Hjärtesorg

Det känns som den avskyvärda sjukdomen tagit en bit av mitt hjärta - det gör ONT nu. Kropp & själ genomgår olika faser chock-ilska-rädsla-maktlöshet-tomhet-tyngd-sorg-hopplöshet. Hamnade igår kväll verkligen i sorg-fasen & rädslan av att mamma aldrig mera kommer orka gå upp och hälsa på oss som hon i princip gjort varje dag sen vi flyttade hit för 12 år sen. Det blev en jobbiga kväll.

I dag har vi försökt jobba både jag och M. Det som förr ändå varit det stället där vi landat lite och kunnat skingra tankarna för att sen få lite ny energi. Nu är kraftlösheten ett faktum. Man ser Allt som ska göras runt omkring en men man kommer liksom aldrig dit. Kroppen är tung och seg, tankarna i huvudet spinner runt och biten i hjärtat värker. Inte ens jobbet ger kraft längre....
Man trampar vatten.

Plötsligt ringer telefonen och jag säger till M det är mamma, man känner sånt just nu. Hon ringer för att berätta att hon beslutat sig för att ta permis en natt. Hade önskat att hon varit kvar för antibiotikan och för att hon har en tid på mån morgon + att hon kräktes i går igen. Det blir ett stort ansvar när hon är hemma. Men jag förstår henne också hon vill ha miljöombyte och kanske lite "vanlig" hemmatid även om hon är sängliggandes. Vid halvfem ringer hon mig och berättar att sjukbilen nu hämtat henne. Det gör ont igen min mamma var frisk för 1 månad sen nu fraktas hon liggande med sjuktransport hem. Biten i hjärtat gör sig påmind igen. Jag hoppar in i bilen för att hinna hem och möta upp. Regnet faller mot bilrutan och när jag närmar mig Rogvägen ser jag en fin regnbåge som blir en Välkommen hem symbol. Det känns som man kan ta på känslorna dom är så starka. 

Mange sitter nu där och lär sig att göra res & lönerapporter. 

Livet är förunderligt & skört.

Jävla cancer!

Kram

Petra