Dags att uppdatera

Men denna gång gör jag det mera för er som undrar inte för att jag själv tycker att det lättar. Händer något varje dag och nu när jag inte skrivit på 5 dagar blir det nästan övermäktigt att ta igen. Var i lördags och jobbade 3 timmar efter det var jag helt färdig. Mitt jobb som varit mitt energirum ger mig inte längre den kraften, det blir tungt i sig. Jag funderar mycket var jag ska hitta den?

Har sovit kast på nätterna, drömmer konstigt & mycket. 

Mamma hade i måndags tid på onkologen hos en läkare, innan vi åkte fick jag lov att sova 45 min på fm för att fixa det.

Orkar nästan inte skriva om hur jag körde in mamma & pappa och var med dom dit. Det konstiga i det hela är att själva mötet var positivt, mammas värden är Mycket bättre. Men i mitt huvud kommer allt oftare flashbacks från sommaren. En dag när jag lämnade gården mindes jag hur jag satt i en bil, Magnus & pappa i en annan på väg in för beskedet. Jag stannar till kastar sopor, på vägen kommer en bybo som undrar hur det är med mamma? Jag svarar Vi är på väg in för att få veta nu. Den känslan, den bilfärden.....

När jag i måndags stannar till vid lasarettet kör jag fram m & p som hoppar ur tar rullatorn och går upp till mottagningen. Jag letar parkering och går sen dom tunga stegen mot lasarettet....vill Inte!!! Där kommer känslorna, minnen som på kort tid blivit Så Många.

Är mycket medveten om vad som händer i min kropp, har känt det förr. Men det blir inte lättare för det. Hatar tyngden i axlarna, känslorna som far över bröstet, tröttheten som äter inifrån. Att också vara medveten om att det inte är slut och att man levt med det i 3 år. Önskade att man visste att nästa vecka är sista besöket sen får vi en paus, men så är det Inte!

Förra veckan var jag på lasarettet på tors, denna vecka mån och i dag (cellgifter, är också i morgon men det får bli på någon annan) sen tis nästa vecka har vi två tider till Isak. Kräks!!!

Hatar känslan att inte känna att jag orkar eller räcker till, jag Måste det finns inga alternativ. Det är ingen i min familj som valt detta precis. 

Jag fixar det mesta men när det gäller Isak så blir allt så mycket jobbigare. Det i sig är inte heller värre nu eller akut, det är bara allt som aldrig fått tiden att landa pga av allt nytt som händer. Det är en svindlande känsla att bara tänka på dom stunder man haft honom i sina armar med hjärtstopp. Förra veckan har han känt av sin pacemaker under fystester i skolan, det räcker för ett mammahjärta innan ALLT gör ont. Min pojk ska få göra det han Älskar spela innebandy. Ta INTE det ifrån honom!!! Hur vi ska få med honom till läkarna på tis är en annan historia. Han vill inte längre, dom kommer i af inte fram till något säger han. Laddningarna för att övertyga honom är inte lika lätta längre då jag inte vet var jag ska leta efter styrkan.

Visst verkar jag positiv?

Blä, vill knappt vara med mig själv.

Men som sagt jag har gjort och haft dessa känslor hundra ggr förut. Det är nog bara det att det blev en boll till i luften med mamma, tar lite tid att lära sig jonglera .... men snart så.

Nej nu dags att förbereda dagens cellgiftstripp som också innefattar besök på stan för inköp av nya skor till mamman. Jag, mamma & rullatorn Messi (som den numera heter)

Kram alla

P