Härligt!!!

Trött som bara den beslutar jag mig för att göra mat i dag då jag vet att det inte finns vare sig utrymme eller ork i morgon fm. Tycker för ett ögonblick att allt känns ok vid spisen , två rätter på G och jag unnar mig ett glas vin mitt i veckan då jag pytsat i det i grytan. Manges mobil visslar till med ett sms från mamma, pappa ligger nu med feber....

Allt blandar sig i ilska, uppgivenhet, frågor om varför allt på en och samma gång? Har vi förtjänat detta? Tydligen!

Nej tillbaka till spisen, leka "jag fixar" det leken en stund.

Förresten jag måste också plita ner vad som sas under dagens sjukbesök. Mamma berättade för sköterskan att hon förlorat 15 kg och hon svarade då mamma att hon inte tyckte att hon såg allt för mager ut ändå. Ärligt svarar mamma då att jag hade lite att ta av och tur var väl det. Då mumlar pappa om hur mycket han gått upp av bla mediciner men också för att han ej längre kan träna. Han berättar för sköterskan hur vältränad han varit. Då mumlar mamma från sin säng Var glad att du har aptit och kan äta och att du inte mår illa varje sekund! Båda lider på olika sätt och på väldigt olika sätt. Mitt emellan svart och vitt ska jag stå. Men för mig gäller vitt i livet. Lyckan i det lilla även om man kan ha svårt att tro det då jag mest skriver om elände. Men jag har en bra grund och jag har en förbaskat underbar syster med fantastisk familj. Jag har Mycket!

Kram

Petra

Varför nöja sig!?

Under em i dag fick pappa så starka smärtor att han kröp förbi mamma (som bara ligger i sin säng i vardagsrummet) gråtandes för att ta sig till soffan. Väl där fick han med smärtorna en rejäl frossa att han bara satt och skakade. Skyndade mig att ringa onkologen från jobbet men fick bara svar att dom kunde ringa vid 9 i morgon bitti.... 

Väl hemma hade han tagit mera morfin och fått lite balans i sina smärtor. Som tur är kom också palliativet till mamma med mera dropp och vi kunde rådfråga om morfinintag under natten då han vägrar åka till akuten. Har nu lovat att ringa in direkt i morgon.Vi som jobbar två dagar till utan personal önskade i bland att vi i af hade lite flyt när dom tänker må som sämst, Men nej det vill INTE vara enkelt.

Pissliv!

Vad gäller mamma så är det knappt att jag ens vill prata om det. Ser inga förbättringar och man får nu svårt att greppa något hopp. Sakta med säkert dra det ihop sig till att vi behöver en stab det ska gudarna veta. Har som mål att ta oss till måndagen och hennes onkologbesök sen finns stor risk för red alarm...

Tack igen Anette

vilket lyft & ljus i mörkret!

Kram

Petra

Glor ut

Sitter i mitt varma hem och glor ut i det kolsvarta mörkret i väntan på billysen. Dom är på väg ut med dropp till mamman. Allt är en känslostorm igen, gråter mig numera till sömns. 

Min finaste är också rejält tagen av stundens allvar. Ser i barnens ögon att dom vet, det gör ont.

Vi ska nu försöka oss på att jobba själva i dagarna tre. Känns tyngst att inte finnas brevid barnen. Vad gäller grannarna har jag ringt in hjälp i morgon. Fina farbror A  & faster L.

Jag känner att vi allt närmare kommer dagen då jag är redo att trycka på det STORA röda larmknappen. Vem som finns där då det vet jag inte riktigt.

Inga dagar är bra dagar men Isak fyller år om två veckor och Älskade kusin M ska om 4 veckor få sitt första barn. Vi vill att du tar dig samman och kämpar lite till för just nu har din låga totalt slocknat!  Önskar så att det var vår eller sommar det är mörkt nog ändå i min själ. Jag har med omsorg sparat fina grankvistar och kottar innan snön gömmer dom, jag borde plockat mera....

