Då var vi där igen..

Vi var igår in för att besöka pappa jag och M. Det är en viss känsla redan när man parkerar vid lasarettet. Är väldigt tacksam över att han nu ligger i nya vårdblocket där inga minnen skapats lika starkt. Precis när jag skriver så minns jag att vi visst var in på det nya med mamma i rullstol (dagen då hon gjorde sitt sista besök) för att besöka pappa som då låg inne. Ja minnen förträngs, minnen poppar upp.

Hur som helst så hade kirurgen i går lämnat över ev vidare behandling till palliativa teamet. Efter vårat besök går vi sedan upp till palliativet för att höra hur deras tankar gick. Ju mera vi närmar oss dessto starkare börjar kroppen reagera. Man går in via onkologen dit.... Plötsligt får man andnöd och det svartnar till för ett ögonblick, känslorna är Starka. Har varit dit en gång förut och klarat det men denna gång känns allt annorlunda. Mamma är överallt. 

När vi sen kom hem igår så behövde vi ner dit för att kolla almanackan och post. Plötsligt far man bakåt i tiden och bilder far över allt som hänt. Tårarna rinner och längtan är stor.

På sen em somnar jag i soffan av utmattning.

I morse åkte vi in igen med rena kläder till lasarettet. Denna gång har han bytt och ligger på palliativas nyöppnade vårdavdelning som i sin tur ligger i gamla gyns-lokaler. Hans rum visar sig vara på vänster sida precis mittemot mammas rum på höger sida. Rummet mellan alla provsvar och beslut. Rummet där vi snodde en trä galge, rummet dit jag plockade blåklint. Åter igen far det till så pass att jag måste sätta mig ner för att sedan gå ut en stund. Så tungt att tvingas tillbaka så snart. Tyckte nyss vi sa hej då till detta nu kan vi bara räcka ut handen igen för att säga hej. Åter igen pratar jag med sjukvården mycket i telefonen. På måndag ska ett större vårdplanerings samtal göras. 

Nej nu hinner jag inte skriva mera Isak kommer med en buss!

Kram

Petra