Gårdagen

Körde i går morse in mamma till onkologen där hon fick kontrastvätska och sen vidare till röntgen. Inför varje tripp vi tar känner jag mig numera så tyngd men när vi väl är på plats så infinner sig ett konstigt lugn. Det är mysigt att bara vara med mamma, det är lyxvara. Men det gör ont att hon ska behöva få obotlig cancer innan man gör det! Tankar är inte alltid lätta att hantera. Då en av pappas mediciner är på väg att ta slut så passar mamma på att ta med burken och beställa mera. Sköterskan tittar på mamma Ja det hör verkligen inte till vanligheterna att ett par går här samtidigt.... är på väg att säga och Ja det är mina föräldrar! Inget som faller över oss tycks vanligt....

Önskar man vore unik på annat sätt.

Efter lasarettet så åker vi ner på stan en sväng, äter lite vegetarisk buffé. Mamma köper mig sen en klänning & två linnen. För att du är värd det säger hon...

Sen så kör jag henne till tågstation då hon beslutat att hon ska åka till Gävle för att plocka med lite bebiskläder. Tokiga mamma, starka mamma!

Åker till jobbet ett par timmar sen är jag helt färdig.

Allt har gått bra, mamma och jag bläddrar i tidningar tar allt lugnt ändå är jag HELT SLUT. Tung & trött skulle nog kunna sova i hundra år.

Känner ändå när jag sitter med henne ser henne truga ner vätskan och grina illa att jag är mycket påverkad. Det gör så förbannat ont att se dom man älskar plågas utan att klaga. Har stått brevid en precis lika dan son, så tappra. Mina finaste. Det gör så ont, så ont.

Kram

Petra