torsdag 10 februari 2011

Tårarna stiger i ögonen

Ingen trevlig post att få...en jävulsk el räkning på företaget..
+ en del konstiga höjningar på annat !?
Jag tyckte ändå i går att vi trots en jätte motgång samlade oss rätt bra skrattade åt allt elände och bestämde oss för att gå vidare. Men det tar ändock på krafterna och jag kan väl inte riktigt tycka att det är rättvist att vi skulle få denna trevliga post i dag. Ärligt talat så undrar jag nu hur vi ska hålla i hop detta och orka...

Pappa är heller inge bra..
och på tisdag är det dags för att ännu en gång, ladda för ett besked om Isak..om vi får nått..
och i slutet av månaden ska även pappa på en kvartals-kontroll..
Beskedens månad..

Ja nu kändes det jävligt mörkt igen..
och jag vet att det är långt ifrån slut, det är det som är det värsta.
Därför var det just så skönt att planera lite nytt kring företaget, skingra tankarna med något annat. Ha något att planera för se framemot..men nej, varför ska nått få vara enkelt? Varför hann jag kliva in med en fot i en ny lokal? Varför hans det ge en massa löften som ändå aldrig skulle fungera i praktiken?

Men det är skönt att skriva av sig lite, ta nya tag. Bita ihop och gå vidare för det är just det livet går ut på, eller?


Kram Petra

4 kommentarer:

  1. Tänker på Er och hoppas att det vänder snart..
    Kramar Linnea

    SvaraRadera
  2. Dom kan väl inte bara höja saker sådär, är det för att dom lagt ner mycket på att bygga klart bubbelroom eller, isåfall är det för dom som det ska vara lite extra dyrt, ni ska fasen inte bli lidande.
    Nu är Åsa lite arg faktiskt, väääldigt arg också !!! Vem är det man ska prata med, för va ska jag göra utan er ????

    SvaraRadera
  3. Styrkekramar till er!!!!

    Läser bloggen ofta men dålig på att kommentera.
    Men tänker på er och hoppas nästa besked är lite mer positivt :-)

    Kram Jennie Tranås

    SvaraRadera
  4. Livet är bra orättvist!!
    Min pappa har jag inte hört ett ljud av sen nyår då jag pratade med honom och hans "kära" hustru bokstavligen slet av han luren och skrek att hon aldrig ville se oss där nå mer och att hon stått ut med oss i 10 år!! Va säger man då? Trodde att man som pappa då stod upp för sina barn men tydligen inte....
    Kram och hoppas allt löser sig för er

    SvaraRadera