Äntligen

så kom hon i alla fall och jag har blivit moster igen.

STORT!

En otrolig befrielse att allt gått bra trots 14 dagars extra väntan och en del extra gram att kämpa ut. Även om detta är ren och skär glädje så töms man på energi när man väntat så i detta kaos och funderat till och från på att allt ska gå bra. 

Att springa mellan en illamående sjuk mamma hem till telefon för att vänta samtal om ankomsten på denna lilla tjej blir aningens vrickat men så är vårat liv just nu. 

Mamma är så pass svag så veckans behandlingar blev aldrig av (kanske jag skrev i förra inlägget) hon mår skit och lite till. Mycket tungt att se henne så nere, hör inte till vanligheten inte ens i detta. Hon tom svär över hur tufft det just nu är :( den som känner mamma förstår då att nu är det illa. Jag hoppas, hoppas att kortisonet redan i dag får det att vända något så att hon känner någon form av hopp igen!!!! Hon behöver börja äta igen hennes ansikte sjunker in igen och hyn är gul/grå.

Har också många av mina tankar hos min kusin vars goa lilla son 1 år ska genomgå magnetröntgen i dag. Något gick fel under hans förlossning och många frågor finns nu. Precis som det vi genomgått med Isak så måste man låta tiden ha sin gilla gång i detta. Det finns ingen läkare som har ett rakt bra svar efter bara en undersökning. Man får leva i en ständig ovisshet...

Det är tur att barnen ger så fantastiskt mycket tillbaka.

Vi kämpar på tillsammans!

Fick nyss en bild på min mobil på mosters tjejer. Printade ut den och Mange gick ner med den till grannarna. Härligt att kunna sprida lite lycka!

Lovis har lagt nykomlingen som bakgrunds bild på sin mobil ;)

Planen är att styra kosan mot bebisdoft i dag!

Men numera blir allt som det blir det man tror ska ske om en timme blir aldrig riktigt så. Vi kör en timme åt gången och hoppas på att bebisen är inom räckhåll :)

KRAAAAAM

Petra