Lyckansväg..

Som ni märker så blir det längre och längre mellan inläggen och tyvärr så beror det inte på att allt känns lite lättare utan snarare tvärsom. Under året som gått så har livslusten kramats ur en lite för varje gång som vi klivit ner oss, varje händelse, varje besked. Dom första gångerna står man med tron om att det kan inte bli värre och det här fixar vi. Nu står man likgiltig inför varje ny motgång för man vet att den där ljusningen som man trodde på förut inte längre existerar. Räddslan, oron och skräcken inför framtiden har bara växt sig större och äter sakta men säkert upp en innefrån.

Har alltid haft förmågan att kunna leta upp någon ljusglimt för att lätta upp tillvaron lite men nu vet jag inte alls längre var jag ska leta. Det är tungt att vara på jobbet i perioder, det är tungt att vara hemma i röran, det är tungt att gå med en ständig oro hur Isak mår. Vi har också på slutet satts på prov då Isak vill göra saker med skolan och kompisar som vi inte kan säga Ja till hur mycket vi än vill, det känns förjävligt.

Ja ni jag söker med ljus och lykta efter att hitta lyckansväg igen. Har ni några tips tar jag/vi tacksamt emot dom. För i min absolut tyngsta period på länge så är det en jätte sorg i sig att människor i ens omgivning gått vidare för längesen. Människor finns precis när något händer men just då är man inte ens mottaglig och närvarande då man har fullt upp med sin egen chock och sorg. Det är nu långt efter när allt börjar att trilla ner som man behöver nära och kära. Ja livet är en hård skola, det är inte ett, för egen del så har jag även tappat tron på just människan. Kanske låter det väldigt hårt men helt ärligt så är det just så jag känner. För några dagar sen har jag inte ens klarat att skriva detta men i går kändes det som om dom bättre timmarna var flera än dom sämre och då hämtar man lite lite kraft igen. Försöker nu bygga upp lite motstånd för att fixa en ev skitdag på torsdag... så just nu håller jag tummarna att Isak står på benen lite till. Det låter nog väldigt negativt att man tror det värsta men vad kan man annat göra då vi i 9mån levt med att något är fel med Isak men fortfarande är han inte hjälpt på någotvis, på det kombinerar vi en cancersjuk pappa/morfar som dom inte vill behandla med annat är bromsmediciner. På det finns andra saker som är alltför privata att gå in på men lika tunga. Så tankarna på att det är går bra finns tyvärr inte vilket i sig är en tyngd även det. Att leva sitt liv med denna tyngd på sina axlar blir tufft, varför kan det inte bara vända nu !!! Behöver verkligen se ett uns ljus, känna en liten lycka. Det lilla för oss blir så Stort.

Kram

Petra