Pressen

Har nu ändå haft några bra dagar då vi faktiskt fått tagit på Lyckan. Men lika plötsligt landar man igen... Det var så skönt i lördags att se Isak och en kompis skratta och sparka boll hela dagen. Det är lycka !! Vi bestämde då på em att Isak lika gärna kunde börja spela matcher direkt. Varför vänta, varför inte passa på att leva lite !? M körde sen honom till samling på sön fm och jag kom strax efter. På väg dit ringe jag syrran då adrenalinet pumpade, Isak ska spela match !!! Jag var sååå lycklig som vi väntat på detta. Men helt plötsligt kom det man inte vill tänka på, tänk om han skulle tuppa av i första matchen ? Vårat fall skulle bli enormt då lyckan just nu var så stor. Annars går man på något mellanläge, men nu var allt på topp för en stund. Jag slog snabbt bort tanken och unnade mig (&Isak) en stund av moment. Det var verkligen en härlig känsla att se honom, dessutom så gjorde han det hur bra som helst. Men under andra halvlek så blev det plötsligt helt tyst och jag kände hur folk tittade på mig och man får hjärtat i halsgropen. Tittar ut på planen och försöker att se Isak och ser honom komma haltandes Puh han står upp. För ett ögonblick känner man hur skör man är... När han en stund senare springer i hop med en kille och faller och man ser honom liggandes på plan så vill man bara kräkas. Minnena kommer så snabbt tillbaka och man ser hans stela kropp, man ser han stora tomma ögonen när han vaknar till, man känner den enorma räddsla som byggts upp sen i höstas. Man hinner känna så mycket trots att han ramlat och rest sig upp inom loppet av några få sekunder. Det lyckorus man hade kom snabbt tillbaka till jorden igen, men vi fick känna på den en stund och det var härligt.

För övrigt så mår jag nog igen lite sämre igen. Det är så jobbigt att leva en halvdag åt gången. Alla planeringar man gör rasar lika fort och man får hela tiden tänka om. På det ska man komma i håg allt runt omkring som ska göras. Men det första man utgår i från i alla lägen är Isak och beredskapen på det värsta... I går kväll när jag la mig kom jag på att jag glömt att skicka in till FK sen vi var i GTB. Vet att det låter som en småsak men man blir så trött på sig själv, inget fungerar längre. Listan på bortglömda saker och saker som skulle gjorts är så jäkla lång att redan här är jag så förvirrad att jag inte vet var jag ska börja. Hade på påsklovet (då det blev gtb i st) bokat in tid men en mäklare för att kunna få vårat hus värderat. Hade då också ordnat ett par dagars ledigt innan för att kunna städa upp lite, men det blev ju aldrig så och nu ganger det i mig att det kommer aldrig att bli av. Vi behöver få det värderat så att vi kan bygga ut, få en till toalett och ett sovrum nära Isak. Jag kommer aldrig att få till det igen och tyngden är enorm.. Det är en sån press att leva med känslan att han kan tuppa av närsomhelst, varsomhelst...hjärtat skär.

Men i dag efter skolan åker vi och klipper oss, små stunder få bli bra stunder.

Kram alla

Petra