Tungt igen...

I dag är det precis 1 år sen Isak säckade ihop under en fotbollsmatch och mycket har hänt sen dess men ändå inte. Vet inte varför allt far mera nu än på länge, backade nyss bandet för att läsa vad jag skrev då http://lovisochisak.blogspot.com/2010/09/ar-saaaaaaaa-orkeslos.html

Sen dess har många känslor och händelser samlats i kroppen. Jag minns hur han så bara segnade i hop och låg raklång på mage med ansiktet rakt ner i gräsmattan. Det var sen bara att kontakta Isaks läkare som mest svarade ok vi kan träffas igen för lite prover och ett ekg men det kommer inte att visa någonting...Okej vi fortsätter vårat liv för att sen den 7 november uppleva nästa fall. Jag minns hur jag sitter i bilen på väg mot Leksand för att köra Lovis på dans då Magnus ringer...Isak har totalt rasat under en innebandymatch, en sköterska uppmanar Magnus att åka in akut. Vidare från Borlänge hänvisas han till Falulasarett där jag och Lovis möter upp. Läkaren går vidare för att diskutera med andra specialister och dom beslutar att lägga in honom. Där sitter han min älskade son i sina matchkläder lite blek men ändå vid gott mod som han alltid är, vår starka kille. Jag minns hur jag beger mig mot Ica maxi för att köpa tandborstar, kalsonger, mysbyxor, t-shirt..pratar med min syster hela tiden. Världen snurrar och det känns som om jag inte riktigt vet var jag är eller vad jag gör. Det gör ont att lämna killarna där samtidigt behöver jag vara stark för Lovis skull. I dagarna tre är han inlagd och M är med honom hela tiden jag är där hela dagarna till sent på kvällarna. Jag minns att när jag kör från lasarettet på kvällarna går kroppen ut i bilen sen är det en lucka och plötsligt har jag parkerat hemma på gården, livet blir ett vaccum. Vi får nu vänta över jul på blodprovssvar. Under jan & feb åker vi fram och tillbaka för nya tester och provsvar som inte ger några napp och det enda vi ser är lika förvånade läkare. Under Isaks sportlov genomgår vi den vidrigaste händelsen Jag minns hur isak kommer ner för trappan kräks och faller handlöst över badkaret. Jag minns hur jag står där men en tung kropp i mina armar Isak är helvit, helt stel och helt väck. Jag ropar på min syster och jag undrar var Magnus är Isak "finns" fortfarande inte. (sitter just nu ensam på jobbet och skriver, känner hur jag får bita ihop det är vidriga minnen) Jag är för första gången ordentligt rädd när jag står där med honom i mina armar, han är stel som en pinne. Magnus har ringt ambulans, han är rätt chockad men är ändå så duktig på att fixa det som måste ordnas medans jag finns hos Isak. När ambulans personalen är på plats (kl är 04.00) svimmar han av igen så även på väg in mot lasarettet och sen ytterligare 3 ggr på plats. Han la av 6 ggr på 5 timmar av ekg-remsorna ser dom hjärtstopp på som högsta 20-30 sek. Jag minns allt med en fasansfull räddsla. Flera tester planeras in och läkarna skickar även frågor till Göteborg, väntan, väntan...Så den 13 april kommer så samtalet man inte vill ha Isak har svimmat av i korridoren i skolan. Vi har alltid någon av oss funnits hos honom förut, nu är vi inte på plats. Jag minns hur Magnus skickar ut kunder i butiken och vi sätter oss i bilen för första gången har jag panik och mycket svårt att andas. Jag minns hur jag tänker var har han ramlat, har han slagit i något tänk om han inte lever. Efter det får vi ändå ett genombrott, Nu ska vi få komma till specialisterna på sahlgrenska. På påsklovet bär det i väg till Göteborg för att träffa en läkare under en dag, men så blev det inte vi blev kvar tre. Orkar inte skiva ni får läsa http://lovisochisak.blogspot.com/2011/04/var-dag.html Jag minns allt med många starka känslor som fått läggas åt sidan ett tag. Vi har efter det startat Isaks dosa i Maj, Juni & Juli ( har saker att berätta om det men sen) Tycker ändock att Isak ser ut att ha lärt känna sig själv bättre och kan förhindra en del. Låter kanske konstigt och jag orkar inte heller förklara allt det just nu. Känner mig känslomässigt både tom och tömd efter två fotbollsmatcher i bagaget där min puls varit på max. Han har haft känningar och då trillar allt över en igen man är så jävla rädd för att allt ska rasa. Detta år har bara gått på ren extra kraft och kärleken till sina barn men nu är jag trött och tom. I går på matchen så ringer en av tränarna på min mobil och säger att Isak är hängig precis när matchen ska starta, det räckte alltså bara med uppvärmningen. Jag går till Isak och där sitter han med sin darriga händer, håglös och lite uppgiven över att kroppen säger i från. Det sliter i ens hjärta och skär djupt då jag vet att sporten är hans liv det han både lever för och älskar, det är inte rättvist !

Med det året vi nu har bakom oss så har också tankarna kommit att vi får kanske aldrig några svar, någon diagnos, då kommer man på någotvis in i en ny fas där man ska acceptera och gå vidare...

Mycket far runt just nu och jag är rätt låg, uppgiven. Jag tappar saker, sullar när jag äter, kliver fel och det snurrar i huvudet så att jag blir yr. Lite otäck känsla. Önskade så att man kunde ta några dagars ledigt...

Vet också att jag/vi ligger efter med mejl, sms, födelsedagar m.m vilket är en tyngd i sig att halka efter och inte orka. Jag är ingen bra vän heller, men för mig går barnen först av allt. Så antingen förstår man och hänger kvar eller så får det helt enkelt vara ... jag orkar inte...hade i går em några toppen timmar med någon som bara fanns hos oss alla. Tack bästa Micke om det fanns flera av dig....

Nej nu biter vi hop lite till och tar tag i lite jobb!

Skulle kunna skriva i timtal om detta år som aldrig tycks få något slut det bara fylls på med mer.

Må gott!

Kram Petra