Den STORA rädslan

smyger sig sakta på igen.

Man får tänka för att unna sig några djupare andetag.

Allt stannar upp för ett ögonblick vid bara tanken.

Det gör ont.

Jag är rädd.

Mamma har börjat att tappa smaken på mat igen. I går var hon upp igen för att låna hem våran febertermometer. Genast är man tillbaka då allt började, då för en evighet sen.... exakt 10 veckor sen. Hon fick ont i magen, tappade smaken på mat och hade daglig feber.

Vill INTE tillbaka!!!

Men vem vill det? 

Förbannade jäkla tumörer som gör min mamma så illa!

Vet att man borde ha hopp och att jag som mamma alltid levt så att det ordnar sig.

Men livet har verkligen visat sig vara annorlunda och jag har fått lära mig att vara mera likgiltig. Vad som helst, när som helst kan hända.

Mitt hopp har jag förvandlat om till en plattform i stället som jag försöker bygga på så gott det går och när tid finns. Jag bygger den av trygghet, tillit och kärlek. Byggstenarna letar jag bland mina allra närmsta. I början trodde jag nog att dom fanns lite varstans men det har visat sig vara fel. Mitt bygglager är kraftigt krympt men numera noga utvalt.

Ha en fin helg!

Kram

Petra