Ensam helt plötsligt

som tur är bara en stund till. Har inte ork att sjunka alltför djupt...

I dag försöker jag av bästa förmåga. Kände mig så hoppfull när jag åkte mot mamma i morse. Tyckte i all röra som blev igår att det ändå kändes helt ok när vi åkte och att pappa pratat med henne i morse och hon då berättat att andningen kändes bättre. Men det mesta sopades bort när jag klev in till henne... Borta var leendet när jag kom och känslan av hur sjuk hon är blir då så mycket starkare. Hon berättar att det kommit för en halv timme sen dom jobbiga svettningarna och tröttheten. Min finaste mamma. 

Några stapplande steg längre ner i korridoren har vi sen en möte med en dietist i det hemska rummet. Kontoret där det vidriga beskedet om cancer kom. Det gör ont. Mitt liv min värld kommer aldrig mera bli som vanligt igen. Med det menar jag inte att jag kommer leva olycklig resten av mitt liv, jag menar bara att en del av mig redan nu är borta. Även om cellgifterna kan förlänga så är det fortfarande det faktum som överläkare Helgi sa du kommer aldrig att bli botad.

Efter dietisten vilar mamma lite för att sen orka med att duscha av sig något. Vi har gjort det förut jag och mamma men denna gång blir annorlunda. Det gör ont att se henne så orkeslös och i rummet ligger doften av sliten gammal avdelning med bruna fläckar runt dörrar och golv. Men det tyngsta av allt (som tom gör ont att skriva) är att jag doftar cancer och jag får verkligen det sjuka slängt rakt in i näsan och in i min själ. Tycker synd om mamma det är ju inte hennes fel och jag nästan skäms för mig själv att jag känner så. Jag biter ihop och tar upp en bit av mitt nytvättade hår för att lukta på. 

Stegen ut mot bilen är tyngda och jag tycker ibland att husen snurrar runt mig och det känns som om det svartnar för ögonen. Allt börjar slita på så är det. Väl hemma går jag förbi samma soppåse på bron som jag tittat på ett par dagar nu, jag ser på blommorna som dör bort, Lisas handduk på soffan, röran i köket ...men kroppen är handlingsförlamad och allt jag orkar är att bara glo på skiten. I alla saker finns också hundra tankar, längtar efter Lisan tex och önskade att jag bara fick vara en bus-moster just nu. Tyngden på axlarna är så tunga att bära och man önskar bort allt det onda och man längtar så efter att bara få vara vanlig igen. 

Mitt i allt vill jag nu bara in till mamma. Vill finnas där, vill hjälpa!!!  Frågar mig själv hur man plockar upp det "vanliga" igen. Jag vet att man gör det och jag kan göra det vi har ju erfarenhet men detta blev bara sju resor värre ivårat redan jobbiga liv.

Kram

Petra