Dödens hus

Mycket starka ord.

Kan kännas så känslokallt att uttrycka sig så men det är sanningen. Mina föräldrar har båda obotlig cancer och för varje dag som går närmar vi oss slutet.

Mamma blir inte bättre och just nu ligger en viss känsla över hela huset det kan man inte bortse från. Självklart hoppas jag på att den extra insatta lite akuta tiden på måndag med en onkologläkare ska ge lite hopp igen! Men jag vet också att det nu är halmstrån vi greppar och förmodligen det sista. Det gör ont, ont. Har nu under em gjort ännu ett samtal till palliativa...

Mamma berättade för en tid sen hur tacksam hon var över sitt nätverk som hon ser som ett cirkusnät. Hon beskrev hur det kändes med att jämföra sitt nät med trampolin-akrobaterna på cirkus. Hur vi står och håller i detta nät och plockar upp henne när hon faller. Det har hänt så mycket på dessa 3 månader och jag kan inte riktigt känna att vi längre bildar detta nät. Jag vill ta del av henne men det är inte heller lika lätt av olika själ. Även fast bloggen är låst så finns det spöken i garderoben som ännu inte kan släppas ut. 

Jag inser ändå att vår tid börjar att ta slut och jag måste försöka hitta oss tiden jag & min Älskade mamma.

Under tiden bygger jag mitt egna nät som jag mer beskriver som spindelns. Mitt nät sitter på sköra halmstrån än och vill inte riktigt kännas stabila. Det är så mycket som stormar omkring detta att jag aldrig riktigt hinner låta det få trygg stabilitet. Jag jobbar på det varje eviga minut för mig & min familjs skull. Alla känslor är nu Så starka. Tanken vid hur mycket jag Älskar mina egna tre griper tag i hjärtat och tar nästan andan ur mig samtidigt som tårarna stiger högt i ögonen. Sorg & Lycka, Liv & död allt går hand i hand.

Kram

Petra