Vilken resa mamma.

Tankar och händelser yr runt i mitt huvud. 

Från 20 juli till nu, inte ens hela 4 månader gick innan du fick somna in. Den finaste sommaren på länge i andras ögon blev för vår del något helt annat.

Älskade mamma

så många minnen vi i resan hann få

så mycket skratt

så mycket oro

så mycket Kärlek.

Minns hur jag den Lördagen ringde hem för att höra hur du mådde och hur pappa berättade att ni var på väg in till akuten. Redan då sa jag att nu är något mycket fel, men jag hoppades så att magkänslan lurade mig.

När jag sen besökte dig så sa mitt hjärta att du var sjuk men min hjärna styrde mig så gott jag kunde på annat. Det pratades om en inflammerad galla.... Du var gul, jag visste. Satt redan då hos dig mycket.

Beskedet som sen kom 3 dagar efter. Rummet, människorna, tårar, chock och samtalet i trapphuset till min lillasyster. Minns hur jag kvällen innan pratade med henne medans jag försökte handla på Ica. Jag sa kom hem och var med jag är rädd att det blir tuffa besked. Men hon valde att avvakta vilket jag också respekterade. Men jag minns där i trapphuset det första hon sa Förlåt för att jag inte är där... Smärtan att ringa sin gravida älskade lillasyster och meddela mammas hemska besked i det tomma trapphuset kommer för alltid att sitta etsat kvar.

Dagarna som följde blev mera provtagningar, mera väntan. Många besök men alltid en tapper mamma. Den röda tråden är verkligen, inget gnäll. Makalösa människa, älskade mamma.

Jag minns hur jag hjälpte henne att duscha och hur jag sedan på väg hem gråtandes ringde syrran. Det var absolut inget problem att vare sig vara med mamma eller att hjälpa henne. Men där i duschen kom första mötet med doften av cancer. Den sitter där också fast i mitt sinne. Elaka sjukdom!

Du blev sen flyttad till gyn då dom febrilt letade primärtumören. Jag minns hur du fastande för en fin trägalge i ditt lilla skåp. Någon hade glömt en galge med texten herrekipering Malung och den ville du gärna ha. Jag och Mange fick göra en cup och sno med den hem ;) Tokiga mamma.

Under sommaren spelades Oskar Linnros - Från balkongen så många ord där blev till minnen. Vi kan sno en bil (eller en galge) och låtsas att du är fri.

Åh vad jag önskade det!

Det var inte så här det skulle bli.

Jag minns när vi fick hem dig på permis, hur jag körde dig liggandes i vår bil. Ditt illamående var din stora kamp och det var innan cellgifterna. Våran mamma som alltid älskat mat petade vi nu i lite, lite slät soppa. Som jag led med dig men försökte göra allt och lite till för att det skulle fungera för dig. Själv klagade du inte alls.

Efter ett par veckors väntan kom sen leverbiopsi svaret. Vi var nu ett samlat team som följde dig och det vet jag värmde dig och gjorde dig stark mentalt men din kropp var så svag. 

Vi mottog beskedet att dom bara gissade var primärtumören satt och att det ändå inte spelade någon roll. Din cancer var elak och spridd.

Mamma finaste mamma sjukdomen tog ett rejält tag från dag ett.

Vi såg i läkarnas ögon att det var riktigt illa.

Men du ville inte ge upp, cellgifter ville du ha. Det var inget dom kunde neka dig. Du din toka svarade bättre än vad dom trott. Jag vet att du hade ett stort mål, goaste lilla Anni.

Deras första prognos var bara någon vecka men med ditt mål blev det nästan 4 månader och Anni fick bli 3 veckor.

