Så var det dags...

I morgon när vi vaknar så har vi dagen vi väntat på sen 7 nov framför oss. Har ju gått ett tag och för att överleva så har man lärt sig att plocka bort tankarna och nu kan det ibland inte ens kännas verkligt. Eftersom innebandyn också haft ett uppehåll över jul så har inte heller det gjort oss påminda.

Tankarna rusar igen, kroppen skakar, magen svider & hjärtat skär.
Vad har vi för besked att vänta ?

Hur ser Isaks framtid ut?

Är det som dom tror, genetiskt. Vad blir då nästa steg och hur många är vi som lider av samma sak?

Hur kommer Isak att ta det hela? Jag vet att om vi får ett negativt besked så krossas hans drömmar, hans liv slås i spillror. Han lever för sin idrott dygnet runt det är inte rättvist.
Han är 13 år och det kan vara nog så tufft bara det. Nu ligger han på kvällaran och funderar på om han någonsin mera får spela en match och han funderar på hur länge till morfar får leva. Det är en tung sak för mycket.

Hoppas att ni är med oss i morgon. Jag/vi är så fruktansvärt tacksamma över ett otroligt stöd från varma människor som dykt upp i allt det här. Ni betyder oerhört mycket och vissa dagar har ni varit anledningen till att orka lite till, det ska ni veta !!
Vet att endel av er bett att om vi orkar så vill ni att vi hör av oss i morgon och berättar hur det gått. Eftersom jag vet att ni är så kärleksfullt engagerade så lovar jag att göra mitt bästa här på bloggen i morgon kväll.
Fam P er ska jag försöka att höra av mig till personligen på ett eller annat sätt. Jag tänker lika mycket på er, det är en mardröm vi delar tillsammans. Vet att du/ni är med oss hela tiden och vi likadant med er! Försök att kämpa på och hitta samma väg igen man blir så mycket starkare då! Men det är lätt att ge rådet men att sen fixa det, fy fan rent ut sagt. Men vi måste för både våra grabbars skull och resten av familjen.

Tänk om det händer ett mirakel !?

Ellr om det inte gör.....

Kram Petra