runt det förra inlägget. Har fått mest positiva reaktioner men också negativa. Jag är rätt öppen med hur vårat liv är nu, men min mening och förhoppning är att det också kan hjälpa andra i liknande situation. Jag vill inte trampa på någon utan bara beskriva hur det känns och kanske väcka tankar hos anhöriga hur viktigt det kan vara med stöd. Man orkar inte be om hjälp utan behöver vänner, familj, arbetskamrater ..som själva är handlingskraftiga. Egentligen kan inte någon plocka bort det jobbiga men jag lovar man kan underlätta en hel del bara genom att vara en medmänniska. I bland behöver man prata lite, i bland kanske en kram sitter fint, en tanke i ett sms det är inte så svårt. I bland måste man också kunna acceptera att vi inte orkar prata eller ens svara på ett sms men bara att vi sett att någon ringt eller skickat ett sms betyder mycket. Tänk mina allra finaste vän Lena som när hon känner för det skickar mig varma sms som jag nästan aldrig svarar på, men jag vet att hon vet att jag läser och dom stärker mig för stunden och hon kräver inga svar tillbaka utan fortsätter ändå att finnas där. Det är vänskap för mig. Kram bästa Lena !!
I dag kom också ett mycket fint brev via FB som var väldigt betydelsefullt. Någon annnan hade gått igenom samma sak och förstod mig och bekräfftade att det gör ont,ont i den resa man gör bland människor. Tack snälla P det gav mig i dag vad jag behövde.
Kanske får vi lägga bloggandet på hyllan ett tag igen även om jag mår bra av det då det ändå har rört upp en hel del i dag. Vi får se, vi tar en halv dag åt gången. Jag har fortfarande GTB berättelsen i bild & text som jag vill dela + en del annat...men som sagt
Tänk att lite vanlig medmännsklighet skulle bli en sån sak...Det är bland det härligaste som finns att göra någon glad det ger hundra gånger tillbaka. Det är det bästa med vårat jobb alla fantastiska människor vi träffat och träffar. I dag på fm hade jag en fotografering och lite senare på em kom treåringen tillbaka med en underbar sommarbukett till mig. Härliga familj och spontana barn det är kärlek för mig !!
Det är det viktigaste för mig att lära mina barn att ibland tänka på andra. Att Ge något, det är sån kick att se när människor blir glada =)
Kram alla
Petra
Blir tokig på blogger !!
Försöker svara på era kommentarer i den rutan men det går inte! Skriver därför här
Försöker svara på era kommentarer i den rutan men det går inte! Skriver därför här
Tack goa Anna för fina och viktiga ord. Det är så skönt när man får lite ny styrka av er. Är också en skön känsla när man märker att det finns människor som förstår oss och det jag skriver. Glad Midsommar på er hela familjen.
Kram Petra & co
Kram Petra & co
Tack snälla P för pratstunden i dag! Kram P
Ja Carina vi blir nog sittandes brevid våra grabbar en längre tid så absolut nästa gång blir det fikakorgen ;) Det är det enda positiva i resan att jag har dig och du vet precis vad vi går igenom. Är också så skönt att vi i bland bara sitter tysta brevid varandra men ändå finns där, det är vänskap för mig. Vi hörs snart igen Kram
Hej Petra!
SvaraRaderaKlart du ska blogga om du (och din familj) mår bra av det!
Känner så väl igen mig i det du skriver om att de man tror/önskar ska "följa med på resan" inte gör det. Medan andra, som man inte hade förväntat sig, stöttar en till max.
Det gör ont! Samtidigt finner man på detta sätt nya, fina vänner!
Som du också är inne på, vet man efter en sådan händelse som ni är i, hur man ska fördela sitt engagemang och sin tid själv.
Tyvärr tror jag också att det finns människor som skulle vilja finnas där och stötta, men som inte har styrka och mod till att göra det.
Jag önskar er en riktigt fin sommar, med mycket fotboll och många bilar! Försök att tänk på er själva i första hand, det är inget fel i det.
Kram Anna i Gopa
Tänker på er och är glad att mina ord kanske gjorde någon skillnad. Glöm inte att orden och tankarna är dina/era och de kan ingen döma er för. Kram P
SvaraRaderaSkrev en kommentar igår men det blev nåt error när jag skrivit klart så jag gav upp. Nytt försök nu.
SvaraRaderaDet är självklart att ni ska fortsätta skriva om ni mår bra av det! Var och en väljer ju själv om de ska läsa bloggen eller inte. Tar man illa vid sig av något får det stå för den personen.
Dessutom tror jag det kan vara viktigt att medmänniskor får tips på hur man kan bemöta människor som har det svårt. Alla kanske inte förstår att det räcker med en kram, ett ord eller kanske inga ord alls, bara att finnas bredvid.
Jag hoppas ni fortsätter skriva bloggen. Om inte helt öppet så kanske ni kan göra bloggen privat så de som verkligen vill kan följa bloggen och övriga "slipper".
Stor kram från Katarina