Våren är på intågande och detta brukar vara en härlig tid när ljuset kommer. Men inte denna vår... Det är verkligen en inre kamp av längtan och undran Vad hände? Plötsligt gör tomheten så ont att det nästan känns som man inte ska klara att bära den.
Jag ska strax till lasarettet för mammografi. Gruvsamt då det är i samma hissar jag åkt upp och ner med cancer och cellgifter. Jag vet inte numera hur jag reagerar på något, känner inte igen mig själv. Tur nog följer min bästa Magnus med mig. Han pep precis ner för att lägga sitt pussel medans jag skulle göra mig i ordning........
Själv lyssnar jag på - No one here like you och tårarna sprutar likt lille skutt. Jag längtar efter henne så makalöst mycket.
Försöker verkligen
och hoppas att det bär framåt.
Kram
Petra
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar