Några gånger i mitt liv har tanken slagit mig,
tänk den dagen då man står utan sina föräldrar i livet!?
Den dagen är i dag...
I går somnade också pappa in.
Båda tagna av den hemska sjukdomen cancer. I morgon är det på dagen 3 månader sen vi hade mammas begravning. Vilken resa vi gjort och gör.
En del är lättnad att kampen är över, en del är rädsla över det jobb som nu väntar. Önskar ibland att någon kunde krypa in i mitt inre för att förstå vad som kan fara fram och tillbaka under bara en stund. Hur kropp och själ fungerar under dessa händelser. Kan ibland se på allt utifrån och förundras över hur vi är funtade. Allt blandas i en salig röra, det är Mycket händelser och Känslor som ska sorteras och förhoppningsvis landa.
Med facit i hand så tror jag (trots på ett vis olika resor) att dom båda fick somna in som dom ville. Magnus fick i tisdags kväll prata med pappa om hur han önskade sitt slut på jorden, I onsdags ringde jag hem Jenny som hann hem och tillsammans kunde vi som döttrar tala om att vi är okej, att han nu kunde släppa taget och leta efter mamma. På torsdag morgon kl 7.45 somnade han sen in. Magnus och jag packade ner en Barcelona-overall och M letade upp bandybollar där sen Isak valde ut den "rätta". Vi fyra jag, M, Jenny och Mats möttes upp vid lasarettet. Klev in på rum 8 och gjorde ett fint avsked tillsammans. Fruktansvärt men också så starkt att vi med gemensam kraft klarar så mycket. Mange & J stoppade en snusdosa och hans egna visitkort i jackfickan och sa nu klarar du dig. Bandybollen las på hans bröst och brevid honom la vi bilder på barnen och mamma.
Skulle kunna måla så mycket mera i ord men tar nu lite åt gången. Det är Starka upplevelser.
Plötsligt finns ett utrymme för att sakna mamma, där gör det ont, ont. Det är nu man önskar att hon klev in i dörren eller ringde som hon dagligen gjorde. En stund i dag for jag också i väg till Sahlgrenska och bänken vi satt på tysta under Isaks op...
så mycket ska nu landa och sorteras.
Jag hoppas ha orken att fortsätta skriva av mig då det blivit mitt sätt att hantera delar av allt.
Kram
Petra
Beklagar all er sorg ni får genomlida på kort tid, man vet verkligen inte vad man ska säga längre när ni hela tiden åker på nya "smällar", tänker på er mycket, krama om familjen och ta hand om varandra/Ullis
SvaraRaderaÅ Petra..jag visste inte...
SvaraRaderaDet var så länge sedan jag var in här..och så läser man detta...
Jag är så ledsen..verkligen verkligen såå ledsen... livet är så orättvist...
Men jag har sagt det förut och jag säger det igen...att ni tillsammans är så starka..avundas er det! allt verkar så lätt för er när ni är tillsammans..alltså, inte lätt...men att ni tillsammans är så starka, ni pratar med varandra och kramas, det betyder ALLT i detta elände... Och det är det inte många som är! glöm aldrig det!
Nu är mor och far tillsammans igen iallafall!!!! Nu har DOM det bra! Nu får man bara ta tag och leva livet som dom önskat att ni gjort! jag menar, vi kommer ju alla att ses igen :-) En vacker vacker dag, så KOMMER vi återförenas :-)
All värme, kärlek och styrka till er hela familjen!!!
Största Kramen <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3
Varje gång jag läser dina ord, så sätter det igång en massa känslor i kroppen. Jag tänker mig in i er situation och förundras över hur ni kan besitta sådan styrka!! I er ålder ska man inte behöva ha det så tufft, som ni haft under en lång tid. Nu börjar en ny tuff tid, där man ska rensa och rota bland alla Marianne och Bengt`s tillhörigheter, och det kommer att riva upp många känslor. VAR INTE RÄDD FÖR ATT BE OM HJÄLP!! Vi är nog många som ställer upp om ni vill ha hjälp. Kram till er alla
SvaraRadera