Livet

Varje dag fylls av händelser och känslor, oftast så många & mycket att jag knappt hinner med.

Man försöker hålla i hop det, livet.

I dag vaknar man upp av att Kristian Gidlund i går fått somna in. Påverkad är bara förnamnet. Ung, begåvad och under någon dag granne med mamma på sjukhuset. Klart det berör på många plan. 

Under många svåra stunder senaste åren har jag inte längre haft lätt till tårar. Jag som alltid tårats och känt har numera inte orken att låta det komma ut. Men i dag då jag hör radio, läser på datorn & ser på Tv:n om Kristian då trillar mina tårar. Mitt inre håller inte tillbaka när det gäller andra. Men när gråten kommer så kommer också mitt egna och karusellen i tankar startar igång. Plötsligt känns allt och känslorna gör ont. Kan inte låta bli att förundras över hur en sorgeprocess svänger så. Jag blir så medveten över vad som finns i min kropp och hur mycket som behöver bearbetas och ta på. 

Vet dock ej var luckan till eftertanke och bearbetning finns.

Såg så fram emot min Söndag för energiladdning, den blev aldrig så. Hade också mentalt laddat för gårdagens två läkarbesök med Isak som nu är gjorda. Man blir en trasa.

Tycker mig ha varit så stark när det gäller att åka mot sjukhuset, men inte längre. Hatar hela åsynen av det, hatar att kliva innan för väggarna lyckas aldrig gå därifrån med några bra beslut. Det är jobbigt i sig att hata. Bara tanken på hur det numera är att kliva in där med sin son gör så ont att jag nästan kvävs. Vilken resa det varit och är. Vår sammanhållning i det hela har varit vår styrka men nu är vi mest trasiga själar som så tröttnat på ovisshet och oförståelse. Isaks som alltid tålmodigt spelat kort med oss kryper numera nästan ur sitt skinn innan vi ens klivit innanför sjukhusets dörrar....

Då är det tungt att vara förälder.

Älskade fina barn vad jag önskade att jag kunde plocka bort allt och säga att det nu vänder. Vindarna blåser åt vårt håll, men så är det inte. Vi vet vad som väntar i grannarnas hus....

Det är nästa kapitel 

mamma

När jag i dag lyckas under en kort stund ta på gråten så förstår också min hjärna att jag sörjer. Både jag och människor runt om gläds åt hennes pigghet och lusten att leva. Men i min verklighet i dag är det inte så enkelt. Jag känner inte igen henne och det gör så ont i hjärtat. Jag försöker verkligen att vara här och nu men det är inte alla stunder det är lätt. Har sagt att hon nu lever ut och ser lycklig ut och absolut det gör mig glad, men jag tror inte att det är hela sanningen. Jag kan bara stå och se på och stötta hennes process i detta nu, men min känsla är att hon nu kör och det ända in i kaklet.

Jag försöker av hela mitt hjärta!

Livet är både stort & smått.

Livet blir både vackert & avskyvärt.

I denna soppa ska man finna balans

och konsten att leva till det yttersta.

Kram

Petra