Från Balkongen

Under åren och händelser som sätter spår följer oftast en låt med. När Isak för 3 år sen 7 nov blev inlagd efter sitt fall under innebandymatchen så åkte jag fram och tillbaka till lasarettet under några dagar. På radion följde samma låt och när jag hör den så är jag tillbaka och minns. Fallet i skolan, resorna till Sahlgrenska alla händelser kopplas i hop med musik. Känslor förstärks.

Denna låt har hängt med i mamma-resan:

Än finns hopp än finns tid

större än vi är nu lär vi aldrig bli.

Vi kan dra sno en bil,

låtsas som att du är fri.

Inget paradis,

ingen vacker värld.

Känns ofta som att jag sitter på min "balkong" eller snarare på mina egna axel för att blicka över vad som händer. Det är mitt sätt att ta in, att bearbeta.

Ska nu samla mig för att åka mot Falun, träffa lillsiss och avverka ett möte med mammas läkare. Klump i magen, hjärtklappning....

I skrivandes stund kommer pappa hem efter ett möte med sin onkologläkare. Inga ljusa besked....hans värden har stigit och nu ökas kortison och morfin.

Hänger jag i? Pallar jag/vi att ta hand om TVÅ cancersjuka som båda tar ett kliv djupare in i sjukdomen? Vi tar hösten i hand och går in i mörkret. Får försöka mota Olle i grind med att tända Ljus.

Livet är skört

det vet jag.

Kram

Petra