allt kommer. I huvudet spelas det upp bilder på dom som funnit i mitt liv och gått bort på tok för tidigt. Människor jag älskat mycket och som jag önskat så att dom fått träffa mina barn, det gör ont.

Jag försöker att hitta saker att vara tacksam åt och visst kommer min familj och barnen i tankarna direkt men sen då...

Jag hittar just nu så mycket mera att inte vara tacksam över !!

Isak älskade Isak vad ska det bli med allt, hur ser din framtid ut ? Denna väntan på en diagnos eller inte äter upp oss alla. Det som hände oss för 2 1/2 vecka sen satt ordentliga spår. Jag backar bandet och minns hur Magnus ringde mig den där söndagen den 7 nov då jag var på väg med Lovis på dans. Medans Lovis dansade åkte jag till min svägerska en snabbis och jag minns hur jag sa nu är det på riktigt jag känner i magen att det är allvarligt Så rätt jag hade. Efter det har vi hunnit att bli omkullkastade många gånger och än är vår resa långt ifrån över. Isaks läkare ringde i fre vi får nu i första hand vänta 3-4 veckor igen mer orkar jag inte berätta.

Sen har vi då pappa som jag har satt åt sidan för att orka och hur tror ni det känns. Det blev också så tufft av att se honom titta i tidningen och inse att människor i ens närhet trillar av pinn. Han ser trött ut och det tar mycket på honom, den jävla sjukdommen.

Sen har vi då kampen med företaget som behöver all fokus och det har jag inte. Insåg i dag när jag såg vår annons i expressen att sakerna i annonsen inte ens ligger i vår webbutik. Jag blir såå trött på mig själv jag fungerar inte ett dugg. Jag lägger mig på kvällarna och undrar om nästa dag går i hop ekonomiskt och det sliter i både kropp och själ.

Sen mamma-biten som ska handla, laga mat, tvätta, göra läxläsning, tider på fritids, lek med kompisar, skjuts till matcher (som Isak vill titta på) och nu ett väntande kalas i morgon med paket som knappt existerar och till helgen ett barnkalas...
Just nu är det så svårt med många bollar i luften och bara att stå i mataffären och fundera ut vad vi ska äta skulle kunna få mig att braka i hop totalt. Men jag biter i hop och trampar vidare. Har haft 2 lediga dagar men det hjälper inte ett dugg då jag ligger efter med precis allt allt och en av dagarna har varit i kalasets-tecken så ledig är man inte. Jag önskade ha någon dag där man hade långsamt och bara fick njuta av det.

På det så ska man sen själv leva med en förbannad sjukdom och ha dagligvärk. Även om jag är rätt van vid smärtan så är också den inne i sin värsta period och då tar den också rejält på ens krafter. Jag blir också både arg och ledsen och det känns så orättvist jag orkar inte ha ont..det får vara nog.

Skulle nu behöva sova men som ni märker så är hjärnan på högvarv och jag vill inte vara så här. Jag vill vara en glad och stark människa som orkar och är pigg i huvudet.

Jag vill att allt ska vara som vanligt igen.
Jag vill kunna säga att jag är tacksam över så mycket men jag kan inte just nu och det är tungt.

Jag vill kunna känna glädje i kroppen igen.

Jag vill ha friska barn och slippa känna ständig oro.

Kram Petra