14 dagar har nu paserat

I morgon är det dags igen

Blodprover har i dag tagits för att se om mamma är "frisk" nog att klara cellgifterna som ska tas igen under två dagar. Även om hon har haft någon bra dag så lägger maskineriet in att det kan gå fel. Frågade därför i dag sköterskan när dagens blodprovs svar var klara. Då tiden för behandling i morgon är mitt på dagen så trodde hon att dom skulle höra av sig i morgon bitti om det inte skulle bli av. Dom ringde redan i dag... klump i halsen när mamma ringde och sa det blir ändrade planer i morgon (det är jag som ska följa henne). Men som tur var så var det inte dom vita & röda blodkropparna som krånglade utan ett blodvärde på 81. Hon måste in redan 8.30 för att få blod så att hon sen klarar att ta emot gifterna. Puh!

Jag är glad att hon är piggare men det är ändå något som inte riktigt känns ok. Varför tar dessa faser så stora propotioner? Hon sa själv till sköterskan i dag att hon känner som om hon går på knark, hon kan inte vara still. Från att sängen varit hennes bästa vän så är den nu bara jobbig, hon får tvinga sig dit för att vila. Bör hitta en lucka och kanske få prata med någon om det kan vara så här. Är det en fas? Är det kortisonet som gör henne så? Är det tumörerna som påverkar? Är det cellgifterna? Försöker hon skjuta bort sina egna jobbiga tankar? Ändå är jag glad hon är plirig i blicken och på G på något konstigt vis. Försöker också tillåta mig att tycka att det är ok här och nu i dag, vet att det kommer sämre dagar...

Let´s Go

Cellgifter

Here we come

Gojatt (som Lisan säger)

/ Petra