Kvällstankar

I går kväll kom en mycket tyngd och ledsen pappa hem. Tror att han och mamma haft så mycket hopp till först en operation och sen cellgiftsbehandlingen. I går kväll hade mamma varit ledsen och orden läkaren sa i går hade börjat sjunka in "Cellgifterna är ingen garanti på att det hjälper". Vi andra har nog redan innan både sett och förstått allvaret i det hela även om man inte vill. 

Jag slits nu i hundra bitar och vill räcka till överallt. Jag vill finnas hos mamma dygnet runt, jag vill vara runt mina barn, jag vill kunna åka till mitt jobb. Hjärtat dunkar hårt och sorgset. 

I går kväll när jag la mig så försökte jag gripa tag i vilken dag det är, vilket datum det blivit. Det är nu 4 veckor sen mamma fick lite ont i magen och besökte då vårdcentralen. En inflammerad ficka på tarmen och skonkost blev diagnosen. För varje dag som gick fick hon ondare och på lördagen åkte hon in akut. Redan då anade jag oro då hon inte "ger upp" i första taget. Misstänkt inflammerad galla. Där tappar jag greppet ringer till min kusin och gråter och säger att jag inte orkar mera. Orken är slut.... Men en lite galla hade vi överlevt. Efter det blev det sen smäll på smäll. Ovisshet och väntan på nya besked. För varje dag har hon blivit sämre. Så svårt att greppa att det egentligen gick från en dag till en annan. Det märks också på lasarettet att det är en väldigt snabb sjukutveckling. Man undrar varför? Finaste människan på jorden som kämpat hela sitt liv med motgångar. Vi såg så framemot en lite lugnar tid tillsammans efter allt som varit. Man undrar massor, hur sjutton är allt fördelat? Men som jag sagt förut jag vet att ens föräldrar en dag ska bort det är inte det. Det är bara ALLT som hänt senaste 3 åren var vi tvungna att få mera? Man vill orka och man vill också klara av att ge.

Det är tungt att se henne lida Så. Tänker mycket på hur hon ska palla cellgifterna. I går tog vi rullstolen 3 våningar ner till onkologen hann sen sitta i väntrummet någon minut när J ser hur slut hon är. Vi får be om en säng hon får lättare att andas när hon ligger ner. I går kväll när pappa var där så skickade hon hem honom för att få vila så att hon sen skulle orka sätta sig för att ta sina tabletter. Det säger en heldel om skicket...

Har i dag varit hemma lite på fm då Isak tagit blodprover. Har fått i ett par tvättmaskiner och lagar mat för första gången på länge. Sen bär det av mot mamma. Allt är tungt, sakta men säker inser man när man ser kaoset runt omkring sig.

En liten stund till.

Kram Petra