Kampen vi haft i tre år byggde vi kraft i att tänka på vilken fantastisk tid vi skulle få med dig mamma. Behöver just nu lite tala om att du lever så mycket under pappas villkor och du följer hans intressen. Ändå vet jag hur mycket du håller av mig & J och hur du avgudar dina barnbarn. Det har Inte varit lätt för oss och är just nu mera än vidrigt. Jag vill ge dig all kärlek och hjälp du förtjänar men jag når inte fram. Det gör mig så ont och jag vet att jag inte kan vända en livstid på en handvändning. Men att vi ska behöva skiljas så här är den värsta mardrömmen av dom alla och jag känner mig så liten och maktlös.

Av hela mitt hjärta Jag Älskar dig större än livet själv du är min familjs allt.

Kram

Petra

Dödens hus

Mycket starka ord.

Kan kännas så känslokallt att uttrycka sig så men det är sanningen. Mina föräldrar har båda obotlig cancer och för varje dag som går närmar vi oss slutet.

Mamma blir inte bättre och just nu ligger en viss känsla över hela huset det kan man inte bortse från. Självklart hoppas jag på att den extra insatta lite akuta tiden på måndag med en onkologläkare ska ge lite hopp igen! Men jag vet också att det nu är halmstrån vi greppar och förmodligen det sista. Det gör ont, ont. Har nu under em gjort ännu ett samtal till palliativa...

Mamma berättade för en tid sen hur tacksam hon var över sitt nätverk som hon ser som ett cirkusnät. Hon beskrev hur det kändes med att jämföra sitt nät med trampolin-akrobaterna på cirkus. Hur vi står och håller i detta nät och plockar upp henne när hon faller. Det har hänt så mycket på dessa 3 månader och jag kan inte riktigt känna att vi längre bildar detta nät. Jag vill ta del av henne men det är inte heller lika lätt av olika själ. Även fast bloggen är låst så finns det spöken i garderoben som ännu inte kan släppas ut. 

Jag inser ändå att vår tid börjar att ta slut och jag måste försöka hitta oss tiden jag & min Älskade mamma.

Under tiden bygger jag mitt egna nät som jag mer beskriver som spindelns. Mitt nät sitter på sköra halmstrån än och vill inte riktigt kännas stabila. Det är så mycket som stormar omkring detta att jag aldrig riktigt hinner låta det få trygg stabilitet. Jag jobbar på det varje eviga minut för mig & min familjs skull. Alla känslor är nu Så starka. Tanken vid hur mycket jag Älskar mina egna tre griper tag i hjärtat och tar nästan andan ur mig samtidigt som tårarna stiger högt i ögonen. Sorg & Lycka, Liv & död allt går hand i hand.

Kram

Petra

Hur gör man?

Mycket tyngd och djupa funderingar hänger på bloggen. Men det är också just dom bitarna som måste ur mitt system, sättas i bearbetning på något vis. 

Efter mitt senaste inlägg då jag blivit moster igen för andra gången och mamma var något piggare så somnade jag av ren utmattning. Man förväntar sig i sitt vanliga liv ett lyckorus men just nu i mitt liv när jag vet att jag för en stund kan andas ut då slår tröttheten till. Det är ingen lätt grej att bli utslagen av något som är bra...

Vi åkte på torsdag em för att besöka miraklet endast ett dygn gammal. Tur att jag sovit en stund för jag kunde ta in, jag kunde njuta och det var ren och skär Kärlek. Lyckan vore total om man kunnat få en daglig dos. Vårat nya hopp, det lilla livet.

På fredagen så for grannarna mot Värmlands skogarna och det gav mig och min familj möjlighet till lite andhämtning. Hur mycket jag än älskar min mamma så är det otroligt tufft att dagligen dela hennes sjukdom och det blir inte lättare.

