Så fick hon ett dygn i hemmets trygga fort. Jag & J körde in henne till kvällsmaten. Förvirringen börjar nu på att bli total. Tappar kontroll över hur länge vi varit i sjukbubblan, vilken dag det är, om man ätit osv Första tiden gör man bara per automatik men nu börjar både kropp & psyke säga att det inte är ok. Men vem kan välja det? Att det inte är ok, man får bara hänga i och göra det bästa.
Mange fick ut henne på en promenad runt huset.
Kusin Maggis har pysslat med mat & fötter. Skönt att få släppa taget lite.
Nu går det tunga oket på igen. Nästa hemska etapp i morgon kl 10. Första mötet med onkologen. Tycker dom att hon är stark nog för cellgifter? Om inte, vad innebär det? Hatar dessa laddningar som måste till, mardrömmar.
Får vara uppe sent igen så att man somnar av ren utmattning.
Kram
Petra
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar