Vi sjunker sakta igen

Mamman är sämre.

Det vill inte lätta efter lunginflammationen. Allt rinner rakt igenom och hon är nu sängliggandes, sover mycket. Dom tror ev på antibiotikan men hon har återigen tappat all smak precis som i somras och det beror inte på någon lunginflammation säger min lillasyster i dag. Så sant. Mamma säger i dag det känns som smaken kommer ända nerifrån tarmarna. Vad händer i din kropp finaste mamman? Hon provade lite julmust och det smakar bara gift säger hon, allt smakar skit! Gjorde i dag mos och en stackars fiskpinne till henne precis som då i somras. Är vi tillbaka på ruta ett?

Vill inte ta till mig, 

vill inte tro på det!

Det är en tuff tid helt klart.

Man försöker att leva "normalt" i små stunder 

i sitt jobb, med sina barn, på Ica.

En stund går det men det gör allt ondare när man kastas tillbaka till det som faktiskt är verkligt. Den dödliga förbannade cancern! Ovissheten, rädslan över dom smärtor hon ska behöva ha, skräcken över den dag hon somnar. Ont är bara förnamnet däremellan ska man hämta någon form av balans och kraft.

 Lätt, nej knappast.

Val, inga alls.

Men det är livets gång och man hoppas bara att man hänger i.

I morgon ska det tas prover inför cellgiftsbehandling ons & tors. Väntan på vad dom säger om hon klarar dom eller ej är tuff men har gjorts förr och kommer förmodligen göras hundra gånger till i denna familj. Önskar bara att vi också kunde få någon form av ro i framtiden där varje dag inte behöver bestå av oro. Längtar enorm till den tiden långt där framme.

Krama om era nära

tala om för någon att ni tycker om, det kan vara så värdefullt!

Kram

Petra