Vi kämpar nu förtvivlat

Den snåriga skogen växer sig tätare.

 Önskade nu att vi tagit oss en bit mot ljuset.

Mammas kropp visar nu för varje dag att livet snart når sitt slut. Målet i dag hade varit att få hem pappa från lasarettet så att dom kunde få hålla varandras händer för en stund. Tyvärr har det skett en del missar så nu har hans infektionsvärden gått i skyn igen och antibiotikan är insatt igen.... Just nu är mitt stora jobb att föra dom samman igen. Kampen börjar bli allt för tuff. 

Tycker vi hänger i,

tycker att vi hjälps åt.

Njuter emellanåt över våra samtal,

över vårat härliga sätt att umgås.

Tycker att vi gör vårat bästa

och förtjänar nu att slippa kämpa så förtvivlat runt allt.

Vill bara kunna sitta hos mamma

supa in det sista av hennes fantastiska aura.

Kram

Petra