Väntans tider

En tät vecka hopar sig nu.

Sitter i skrivandets stund och kikar ner mot granngården väntandes på att deras bil ska komma. Ännu en gång väntas besked, denna gång svar på pappas röntgen. På måndag är det mammas tur och då är jag med på lasarettet men före hennes röntgenbesked så ska vi först på pacemaker kontroll med Isak. Mitt i allt så går man också och väntar på ett samtal med glädje :) att bebisen kommit ut hel och ren ;)

Nästa ons & tors dags för cellgifter igen och på fredag styr vi kosan mot Karolinska. Alltså en milt sagt späckad vecka och på dessa bokade tider så hinner ju ett och annat inträffa i vår kaosvärld. 

Känner att det just nu är en svår kombination att också hinna ta på sina känslor något. Sen en vecka tillbaka så är hon allt bra sämre, mamman. I går när jag träffade henne så hade hon sovit en stund vilket var längesen. Hon frågade mig Varför är jag så trött? 

Min lilla älskade mamma det är så svårt att ge dig svaret då du lever på så mycket hopp, vilket är bra. Hellre det är att du ger upp men ibland blir det också svårt att prata som vi alltid gjort. Det gäller att hitta balans i allt och jag försöker.

Denna väntan gör att både kropp och knopp lägger av och bara väntar. Hatar den apatiska känslan! Jag gör saker men allt går så sakta och jag har väldigt svårt att hålla tider. Livet står stilla på någotvis ändå är jag sysselsatt hela tiden, men med vad känns det som ibland. 

Väntan, beskeden äter upp mig....

men jag kan inget göra än att bara beta av bit för bit och hoppas att jag inte hamnar i det djupaste djupet. Behöver varje dag något litet att glädjas åt och i vårat nu behövs inte mycket. När glädjen känns så känns den ordentligt. 

Hopp & förtvivlan.

Låt mig få gå mina tunga steg ner snart och höra vad som sagts!

Var rädda om varandra.

Kram & Kärlek

Petra