Har alltså i dagarna två hållit mig ifrån det sjuka och jag känner att jag behöver det men jag känner mig också lite som en bov som delvis håller mig undan. Tungt

Men nu i dag efter jobbet ringde hon då det var dags för mig att byta hennes plåster. Dags att ta tjuren vid hornen. Nu gör det ont igen.

Hon Är Sjuk!

Frågar mig nu: Hur gör man för att möta döden? Hur hjälper man sin mamma igenom detta på bästa sätt? Hur orkar man? Var hittar man kraften?

Det är en plåga att se henne och det gör fruktansvärt ont att veta att det är en fas till. I skallen far också tankar på om det är den sista fasen eller om vi kan gripa tag om en positiv period igen?

Det sliter i mig när jag vill vara i Gävle, när jag vet att mamma behöver mig, jag behövs på mitt jobb, mina barn behöver mig och var finns lucka för luft? Varje dag får nya planer hur man än försöker planera för att alla ska må bra. Nya bud, nya tag. Vi säger det enkelt att vi lever en timme åt gången att vi tar en stund åt gången och visst det går men det är verkligen inte så lätt som det låter. 

Häromdagen var jag mest arg och bara tuggade till Magnus Jag vill ha mitt vanliga liv! Jag vill åka till mitt jobb! Jag vill skjutsa min barn! Jag vill gå på Ica! Jag vill att allt är som det brukar!

Pappa sa till mig och Magnus nu när vi var ner. Varför har hon så ont i en axel? Plötsligt minns jag att det var lika i somras och Magnus påminner mig att dom sa att det brukar vara leversmärta som sätter sig där. Det ruskar om en och jag hatar minnena från då, vill inte tillbaka!

Kram

Petra

Äntligen

så kom hon i alla fall och jag har blivit moster igen.

STORT!

En otrolig befrielse att allt gått bra trots 14 dagars extra väntan och en del extra gram att kämpa ut. Även om detta är ren och skär glädje så töms man på energi när man väntat så i detta kaos och funderat till och från på att allt ska gå bra. 

Att springa mellan en illamående sjuk mamma hem till telefon för att vänta samtal om ankomsten på denna lilla tjej blir aningens vrickat men så är vårat liv just nu. 

Mamma är så pass svag så veckans behandlingar blev aldrig av (kanske jag skrev i förra inlägget) hon mår skit och lite till. Mycket tungt att se henne så nere, hör inte till vanligheten inte ens i detta. Hon tom svär över hur tufft det just nu är :( den som känner mamma förstår då att nu är det illa. Jag hoppas, hoppas att kortisonet redan i dag får det att vända något så att hon känner någon form av hopp igen!!!! Hon behöver börja äta igen hennes ansikte sjunker in igen och hyn är gul/grå.

Har också många av mina tankar hos min kusin vars goa lilla son 1 år ska genomgå magnetröntgen i dag. Något gick fel under hans förlossning och många frågor finns nu. Precis som det vi genomgått med Isak så måste man låta tiden ha sin gilla gång i detta. Det finns ingen läkare som har ett rakt bra svar efter bara en undersökning. Man får leva i en ständig ovisshet...

Det är tur att barnen ger så fantastiskt mycket tillbaka.

Vi kämpar på tillsammans!

Fick nyss en bild på min mobil på mosters tjejer. Printade ut den och Mange gick ner med den till grannarna. Härligt att kunna sprida lite lycka!

Lovis har lagt nykomlingen som bakgrunds bild på sin mobil ;)

Planen är att styra kosan mot bebisdoft i dag!

Men numera blir allt som det blir det man tror ska ske om en timme blir aldrig riktigt så. Vi kör en timme åt gången och hoppas på att bebisen är inom räckhåll :)

KRAAAAAM

Petra

Regntunga skyar

Nej det vill inte riktigt vända. Efter att igår fm pratat med min kloka syster och min älskade man så ringde jag in till mammas läkare. Hon blev tacksam över att jag ringde och med lite mera info så har veckans cellgiftsbehandlingar skjutits upp till nästa vecka. Än en gång visar det att man måste lita på sin magkänsla då jag i går kväll var ner till mamma och hon sa att det hade varit tufft för henne att bara ta sig fram och tillbaka till lasarettet. Nu ger vi det några dagar, medicineringen ändras och hon får nu en kortisonskjuts igen. Förhoppningen är att hon börjar äta lite igen och orkar ta sig ur sängen. Puh det gäller att vara om sig och kring sig ...

