Har hamnat i en otrolig fas av trötthet så tung att den påverkar vardagen Mycket.
Vi har nu passerat två månader sen mamma åkte in och det är först nu själva tankarna kryper på. Vad har egentligen hänt? Blir i bland svårt att greppa då hon till viss del är piggare men vi som såg henne Sjuk i sommras vet. Det är just det den ständiga oron att allt brakar igen som tär.
Tro mig jag försöker att vara i nuet men hur lätt är det numera då vi levt så i några år nu.Svårt att ta bort det man egentligen vet, braket kommer, frågan är bara när?
Under några år levde vi med vetskapen om att varje minut kunde Isak rasa någonstans, det tar på ens inre.
Nu går vi och väntar på att både mamma & pappa ska bli sämre.....
Låter som att jag inte gör annat men så är det inte riktigt. Visst finns det stunder då man hittar "normalt" liv men när det blir så här mycket så är dom stunderna mindre än det andra livet. Balansen blir då svårare att hitta och kampen mot Lycka så mycket Större.
Jag försöker ändå hitta saker att greppa.
Just nu och nästan alltid såklart
min man, min kille, mitt allt.
Min motpol som ger balansen jag behöver.
Min Magnus
Försöker också inse att jag snart blir moster igen :)
Lyckans lycka att få hålla ett litet knyte igen!
Snosa bebis och se livets glädjeämne.
Jag greppar det bra och hoppas att det bär en framåt lite till.
KRAM
P
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar