Fas hundrasjuttioelva

Tänkte i morse skriva lite om våra faser som han bli flera faser till innan dagen tog slut. Ibland är vi i olika faser och ibland i samma. Vi börjar nu bli ett ganska slitet gäng som inte riktigt får ihop allt. Men på något vis så håller vi varandra ovanför ytan. Tror att det är för att vi pratar mycket om allt och att vi försöker komma i håg att kramas.

Men visst är det skört nu och för varje minut som går närmar vi oss det jobbiga slutet. 

Mamma har gått in i dvala och på ett sätt så har endel av henne börjat lämna oss, det känns ofattbart. Tiden från att hon hade lite ont i magen 20 juli till nu har rullat på med behandlingar och läkarbesök. Plötsligt är vi framme...

Detta var det sista som fick hända en redan väldigt sårad familj!!! Vi tyckte nog att vi fått smaka på motgång ändå. Varför behövdes nådastöten? 

Livet är då för märkligt ibland.

Känns nu mycket konstigt att krypa till sängs. Natten kan vara den natten då allt tog slut, natten hon drog sitt sista andetag. Magnus sitter där nere och vakar över den vackraste av själar. Själv kryper jag ner brevid Lovis med larm och dubbla telefoner.

 Ständigt på vår vakt.

Ovissheten har blivit vår vardag igen.

Vår lott kan man säga.

Ja ni go vänner 

orden börjar tappa sin kraft.

Matthet och mållöshet är snart ett faktum.

Vad hände?

Varför blev det så här?

Sov gott

/ Petra