Det gäller att plocka fram energin till det som det behövs för och det är inte alltid lätt. Det gäller också att hela tiden ha lite i reserv. Min finaste syster har i dag gått över 14 dagar, vill vara deras stöd när det behövs och när Lisa behöver sin moster.Vill vara en glad, stark "vara med" moster. Ser också en allt tröttare son och kan inte hjälpa att vi fortfarande går lite på tå redo att han rasar. Låter kanske konstigt men det är så vi känner både jag och M. Otroligt tacksam att vi vågar prata och dela detta med varann. Vissa dagar kan man nästan tro man är knäpp men vi håller varandra strax ovanför ytan.

Jag undrar i perioder var dagarna tar vägen men dom här dagarna som blir intensiva gör att hela ens väsen blir segt. Känner hur tankarna för mig bort flera gånger om dagarna och jag tappar vad jag höll på med. Allt tar så mycket längre tid och förvirringen är förvirrande. Men jag köper det för det mesta och försöker att inte låta det bli ett problem, just nu ser vårat liv ut så här det är liksom bara att tillåtas åka med på resan.

Ska snart hoppa i min stövlar och gå ner. Har i dag lovat gå igenom deras kylskåp som inte är att leka med efter att hon varit sängliggandes ett tag förutom i lördags. Är ändå så glad att hon när hon får lite styrka just väljer att åka och se Isak spela innebandy än att försöka "komma i kapp" med något gammalt kylskåp. 

En liten bit till

vårat motto!

Kram

Petra

Vi sjunker sakta igen

Mamman är sämre.

Det vill inte lätta efter lunginflammationen. Allt rinner rakt igenom och hon är nu sängliggandes, sover mycket. Dom tror ev på antibiotikan men hon har återigen tappat all smak precis som i somras och det beror inte på någon lunginflammation säger min lillasyster i dag. Så sant. Mamma säger i dag det känns som smaken kommer ända nerifrån tarmarna. Vad händer i din kropp finaste mamman? Hon provade lite julmust och det smakar bara gift säger hon, allt smakar skit! Gjorde i dag mos och en stackars fiskpinne till henne precis som då i somras. Är vi tillbaka på ruta ett?

Vill inte ta till mig, 

vill inte tro på det!

Det är en tuff tid helt klart.

Man försöker att leva "normalt" i små stunder 

i sitt jobb, med sina barn, på Ica.

En stund går det men det gör allt ondare när man kastas tillbaka till det som faktiskt är verkligt. Den dödliga förbannade cancern! Ovissheten, rädslan över dom smärtor hon ska behöva ha, skräcken över den dag hon somnar. Ont är bara förnamnet däremellan ska man hämta någon form av balans och kraft.

 Lätt, nej knappast.

Val, inga alls.

Men det är livets gång och man hoppas bara att man hänger i.

I morgon ska det tas prover inför cellgiftsbehandling ons & tors. Väntan på vad dom säger om hon klarar dom eller ej är tuff men har gjorts förr och kommer förmodligen göras hundra gånger till i denna familj. Önskar bara att vi också kunde få någon form av ro i framtiden där varje dag inte behöver bestå av oro. Längtar enorm till den tiden långt där framme.

Krama om era nära

tala om för någon att ni tycker om, det kan vara så värdefullt!

Kram

Petra

Den här är från mig till dig säger min älskade Magnus.

