Funderingar

För många år sen funderade jag mycket över hur man i jobbiga besked/kriser kan fungera i det "vanliga" livet. Jag minns en gång då jag visste att det satt en familj med dom tyngsta beskeden att pappan skulle dö. I familjen fanns två mindre barn. Vid matbordet den dagen grät jag och undrade hur den familjen klarade av att sitta vid sitt bord och äta. 

Många tittar nu på oss som om vi är med om det värsta och säger att vi kan inte tänka oss hur ni har det. Så har jag också tänkt att vi har det inte värst tänk dom som förlorar ett barn tex. Men jag tror inte alls att vi ska jämföra något om vem som har det sämst eller ej. Tycker hellre vi delar våra erfarenheter och stöttar oavsett vad. Vi delar alla samma oro över våra barn litet som stort. När det kommer till kritan kan man bara gå till sina känslor och även om jag inte förlorat ett barn så har många stunder runt Isak varit otroligt jobbiga. Dom upplevelser vi haft är långt ifrån bearbetade men vi tar oss framåt sakta men säkert och är medvetna om att det får ta sin tid. 

Jag är också mycket medveten om att jag en dag står utan mina föräldrar. Det som hänt nu blev bara på tok för mycket då vi inte har kraft kvar. 

För 2-3 veckor sen var mamma pigg nu ligger hon bara, det gör ont långt in i själen. Det gör också så ont att veta att mina barn inte fick en paus från allt det tuffa. Vi kastas från det ena till det andra....

Har nu många att vara orolig för och tankarna far på vem som faller för pressen först. Vem sopar upp vem? Mamma var ju grunden i vår snurrande värld! Hur kunde detta hända? 

Det är Stora funderingar som brinner i huvudet.

Älskade dotter som frågar rakt ut.

Är mormors cancer god eller ond?

Dör mormor eller morfar först?

På A svarar jag ond

På B svarar jag vet inte

Är tacksam över att ni hör av er <3>

Just nu vet vi knappt själva vad vi behöver hjälp med, dels tror jag det är en chockfas sen behöver vi det slutliga beskedet nästa vecka. Men vi vet och är inte rädda för att be om hjälp när det behövs. Just nu är det viktigaste att veta att barnen har någon dom törs prata med även om jag vet att mormor fortfarande lyssnar med det örat <3>

Kram

Petra