Du fick sen en lite hype :) med ditt kortison så var du som gubben i lådan. For runt med din nya vän rullatorn Messi, röd och fin. I den körde du blommor, krukor, posten och din mobil spelandes med musik du tyckte om. Vi hörde hur Björn Skifs någonstans sjöng Håll mitt hjärta och där såg vi dig komma gåendes mot oss. Du styrde din kosa mot Magnus där du bytte till Frank Sinatra-cheek to cheek och sa till honom Du och jag Mange kind mot kind.

Jag minns också hur du en hel månad efter ditt besked tog dig upp till oss för första gången. Jag hade tillagat skonsam torskgratäng med hemlagad potatismos som du åt. Där kom en liten vändning i dina matproblem. Du som aldrig svär sa Fan va gott jag tror jag lä ta lite till. Som jag njöt av en så enkel vardaglig sak att se sin mamma äta!

Vi hittade ett sätt att umgås under dina behandlingar. Bläddrade i tidningar, pratade inredning och recept. Jag retade henne för att hon börjat läsa tant tidningar som hon aldrig förr gjort. Mamma vilken tid vi hade, vi gjorde båda vårat bästa av den. Vi lät inte cancern bli ett svart moln i kring oss, vi passade på att njuta av varandra. Många gånger uttryckte du din tacksamhet och flera gånger sa du att du inte var med din mamma lika mycket i hennes sjukdom. Men mamma att vi kunde umgås som vi gjorde var för att du vågade bjuda in i din sjukdom och dina tankar om döden. Du är så stor i det och som människa.

Du har valt ut din stab under sommarens månader och vi har stått dig trogen ända in i kaklet. Du har Aldrig varit ett problem, kampen har varit den hemskaste av sjukdomar.

Att du sen berättat hur du önskar efter din död har underlättat för oss. Alla i sjukteamet har beundrat dig för din oräddsla  att dö och på slutet när alla bilder for runt dig så skrämde inget dig. Du delade med dig av dina "spöken" och vi fnissade tillsammans. I bland innebar dom tok men ofta förstod man innebörden och allvaret av dom också. Som morgonen jag kom ner och du berättade hur Isak stått i hörnet och vakat över dig hela långa natten. Du såg så trygg ut när du berättade det.

Jag minns hur du två dagar innan du somnade viskade i mitt öra Du kan börja förbereda dig nu. Mina tårar trillade ner på din kind, det var allt du sa till mig den dagen. På min sons 16 års dag.

Så kom då torsdagen den 14 november.

Magnus hade suttit vaken hos dig hela natten så han knatade hem. Jag & siss tog över. Hemtjänst & palliativa kom samtidigt dom pysslade med dig en stund. När dom åkte vid halv tio så var dom sista orden att du fortfarande kändes varm så du var inte riktigt där än. Min mobil ringde J fick svara då jag hade Anni i mina armar. Precis när hon lägger på så inser jag att något är på väg att hända. Det är nu Jenny, säger jag. Hon sätter sig vid mamma stryker hennes arm och pratar lugnt med henne. Det är ok mamma vi har varandra du får släppa taget. Vi båda säger att vi älskar henne. J tittar på mig och undrar om hon ska ta pyret? Nej svarar jag inte om du själv inte vill. Jag känner en trygghet av att dela min moster-värme till vårat nya liv i det som händer. Det känns väldigt naturligt att Jenny får det sista av mamman. J tittar på mig plötsligt och säger är det lugnt? Jag försöker känna efter och svarar Ja jag tror det med ett leende. Du då frågar jag tillbaka Är du lugn? Ja svarar hon tillsammans med ett litet fniss och jag bara bekräftar att det är ok med lite fniss. I allt så har hon då somnat in på bästa tänkbara sätt. Är helt övertygad att hon valde sin stund. Mamma med sina döttrar och det nya lilla livet.

 Vackert, sorgligt

Här ligger hon klädd i en svart FCB tröja och svart långklänning.

Min mamma, barnens mormor, Manges allt, såklart valde hon att ta med sig en matchtröja vår toka.

Resten av den dagen får bli nästa laddning.

Nu paus ett tag.

Kram

alla fina