What would I do without your smart mouth

Drawing me in, and you kicking me out

Got my head spinning, no kidding, I cant pin you down

What's going on in that beautiful mind

I'm on your magical mystery ride

And I'm so dizzy, don't know what hit me, but I'll be alright

My head's underwater

But I'm breathing fine

You're crazy and I'm out of my mind

Cause all of me

Loves all of you

Love your curves and all your edges

All your perfect imperfections

Give your all to me

I'll give my all to you

You're my end and my beginning

Even when I lose I'm winning

Cause I give you all of me

And you give me all of you, oh

How many times do I have to tell you

Even when you're crying you're beautiful too

The world is beating you down, I'm around through every mood

You're my downfall, you're my muse

My worst distraction, my rhythm and blues

I can't stop singing, it's ringing, in my head for you

My head's underwater

But I'm breathing fine

You're crazy and I'm out of my mind

Cause all of me

Loves all of you

Love your curves and all your edges

All your perfect imperfections

Give your all to me

I'll give my all to you

You're my end and my beginning

Even when I lose I'm winning

Cause I give you all of me

And you give me all of you, all of you!

Cards on the table, we're both showing hearts

Risking it all, though it's hard

Cause all of me

Loves all of you

Love your curves and all your edges

All your perfect imperfections

Give your all to me

I'll give my all to you

You're my end and my beginning

Even when I lose I'm winning

Cause I give you all of me

And you give me all of you

I give you all of me

And you give me all, all of you, oh

Den grep tag i mitt allra innersta och när jag i går kväll la mig trillade tårarna.

You´re my end and my beginning.

Alla tankar satte fart i en lång karusell tur. Min lycka över min trygga familj, min olycka över cancerns grepp om båda mina föräldrar, barnen, framtiden, vårat sårbara företag och funderingar på vad vi kan hitta på ist vi vill vara tillsammans! Hur ska man kunna fatta kloka beslut mitt i resan som aldrig tycks nå slutstation. 

Kram

Petra

Rita känslor

 Har varje dag denna veckan försökt att finnas med när mamma fått antibiotika och morfin. I förrgår så berättade en av sköterskorna att hon gick på en utbildning i Örebro och hon undrade om hon fick göra en sak med oss. Farsan pep i väg fortare än blixten men jag och mamma ville naturligtvis hjälpa henne. Mamma sa snabbt att vi är lika du och jag värdelösa på att sjunga och rita men vad gör väl det :). Vi skulle välja färger som kändes bra och måla vad vi kände just nu!

Mammas bild

Hon började med att berätta om dom fyra små streckgubbarna hon gjort. Sköterskan frågar precis vad det långa blå är? Men det är såklart Isak mormors stjärna på jorden sen har vi två tjejer i rosa och en liten rosa figur som är bebisen i magen. MINA barnbarn säger hon med stolthet i rösten. Hon ber mig också läsa upp vad Isak skrivit om henne på fb. STOLT, rörd. Hon har ritat sitt hus hennes trygghet. När hon sen ska göra en sol inser hon att den inte längre är den färg den brukar, för henne är den numera blå. Från solen strålar uppåt gröna strålar som är bra men neråt kommer ibland svarta strålar som är tunga och jobbiga. Längst ner är känslor som hon beskriver som varma och kalla. Sköterskan frågar när dom känns och mamma svarar ibland bara.

En speciell stund att dela med varandra!

Min bild

Började med trädet som denna höst betytt något mera i sina vackra färger. Eldiga starka men också vackra så man blir tårögd precis som mina känslor. Ritar sen den mörka tunneln som varje dag pockar på uppmärksamhet men också kärleken som mitt i allt är så stark. I mitten finns en stor Kram runt min egna trio till familj som står där på vår gjutna grund i alla väder. Ritar också sommaren då allt började och orden min mamma sa till mig i mina jobbiga tonår. Bakom molnen lyser alltid solen. Önskar mamma mera än allt att det var så.

Hennes lunginflammation har inte velat bita så snabbt som den borde men i dag har hon äntligen lite kraft igen. Det som oroar är att det fortfarande är en huggande känsla i sidan och jag är så tacksam över Palliativas dagliga besök i samband med medicin, skönt när dom har koll på henne!

