Att hitta spåret, att hitta sin väg...

Visst har vi förstått att tröttheten nu skulle få chansen att ta plats men man är ändå inte beredd fullt ut. Backar bandet och har många sådana händelser. Vi förstod vilka besked vi skulle få runt mamma också att vi skulle ha två cancersjuka föräldrar samtidigt. Vi förstod också att dom både skulle dö och att vi skulle behöva ta farväl och att begravningarna knackade på dörren. Man vet vad som pågår men ändå kan man inte förstå förens man är där, då det händer och knappt då heller. 

Minns hur jag i somras tänkte:
Hur ska man klara av det värsta beskedet?

Hur ska jag kunna leva varje dag med att se min mamma sjuk i cancer?

Hur ska jag klara av att vara hennes stöd varje dag?

Hur ska jag överhuvudtaget kunna se henne somna in?

Hur ska jag kunna överleva mammas begravning?

Hur ska vi sen kunna gå vidare?

Hur ska vi kunna hantera pappas sjukdom och psyke?

Hur gör vi slutet värdigt med allt som hänt?

Hur ska jag kunna se min pappa död?

Hur ska vi klara att förbereda en till begravning?

Nu behöver jag inte fundera över det för det är faktiskt gjort.

Undra på att man är trött...

Nu ska man finna någon form av balans att gå vidare!? Man hittar ett konstigt sätt att leva i sjukdom med allt det medför, nu är det tomt. 

Hjärnan kokar emellanåt och backar och minns. Så mycket har hänt, så mycket kommer nu tillbaka. Det är starka upplevelser. Hör numera ganska ofta mammas ord när våren pockar på uppmärksamhet Ni kan inte förstå hur det är att se träden gröna! Så är det älskade mamma jag lyssnar till dom orden och förstår att livet och världen runt omkring ses i andra/nya ögon med dom besked du fick. Även om jag inte har dom beskeden så har mina ögon också ändrat sitt sätt att se på saker. Vardags lycka är i dag för mig Fantastisk !

Något mer som far runt är när du bara dagarna innan du somnade mamma tog dina händer och med ögonen stängda gick igenom hela mitt ansikte. Dina händer tog sig tiden att känna överallt ändå ut över mina öron. Som en blind memorerade du tyst hur jag såg ut sen sa vi godnatt. Med darriga ben gick jag hemåt i mörkret med alla känslor utanpå och med tårar trillandes längst mina kinder. Så rädd över att det var det sista mötet. Undrar än idag hur man kan sova, äta, jobba, sköta sina barn..... men allt tycks gå. Kanske är det därför tröttheten slår till nu.

Längtan efter dig blir bara större och starkare.

Smärtan ibland olidlig.

Du är oss så saknad mamma!!!!

Älskar Dig oändligt i evighet!

Kram

Petra