Ha en fin helg!

Vi ska och se innebandy i morgon.

Kram

Petra

Tappade tråden

Har tagit mig igenom veckans prövningar och så även dagens då dyker något annat upp... Tycker inte om när jag påverkas nå så in i norden av människor med hjärtat på helt fel ställe och jag hatar att man bara artigt ska finna sig i skiten. Tar energi jag INTE har!!!

BLÄ

Mamma hade "bara" lunginflammation och får nu antibiotika hemma i sin picce-line. Hoppas på en snabb vändning då hon haft ordentligt ont och jobbigt med andningen.

Det var den dagen det.

Nya tag i morgon och kanske ork till någon tillbakablick.

Kram & Godnatt

/ P

Var börjar man?

Står nu ensam på jobbet men gör ett försök till att pysa lite...

Att jag står här på mina ben är jag tacksam över men mera än så är det inte.

 Huvudet kokar av Allt och jag känner mig dimmig. Det har blivit en del intryck under veckan som gått och man är glad att det är avprickat men som sagt man undrar till vilket pris.Men vad har man för jäkla val? Vi har kört på en sak åt gången men när man stannar upp gör det ont och när mamma nyss ringde och lät sorgsen på rösten kommer allt. Önskade att det fanns en paus knapp!

Som sagt 6 olika läkarbesök under en och samma vecka och det lite tyngre sådana.

Mera än det som står ovan fick jag aldrig till i går
gör ett litet försök igen men skiter i att försöka berätta allt som hänt då det får bli här och nu som gäller.

Har kommit till jobbet en liten sväng men står bara här och väntar på samtal från mamma. Hon fick i går kväll ont igen precis som i somras. Hon har svårt att djupandas. Palliativa har varit ut på morgonen med morfins i sprutform + blodförtunnande då dom misstänker ev propp i lungan. Väntar nu på att röntgen ska ringa så att jag kan köra in henne.Mitt i allt så har finaste lillasystern gått över 1 vecka i morgon.... Väntan, ovisshet, oro tycks vara vår vardag.

Vet att ni undrar över hur allt gått men jag får portionera upp det.
Nu är det mamma som gäller!

Kram
Petra

Väntans tider

En tät vecka hopar sig nu.

Sitter i skrivandets stund och kikar ner mot granngården väntandes på att deras bil ska komma. Ännu en gång väntas besked, denna gång svar på pappas röntgen. På måndag är det mammas tur och då är jag med på lasarettet men före hennes röntgenbesked så ska vi först på pacemaker kontroll med Isak. Mitt i allt så går man också och väntar på ett samtal med glädje :) att bebisen kommit ut hel och ren ;)

Nästa ons & tors dags för cellgifter igen och på fredag styr vi kosan mot Karolinska. Alltså en milt sagt späckad vecka och på dessa bokade tider så hinner ju ett och annat inträffa i vår kaosvärld. 

Känner att det just nu är en svår kombination att också hinna ta på sina känslor något. Sen en vecka tillbaka så är hon allt bra sämre, mamman. I går när jag träffade henne så hade hon sovit en stund vilket var längesen. Hon frågade mig Varför är jag så trött? 

Min lilla älskade mamma det är så svårt att ge dig svaret då du lever på så mycket hopp, vilket är bra. Hellre det är att du ger upp men ibland blir det också svårt att prata som vi alltid gjort. Det gäller att hitta balans i allt och jag försöker.

Denna väntan gör att både kropp och knopp lägger av och bara väntar. Hatar den apatiska känslan! Jag gör saker men allt går så sakta och jag har väldigt svårt att hålla tider. Livet står stilla på någotvis ändå är jag sysselsatt hela tiden, men med vad känns det som ibland. 

Väntan, beskeden äter upp mig....

men jag kan inget göra än att bara beta av bit för bit och hoppas att jag inte hamnar i det djupaste djupet. Behöver varje dag något litet att glädjas åt och i vårat nu behövs inte mycket. När glädjen känns så känns den ordentligt. 

Hopp & förtvivlan.

Låt mig få gå mina tunga steg ner snart och höra vad som sagts!

Var rädda om varandra.

Kram & Kärlek

Petra

Våran son

Snart 16 år

vilken resa han redan hunnit göra i sitt liv.

Den höst som skulle bli en nystart för honom på så många vis.

Det var moroten vi hade när vi under vårterminen kämpade oss igenom den sista tiden. Isak ville vidare.

Nu står vi här i dag och känslan är långt ifrån vad vi tänkt oss. Våra barn har väl haft så det räcker för ett tag!?

Har känt att han tappat sitt finaste glitter i ögonen igen, sakta men säkert. Han blev skadad direkt, Ja allt blev fel och han tappade glädjen till det som hela tiden hållit honom ovanför ytan Innebandy. 

Jag är i det här fallet en dålig mamma för jag har så svårt att se honom ledsen. Mitt hjärta går sönder av sorg och jag vet att det här med mormor påverkar honom mera än han själv förstår. Hur ska jag peppa honom att hitta glädjen igen när så mycket rycks bort ifrån honom samtidigt. Hur hittar man balansen igen?

Bilden är tagen på vår första resa till Sahlgrenska. Vi har under fm väntat på op och får tillåtelse mitt på dagen att gå ut och ta lite frisk luft. På en parkbänk får vi vårens första solstrålar i ansiktet. Älskar dig så finaste Isak.

I alla fall så hämtade jag igår barnen efter skolan vi åkte hem, stannade och hämta posten. I lådan ligger ett brev från Trygg-Hansa.... till Isak. Äntligen en ljusglimt även om det "bara" handlar om pengar. Livrädd då hans diagnos är diffus bland läkarna hur ska nu ett försäkringsbolag kunna bedöma efter det. Men hans Av-block är konstaterat och godkänt och det är klart att han får 40000:- !!!

Så fantastiskt härligt är det att se glittret i hans ögon igen, han är Så Värd det. Jag kan andas lite igen i af. Även om det ur en aspekt är oviktigt med pengar så är det ändå lite plåster på såren för honom. När han blir glad blir jag glad och då hittar man lite kraft att ta sig framåt en dag eller två igen.

Kram

Petra

Gårdagen

Körde i går morse in mamma till onkologen där hon fick kontrastvätska och sen vidare till röntgen. Inför varje tripp vi tar känner jag mig numera så tyngd men när vi väl är på plats så infinner sig ett konstigt lugn. Det är mysigt att bara vara med mamma, det är lyxvara. Men det gör ont att hon ska behöva få obotlig cancer innan man gör det! Tankar är inte alltid lätta att hantera. Då en av pappas mediciner är på väg att ta slut så passar mamma på att ta med burken och beställa mera. Sköterskan tittar på mamma Ja det hör verkligen inte till vanligheterna att ett par går här samtidigt.... är på väg att säga och Ja det är mina föräldrar! Inget som faller över oss tycks vanligt....

Önskar man vore unik på annat sätt.

Efter lasarettet så åker vi ner på stan en sväng, äter lite vegetarisk buffé. Mamma köper mig sen en klänning & två linnen. För att du är värd det säger hon...

Sen så kör jag henne till tågstation då hon beslutat att hon ska åka till Gävle för att plocka med lite bebiskläder. Tokiga mamma, starka mamma!

Åker till jobbet ett par timmar sen är jag helt färdig.

Allt har gått bra, mamma och jag bläddrar i tidningar tar allt lugnt ändå är jag HELT SLUT. Tung & trött skulle nog kunna sova i hundra år.

Känner ändå när jag sitter med henne ser henne truga ner vätskan och grina illa att jag är mycket påverkad. Det gör så förbannat ont att se dom man älskar plågas utan att klaga. Har stått brevid en precis lika dan son, så tappra. Mina finaste. Det gör så ont, så ont.

Kram

Petra